I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar en politisk aktivist av den gamla skolan, Kjerstin Norén, till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda:

” Jag vill se tillbaka på perioden under 1960-talet och framåt, när jag 1968 var ordförande i Lunds Clartésektion och deltog i en intensiv diskussion omkring de problemställningar vänsterradikalismen aktualiserade. En tid när vänstern som helhet hade att förhålla sig till en militant aktivism, framför allt i Tyskland och Italien, Rote Armee Fraktion (RAF) och Brigate Rosse (Röda Brigaderna)”.

Kjerstin Norén är författare och scenkonstnär, och har en bakgrund i 1960-talets kulturradikalism. Under 1980-talet var hon engagerad i dissidentrörelser i Östeuropa. 1981 -83 deltog hon i Nordiska kvinnors fredsmarscher till Paris, Moskva och Washington. Hon var också kopplad till den svenska proggen. Skivan Röda Bönor utkom 1977. Hennes samarbete med Damorkestern resulterade 1979 i soloalbumet Sånger om Anne- Marie och andra häxor. Sedan 1970-talet har hon skrivit i Dagens Nyheter, Zenit, Ord&Bild, Kvinnobulletinen, Musikens Makt, Il manifesto, Svenska Dagbladet, Politiken, Morgenbladet och Horisont. Under åren 1981 – 1990 var hon teater- och kulturkritiker vid Information i Köpenhamn. Sedan 2013 har hon skrivit först och främst filmkritik i Sveriges äldsta digitala kulturtidskrift alba.nu.

 

 

NYA HÅRDA TAG

Den rättsprocess vi nu bevittnar mot politikern Ann-Sofie Hermansson är djupt oroande. Det faktum att det socialdemokratiska partiet sviktar i stödet till en av sina mest framträdande och uppskattade politiker, och inte bara till henne, är än mer oroande.

Hon åtalas för att ha kallat en spade för en spade, när hon ställt sig kritisk till islamistisk propaganda. Hon har tidigare tillsammans med Nalin Pekgul riktat uppmärksamheten på ett existerande hedersförtryck i svenska förorter och mött motstånd i sitt eget parti, som helst undgår ta ställning i frågor som kan komma att omtalas i termer av främlingsfientlighet, islamofobi eller till och med rasism och i värsta fall beröva partiet de röster de hoppas på.

Men att påpeka grundlagsstridiga eller kriminella gärningar utförda av enskilda har naturligtvis ingenting med uppfattningen om hela befolkningsgrupper att göra, vilka tvärtom skall integreras och berika samhället som vilka andra medborgare som helst och jag vill se tillbaka på perioden under 1960-talet och framåt, när jag 1968 var ordförande i Lunds Clartésektion och deltog i en intensiv diskussion omkring de problemställningar vänsterradikalismen aktualiserade. En tid när vänstern som helhet hade att förhålla sig till en militant aktivism, framför allt i Tyskland och Italien, Rote Armee Fraktion (RAF) och Brigate Rosse (Röda Brigaderna).

Vi i lundavänstern drog en lika glasklar som knivskarp skiljelinje mellan oss och dessa aktivister, vars aggressivitet inte kände gränser, i grund och botten berörde de oss inte annat än genom den avsmak deras handlingar väckte. Företagsledare eller besökare på ett varuhus drabbades på lika villkor av våldsam misshandel och död. Kidnappningen av kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro på en strategiskt väl vald tidpunkt 16 mars 1978, dagen när han var på väg att sluta ett samarbetsavtal mellan eurokommunistiska PCI och kristdemokratiska DC, den visionära ’historiska kompromissen’, förändrade för all framtid en utvecklande atmosfär i Italiens dåtida politiska liv. 9 maj hittades han död sedan partiet vägrat förhandla om fångutväxling, inslängd i bakluckan till en Fiat parkerad mitt emellan PCIs och DCs huvudkontor i centrala Rom, våldets ansikte kunde inte givits ett groteskare uttryck. Jag var då knuten till dagstidnigen il manifesto som skandinavisk medarbetare och följde utvecklingen med stor uppmärksamhet. Jag deltog även i il manifesto-gruppens stora seminarium omkring Il socialismo reale (Realsocialismen) i Milano 1979, en omvälvande upplevelse jag noga bearbetat.

Även enstaka indvider kan åstadkomma avsevärt elände och det måste man vara uppmärksam på. Ytterst sällan representerar dessa aktivister dem de påstår sig representera, de senare kan i själva verket vara deras verkliga offer, när de förnekas bli en del av vad vi betraktar som självklara framsteg av yttrandefrihet och respekt för kvinnlig integritet. Ensamagerande är de däremot inte, det vore en missuppfattning att tro. De ingår hela tiden i ett sammanhang de är väl medvetna om kommer att bejaka eller på olika sätt backa upp omkring deras agerande.
Efter halshuggningen av en lärare i Frankrike i höst påpekade landets svenska ambassadör i SVTs Agenda, att det vore att gå rakt i fällan terroristerna gillrat, om man började prata om faran för en fördomsfullhet omkring muslimer i allmänhet. Det är också dessa muslimers uppgift att göra reda för var de står, vilket är precis vad som skett i Frankrike. Att den brutala händelsen inte föranlett någon form för sympatiyttring från svenska myndigheters sida till sina franska kollegor är mer än anmärkningsvärt.

Vi hade, den gången på 70-talet, inga som helst problem med att identifiera våldsextremismen i den vänsterrörelse som uppstått i Europa i förlängning av protesterna mot Vietnamkriget och den Sydafrikanska apartheidpolitiken, för att därefter visa var gränserna gick mellan den och oss. Vi var vänsterliberala kulturradikaler i dagens terminologi och delade inte den kommunistiska världserövrarambitionen. Därför var vi heller inte rädda för ytterlighetsrörelserna eller gjorde oss några föreställningar om att de skulle kunna uppnå någonting i våra samhällen, vilket vi fick rätt i. Den västeuropeiska terrorismen klingad av efter några år, när militanterna fängslades och bestraffades, kärnan i RAF tog livet av sig 1977 med sina advokaters hjälp när allt hopp var ute efter en sista misslyckad flygkapning – med undantag av Ulrike Meinhof som hängt sig ett år tidigare i en akt av självrannsakan. Många gav offentligt uttryck för ånger, i Italien kallade i pentiti, de ångrande.
Det samma gäller den nutida islamismen, som inte skyr några medel för att vidga sina verksamhetsfält, nu även med domstolsväsendet som verktyg, det som kallas lawfare. Det som bekymrar är det omkringliggande samhällets vaghet i förhållande till detta hämningslösa barbari. De som är uppmärksamma på problemen får inte det stöd man föreställde sig vara självklart i förhållande till yttrandefrihet, emancipation och sekulär grundsyn i det politiska ställningstagandet – rädslan för att tappa väljarsympati inte minst socialdemokratin i dag visar är en otäck indikation på att glidningar äger rum i förhållande till våra vedertagna värderingsnormer som skapar utrymme för en samhällsförändring genom övervåld som inte ens behöver vara handgripligt för att hota vårt existerande rättsmedvetande, vilket islamisterna är väl medvetna om.

Vi kan inte överlåta dylika ödesfrågor till dem som uppenbarligen ’icke veta vad de göra’ utan manar till uppmärksamhet och aktivt ingripande till vårt försvar från deras sida som fått vårt förtroende att förvalta och försvara den samhällsform under vilken vi fått förmånen att leva.

Kjerstin Norén
författare och scenkonstnär

 

OBS! sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975.

Nu har Kärringbloggen ledigt en stund. Vi måste samla krafter till år 2021. Vi önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År.  

Foto Helene Bergman

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

15 + 15 =