Plötsligt är Döden nära. Den finns där hela dagarna i alla nyhetssändningar. Den finns överallt i media. 

Jag sätter på radion. När jag hör ordet Corona, byter jag kanal. Hör jag ordet Corona igen byter jag till nästa kanal. 

Jag ger upp och väljer min egen musik på Spotify.  Växlar mellan Soft Rock och Vivaldi. Jag måste få känna ro någonstans.  Att skriva ger mig ro. 

Men i coronatider kan jag inte skriva om det jag brukar. 

Jag skulle till exempel kunna skriva en krönika om varför varje Ekosändning handlar om Stockholm och coronan. 

Ja visst är Stockholm värst drabbat och visst bor nästan alla reportrar i Stockholm men, många av dom är födda någon annanstans. I Göteborg, Uddevalla, Kalmar  andra platser som journalisterna på P1 glömt.

Varför gör inte Ekot ett nyhetssvep över landet! Det är väl bara att utnyttja de lokala P4 redaktionerna, som kan lämna rapporter om aktuella siffror!

Men jag har ingen lust att skriva om allt det där,  jag vill faktiskt tänka lite på döden. 

Varför inte döden i Venedig ? 

Den meningen kommer till mig och jag googlar Wikipedia.

”Döden i Venedig är en kortroman av Thomas Mann som kom 1912. 

Handlingen:

Gustav von Aschenbach, en disciplinerad diktare med höga ideal far på semester till Venedig. Där blir han oemotståndligt tjusad av en vacker fjortonårig pojke. Hans personliga förfall och lystenhet tilltar i takt med en epidemi som grasserar i staden.”

I går, lördag hade TV2 ett helt program om Venedig. Om konsten, musiken och karnevalen, om Tintoretto, Vivaldi, svulstiga halvnakna damer. Livet som en evig karneval i lust och njutning. 

Jag har två karnevalsmasker från Venedig. Jag köpte dem själv när jag vara där.

Jag minns hur jag en tidig morgon stod på bryggan på kryssningsfartyget  där min dåvarande make var fartygsläkare. 

Det var en disig morgon när Venedigs skyline långsamt steg upp ur horisonten. 

Det här var längesedan, flera årtionden sedan. 

Turistboomen hade ännu inte nått sin kulmen. Vi kunde gå i de smala gränderna, åka gondol, mata duvorna på Marcusplatsen och ja köpa karnevalsmasker i en liten affär i en gränd. 

Det tröstar mig att gå tillbaka i historien, att tänka att människor har levt, skapat underskön konst och sedan dött. Det är så livet är. Vi föds, lever så gott vi kan och sedan dör vi. Enkelt och så svårt. 

Men nu har döden kommit så nära oss i form av respiratorer och triage. Nu ska vi sorteras, som om sjukvården inte alltid har gjort det på ett eller annat sätt. 

Vi tror som de nutidsmänniskor vi är att vi också kan kontrollera döden. Vi kan inte det. Vad vi kan är att försöka leva så gott vi kan. Att göra så bra vi kan. 

Arne och havet

I morse när jag bytte till rena lakan i min säng med öppet fönster där vårsolen sken in, kom jag att tänka på alla mina bästa vänner som redan lämnat mig. De är faktiskt ganska många och var mig väldigt kära. 

Kirurgen Arne dök upp i mitt minne. Han var speciell, en levnadsglad äventyrare med en faiblesse för lyx och njutning. 

Men han reste också till Libanon under kriget för att jobba som kirurg. 

Vi fick en särskild vänskap, en slags själarnas gemenskap. 

Arne fick tarmcancer. När han förstod att det inte fanns så mycket mer att göra, som kirurg var han mycket medveten om det, ställde han till med fest.

Han och hans familj bodde i ett gammalt kulturhus med lågt i tak, mörkgröna väggar, knarrande trappor och golv. 

Matsalen, vars fönster vette ut mot havet, bestod av ett stort matsalsbord. Där var det dukat i finaste porslinet med två kandelabrar och röda rosor. Vi, de närmaste vännerna, ett drygt tiotal, bjöds på finaste vinet och den läckraste måltiden.

Under hela måltiden höll Arne min hand i smyg, under bordet. 

Döden var också gäst, men just då väldigt tyst och vi gjorde allt för att mota bort honom, med vin, sång och skratt. 

Arnes högsta önskan var att dö ombord på det kryssningsfartyg han så många gånger varit fartygsläkare på. 

Men den önskan fick han inte uppfylld. 

Min exmake fick överta hans jobb och jag fick följa med. 

Innan jag flög till Fort Lauderdale för att gå ombord på kryssningsfartyget besökte jag Arne en sista gång. 

Vi visste båda att han snart skulle dö. Då sa han till mig:

”Ta min själ med dig! Kasta den i havet!” 

Jag lovade det. 

Vi hade varit några dagar till havs och stod ute på däck.

Plötsligt tog vinden tag i min solhatt. Jag försökte ta tag i den, men lyckades inte utan såg hur den seglade långt ut mot havet för att sedan landa på en stor våg som förde bort den. 

”Nu dog Arne,” sa jag till min make som stod bredvid mig. 

Jag visste att jag hade uppfyllt mitt löfte till Arne. 

Några dagar senare spelades ett klassiskt musikstycke över fartygsradion. 

Vi var i vår hytt och stannade upp för att lyssna. 

Senare fick vi höra att det var samma musik som spelades på Arnes begravning.

” Tänk på Döden,” som det står på en stor kyrkogård i Göteborg. 

Tänk på döden och njut av livet, så länge vi har det. 

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

  

 

  

4 Kommentarer
  1. Anna M Roland
    Anna M Roland says:

    Tack för en berörande bloggpost. På ett generellt plan, men också ett specifikt. Fint skrivet, Helene!
    Läste Lena Anderssons krönika i DN igår, om c—a och ekonomin. Tolkade den som ett filosoferande snarare än ett ställningstagande. Tänker att det finns en sak som är säker, men jag är inte helt säker på den heller. Att det här kommer att ha ett slut, det galopperande distribuerandet viruset ifråga och de tunga följder åtgärderna får för ekonomi, jobb och företag. Hon, Lena A, ifrågasätter om det verkligen är värt att skydda och försöka rädda liv (på de äldsta) idag i jämförelse med att rädda jobb och företag och hälsa för många yngre lite längre fram. Men jag tror resonemanget är fel. Dagens restriktioner syftar nog inte i första hand till att rädda livet på de äldsta, de syftar till att hälso- och sjukvård och allt gemensamt i samhället skall överleva krisen till den dag när allt kan komma igång igen. Om vi inte längre har såna organisationer i funktion så skulle läget vara kaotiskt den dagen.
    Nog om det. Hälsningar från S Norrlands kustland där vi isolerat oss, vovven och jag.

    Svara
    • helene
      helene says:

      Anna, visst tror jag att du har rätt!Vad härligt det låter med Norrland. Tycker mycket om norra Sverige. När detta är över kommer jag till dig. Då kan vi tala om livet och döden.
      Kram

      Svara
  2. Yvonne L
    Yvonne L says:

    Helen berörande känsligt och fint skrivet… Som alltid. Själv vaktar jag på mannen som en hök. “Måste du åka dit nu. Herregud du höll i elektrikerns kontakt medan han… Nu tvättar du händerna efteråt… Jag såg hur du förde handen mot näsan efter… Vi måste beställa hem mat… Du ska i n t e åka in och handla” Plötsligt extremt medveten om att vi fyrtiotalister är de ä l d r e. Har vi inte alltid varit unga förut dvs före Coronan?

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar till Yvonne L Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × fyra =