Min mamma Elly, 20 år  till höger. Strax innan Andra världskriget bryter ut 1939

 

Stängda gränser, rädslan och censur/mörkning är upplevelser vi, i Corona tider, delar med de som levde under Andra världskriget i Sverige. 

För några dagar sedan 7 maj mindes vi fredsdagen 1945. Då hade världskriget hållit på sedan 1939. 

När kriget bröt ut var min mamma Elly och min pappa Sven 21år. 

De bar sina vita studentmössor med stolthet och den ljusnande framtid var deras. Trodde de! 

Men kriget bröt ut och gränserna stängdes. 

Drömmarna om att resa ut i Europa och sitta på café i Paris och dricka vin eller att bada vid Rivierans stränder i  Medelhavet gäckades av Hitler och Mussolini.

”Kriget tog sex år av vår ungdom, sa min mamma många gånger, till mig. Jag, som föddes 1946, ett år efter krigslutet. 

Under beredskapstiden var mannen, som skulle bli min pappa, inkallad på flygflottiljen i Ljungbyhed medan Ulla Billquist sjöng ” Min soldat, någonstans i Sverige” 

Trots att Sverige inte deltog i andra världskriget som krigförande nation hade gränserna stängts och landet försatts i beredskap. 

Det svenska försvaret var berett att försvara landet mot fientliga anfall.

Nu i maj 2020 har gränserna också stängts. Såväl yttre som inre gränser. Vi ”rekommenderas” att inte ens resa utanför den kommun vi bor i. 

De ungdomar som i vår tar studenten får inte ropa ut sin glädjeyra på lastbilsflak. 

De kan inte backpacka ut i världen för där finns också Coronaviruset. Det finns runtom i hela världen. Inte bara i Europa.

Jag hoppas innerligt att de inte behöver säga som min mamma: 

”Jag förlorade hela min ungdom.!”

Men till skillnad mot oss behövde krigsgenerationen inte vara rädda för varandra. De behövde inte hålla social distans. De kunde umgås och krama varandra.

Att inte få röra vid varandra – att inte få krama våra barn och barnbarn tycker vi är så sorgligt! 

Vi längtar alla efter det! 

Rädslan

Rädslan har vi också gemensamt med krigsgenerationen. Under kriget flög tyska stridsplan utmed svenska Västkusten upp mot det ockuperade Norge. 

Svenskarna stod vid Bohusbanan och såg miljontals tyska soldater med vapen och krigsmateriel färdas  i permittentågen som rasslade förbi upp till Norge. 

Rädslan för att tyskarna också skulle ockupera Sverige måste ha legat där och gnagt hela tiden. 

Rädslan för att mista friheten, rädslan för att dö. 

Vi delar rädslan med generationen som är våra barns mor-och farföräldrar. 

Den rädsla vi bär med oss för att angripas av ett osynligt virus, ett virus som finns överallt där vi rör oss. Ett virus som begränsar vår frihet och som låter sjukdom och död hota oss. 

Det enda vi kan göra är att härda ut, som tidigare generationer gjort före oss. 

Censur/mörkning

Under andra världskriget infördes censur i Sverige. 

Då la samlingsregeringen till en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, § 3:9. Den paragrafen innebar att det blev straffbart att kritisera främmande makt. Artiklar som kunde skada Sveriges relation med Tyskland förbjöds. 

Under Coronatider har regeringen inte infört censur. Trots det mörkar ett antal regioner siffror om Coronan. 

Redan 18 april skrev jag på Kärringbloggen om Coronamörkret i Västra Götaland,

https://bergmanhelene.com/coronamorker-i-vastra-gotaland/

Men det är inte bara i Västra Götaland som mörkandet sker. 

Tidningen Journalisten skrev 6 maj: 

”På kort tid har flera medier rapporterat om en rad misstänkta överträdelser mot meddelarfriheten. Det gäller bland annat chefer inom kommun-och regioner som avslöjats av mejl och vittnesuppgifter. En samlande omständighet verkar vara frågor om hur arbetet med coronapandemin går.” 

” I Västmanland möter jag ansvariga som motiverar hemlighetsmakeri med hänvisning till patientsekretessen. Men siffror berättar inte vilka som dött.

Ett annat argument är att inte oroa människor i onödan,” skriver Karl Beijbom i en krönika på ledarsidan i VLT, Västmanlands Läns Tidning( med flera dagstidningar) och fortsätter: 

”Argumentet ”att inte oroa folk i onödan” bygger på okunskap. När man avstår från att ge saklig information uppstår i stället okontrollerad ryktesspridning och denna skapar alltid större oro än saklig information.” 

Karl Beijbom tar också upp att smittsamma sjukdomar regleras i smittskyddslagen:

”Coronaviruset är klassat som både allmänfarligt och samhällsfarligt – likhet med ebola, sars och smittkoppor. Enligt smittskyddslagen är den som tror sig vara smittad skyldig att varna andra personer som kan riskera att smittas. Denna ”varningsplikt” måste rimligen gälla också i offentlig verksamhet . Äldreboenden måste informera andra boenden och deras anhöriga att smitta finns på boendet. Skolor och förskolor måste varna när lärare/elever är smittade. 

Den som inte är informerad kan inte ta ansvar. Den som är informerad kan inte undgå att ta ansvar. Sluta mörka , lys upp, upplys.

Sanningen är inte ett hot. Sanningen gör oss fria,” avslutar Karl Beijbom sin krönika. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 14 =