Vad är en journalist?

Efter femtio år i det bästa yrke som finns, tror jag mig kunna besvara den frågan.
Det var tidigt 70-tal. Vi satt på var sin sida av det stora skrivbordet på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidningens redaktion.
Den erfarne kriminalreportern och jag, den oerfarna studentreportern.
Under tre års tid, dagligen, lärde han upp mig i grunden för det hederliga, journalistiska hantverket.
Det var inte bara han, där fanns en hel redaktion av äldre, erfarna journalister som var stolta och inte minst professionella.

Journalister som var ytterst medvetna om ansvaret och tyngden av det skrivna ordet.
Människor som visste att det enda kapital vi egentligen hade/har är vår trovärdighet som journalister.

Ordet trovärdighet inrymmer ett stort antal aspekter:
Mod, nyfikenhet, analysförmåga, en sann känsla för rättvisa, kritik mot makten, underifrån perspektiv och faktakontroll.
Men framför allt integritet och att veta var gränserna går för övertramp och förtal.

Den fria journalistiken är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället.
När journalister blir maktens förlängda arm har vi inte någon demokrati kvar.
Det är journalistikens uppgift att hålla rent mot maktmissbruk och korruption.

Personligen fick jag lära mig att inte vara älskad som journalist, tvärtom. Jag fick lära mig att min roll var budbärarens, att inte sätta mig själv i första rummet, att lyssna och att försöka förstå och att höra alla parter.
Men framför allt att ge de röstsvaga röst gentemot den politiska makten. Att ställa politiker och andra som har makt över människors liv mot väggen och avkräva svar.
En annan viktig aspekt av journalistiken är att vara konsekvensneutral.

Detta kan tyckas vara vackra ord, men en bra grund att stå på om man vill kalla sig journalist.
En än viktigare grund att stå på idag 2020, då medielandskapet totalt förändrats.

Då på 70-talet och några årtionde framåt var de traditionella medierna allenarådande.
Journalisterna, med chefredaktörer, nyhetschefer, redaktionssekreterare, kultur och debattredaktörer i spetsen kunde välja och vraka vilka personer som fick komma till tals och vilka som aldrig fick en syl i vädret.

Jag vet för jag har varit fast anställd med månadslön i pressen och på Sveriges Radio under en stor del av min journalistkarriär.
Vi som jobbade på de traditionella medierna styrde debatten och samhällsklimatet.
Vi valde ut vilka samhällsämnen som skulle belysas och vilka vi lät bli.
Vi valde ut vilka vi ansåg vara värda att intervjua och vilka vi nonchalerade.
Och det är så de traditionella medierna med sina löneanställda journalister forfarande gör.

Men så kom internet med de sociala medierna och allt förändrades. De traditionella mediernas monopol sprack, eftersom olika internetsajter såg dagens ljus.
Det var då som andra yrkeskategorier som länge drömt om att bli journalister öppnade sina egna sajter.
Inget ont i det, men ibland har det journalistiska hantverket gått förlorat.
Hjärtat i journalistiken, trovärdigheten, har förflackats.

Men internetsajterna öppnade också samhällsdebatten i och med att kommentarer och klick såg dagens ljus.
Responsen från läsare, lyssnare och tittare blev omedelbar.

Det som vi i de traditionella medierna på 70,80 och 90-talet efterlyste.
Nämligen direktkontakt med människorna där ute i verkligheten långt från redaktionernas, ofta dammiga inskränkta och slutna rum.

Några av oss erfarna journalister drömde om den journalistiska friheten.
Att få göra de jobb vi längtade efter utan att be en redaktionssekreterare om lov. Vi ville inte längre sälja vår journalistiska själ för ett lönekuvert.
Vi blev frilansare och chansade på att kunna leva på vår journalistik.

Men eftersom de traditionella medierna var de som skulle köpa våra frilansartiklar var vi ändå tvungna att hålla oss inom de ramar som de traditionella medierna ansåg vara viktigt – för vår försörjnings skull.

Så kom swishjournalistiken och med den den ultimata journalistiska friheten.
Med den också en medial agendamotvikt mot de traditionella medierna.
Nu är det inte längre de stora mediehusen med sina aktieägare som bestämmer priset på journalistiken.

Det är swishjournalisternas läsare, lyssnare och tittare som bestämmer om t ex Kärringbloggen är värd att läsa och stödja.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar.

Och till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?
Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !
Helene Bergman

8 Kommentarer
  1. caroline thelning
    caroline thelning says:

    “Den fria journalistiken är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället. När journalister blir maktens förlängda arm har vi inte någon demokrati kvar. Det är journalistikens uppgift att hålla rent mot maktmissbruk och korruption.”

    Det här var riktigt träffande rader Helene. Om enbart traditionell media fanns hade vår demokrati varit allvarligt skadad men tack vare er fria journalister (swishjournalister) har demokratin en möjlighet att överleva. Tack för att du startat din blogg.

    Svara
  2. Anita Lilja-Stenholm
    Anita Lilja-Stenholm says:

    Härlig och intressant läsning om den utveckling och utmaning som journalistiken och journalister står inför. Intressant också hur vi läsare skall kunna orientera i det nyhetsflöde som pågår dygnet runt och med ett oerhört tempo. Lycka till Helene! Jag gillar Kärringbloggen! Kör på!

    Svara
  3. Lisbeth Sinden Andersson
    Lisbeth Sinden Andersson says:

    Tror du att anledningen till att ” swishjournalistik”behandlas så nedlåtande och ibland tom föraktfullt av fast anställda journalister beror på att de ”inte får ” skriva exakt vad de vill utan måste först få tillåtelse av en redaktionschef ? De tycker att ni fria ” snor” ämnen av dem som de egentligen själva vill skriva om ?

    Svara
    • helene
      helene says:

      Vilken bra fråga!
      Ja jag tror att det ligger mycket i din fråga. Vad en journalist lever på förutom trovärdigheten är också ideér. En bra journalist lever på sina ideér, som hen får genom att hela tiden vara alert. Fick lära mig att journalist är man inte mellan nio till fem, det är man hela dygnet. Du måste följa med i nyhetshändelser, läsa på, vara alert med vad som händer i samhället.Se journalistiken i vad som händer. Jag fick också lära mig att “sälja” in mina idéer, att stå på mig, tro på mig själv och mina idéer. Men om du som journalist hela tiden får nej på dina ideér då tappar du ditt självförtroende, dina journalistiska morrhår klipps av. Så fria journalister har varit modiga nog att hoppa av försörjningstryggheten och istället göra det som en journalist egentligen vill och ska göra.Vad t ex Lamotte gör är vad andra journalister exempelvis Aschberg skulle ha gjort. Men kanske Aschberg inte vågar längre? Då vänds den egna journalistiska frustrationen mot den som utmanar och vågar. Så ja, jag tror att mycket av föraktet mot swishjournaliterrna finns i din fråga.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + två =