Skit i rynkorna och den manliga blicken. Lev ditt liv som en fri människa

Jaha så har 50-åriga kvinnors rynkor blivit en medial kulturdebatt. Stackars, stackars Ann Heberlein, Åsa Lindeborg och Nina Björk som nu gett rynkorna ett ansikte. Och inget tycks dessa intellektuella kvinnor lärt av kvinnorörelsen på 70 och 80-talen, trots att några av dem gjort karriär som just feminister. Eller som Marianne Lindberg De Geer skriver i Expressen:”

”En omedveten patriarkal blick blir den tuva som stjälper dessa kvinnors trovärdighet. Så mycket för den feminismen. Man undrar hur de ser och har sett på oss äldre kvinnor under alla år.”

Och det var just oberoendet av den manliga blicken som kvinnorörelsen kämpade för. Det är bara att titta på Jane Fonda. Och jag tar mitt 70-åriga jag som exempel:

Ett ansikte, ett liv. På väg klädd i min vita basker från Lafayette inköpt i Frankrike av min dotter. Selfie november 2021

 

 

I mina feministiska memoarer- Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-och 80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag

 

”1968 var året då samhällsdebatten radikaliserades och studentrevolterna avlöste varandra. I USA var Medborgarrättsrörelsen stark och högljudd. I Nordirland organiserades en revolt mot det brittiska styret. Den nya Vänsterrörelsen förorsakade kravaller i många Europeiska länder bland annat i Frankrike och även i Sydamerika. Israel- Palestina konflikten hade redan börjat.I de Afrikanska länderna hade befrielsekamperna startat. Det kalla kriget skapade fruktan över att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Fredsrörelserna och de feministiska rörelserna såg dagens ljus och blev samhällskrafter att räkna med. Studenter över hela världen, inklusive Sverige, anammade den nya vänstern. 

I det samhällsklimatet tog jag mina första stapplande steg som studentreporter på studenttidningen Götheborgske Spionen. På Kåren var det full politisk aktivitet, SDS, Student for a Democratic Society var mycket aktiva. De krävde studentmakt, direkta aktioner, radikalisering av samhället och bort med kapitalismen. SDS tog inte upp kvinnornas villkor, det var de skäggprydda, anarkistiska gossarna som styrde och förväntade sig att flickorna i SDS skulle koka kaffe. Jag lärde mig journalistikens grunder och det fanns mycket att skriva om. Studentvärlden var en egen värld som snart skulle påverka samhället. 

Året därpå, 1969 sökte Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning, GHT, en studentreporter. Jag uppmanades att söka jobbet. Jag skickade in mina papper och väntade på att GHT skulle höra av sig. Inget hände. Då tog jag mod till mig och ringde den administrative chefredaktören Bosse Carlsson, som med glad röst bad mig komma ner till tidningen. GHT var den bästa tidningen i Göteborg, ja kanske i hela Sverige, vid den tiden. Göteborg var delat mellan de som läste GHT och de som läste GP. Att läsa GHT var finare. 

Den mest kände chefredaktören på GHT är Torgny Segerstedt, som arbetade på tidningen från 1917 till sin död 1945. Han blev internationellt känd för sitt mod och sin kritik av Hitler och Nazityskland. Det var alltså till denna ärevördiga tidning jag kallats för en anställningsintervju. När jag gick uppför de breda trapporna till porten på Köpmansgatan kände jag mig vördnadsfull. Jag såg upp mot GHT:s vackra emblem med skeppet som seglade för fulla segel, som hängde ovanför den pampiga ingången. Jag öppnade den tunga dörren och gick uppför de svängda breda trapporna med de svarta järnräckena. Jag tog inte hissen som ledde upp till hallen där S.A. Hedlund, Viktor Rydberg och Torgny Segerstedt fanns i bronsbyster. Jag gick fram mot den kombinerade receptionen och telefonväxeln där några kvinnor satt bakom glasfönstret. 

Någon ringde Bosse och efter bara några minuter kom han leende mot mig. Det luktade damm, papper och trycksvärta. Teleprintrarna rasslade ut långa pappersremsor av nyheter såväl från Sverige som från utlandet. Trägolvet knarrade när vi gick genom korridoren med de brungult betsade träpanelerna. Som sträckte sig flera meter upp på väggarna. Ovanför panelen satt inramade gulnande tidningssidor, svartsvärtade och censurerade med stämplar från Utrikesdepartementet. Den bilden har för evigt etsat sig fast i mig. Det fria ordet svärtat, gömt i rädsla för makten, Hitlers armeèr. 

Bilden av det svärtade ordet har varit min ledstjärna under mitt journalistliv. Den som skrev de svärtade orden var inte rädd. Ytterligare ett exempel: 

Den 3 februari 1933 skrev Torgny Segerstedt i sin berömda Idag-spalten om den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler:

”Det är en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber.” 

Herman Göring reagerade omedelbart och skickade ett telegram till GHT som löd:

”Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den 3 februari under rubriken Idag publicerade uttalanden om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan.” 

Telegrammet var inramat och satt tillsammans med de svärtade censurerade tidningssidorna i korridoren. Torgny Segerstedt gjorde sin plikt som huvudredaktör och journalist med livet som insats.

Inne i Bosse Carlssons stora rum fanns ett stort brunt, stökigt skruvbord, en full askkopp med nedrökta fimpar, smutsgula gardiner, en brun nedsutten engelsk läderfåtölj och en varm och generös stämning. Jag satte mig i besöksstolen som stod framför skrivbordet. Bosse hade en fräsch blårandig skjorta med buttondownkrage och en snygg grå kavaj på sig. Det doftade svagt gott från honom när han rörde sig. Han lutade sig bakåt i sin egen bekväma, gröna manchesterklädda kontorsstol med händerna bakom nacken och såg vänligt på mig:

”Jaha du, du skulle vilja jobba här du” sa han på sitt sjungande dalmål. 

”Ja tack”, svarade jag och kände mig som Harriet Bosse måste ha känt sig när Strindberg frågade om hon ville ha barn med honom.

”Okej!Då får du väl det då!”

Jag var tyst och bara såg på Bosse som log som om han givit mig en present. Vilket han också gjort . 

”Jag tror på dig. Jag förväntar mig att du gör ett bra jobb som studentreporter. Din lön blir enligt journalistavtalet, 2 000 kronor i månaden. Är du inte med i Journalistförbundet bör du gå med. När kan du börja?”

Jag visste inte särskilt mycket om hur arbetet går till på en stor tidning, när jag på morgonen på min första arbetsdag öppnade dörren till centralredaktionen. I ett jättelikt rum runt ett jättelikt bord, som stod i mitten av rummet, satt några herrar. Deras ansikten vände sig samtidigt mot mig när jag, nervös, steg in genom dörren. Några minuter senare hade Holger, den långe och magre redaktionssekreteraren, rest sig och tagit ett steg mot mig, han räckte ut sin hand och tryckte stadigt min. 

Sedan tog han mig runt bordet och jag fick hälsa på blyge Börje, politisk reporter, Theo, som älskade rosor och gjorde löpet, gentlemannen Allan som var förstasidesredaktör, Börje, redaktionschef. Kriminalreportern Klas stod lutad mot en vägg med sin pipa hängande i munnen. Bara män, där! Det dröjde innan jag fick hälsa på ledar-och kulturredaktionen. Pär-Arne Jigenius, Karl- Erik Lagerlöf, som senare skulle skriva en artikel om att införa statliga bordeller. Ett inte helt osannolikt förslag då i början av 70-talets samhällsdebatt. 

De få kvinnor som fanns på redaktionen satt på sina rum, Iwa. Som skrev om mat och hade en krönika, Ami som var skolreporter, Katrin, nyanställd miljöreporter och Margareta, medicinreporter och så jag som studentreporter. 

Männen runt bordet var avvaktande och en aning buttra. Här var det ingen flirt inte. Här fick jag visa vad jag gick för innan vänligheten satte in. Det var nästan helt och hållet en manlig värld, utan tillstymmelse till manligt förtryck mot oss kvinnliga journalister. Tvärtom vi bars fram och behandlades med stor respekt för vår professionalism. Vi växte tack vare den uppmuntran vi fick. Jag har aldrig sedan dess känt mig så uppskattad som journalist, människa och kvinna. Jag omslöts av en anda av vänsterliberalism och journalistiskt mod som trängde in i mitt blodomlopp. Tiden på GHT gav mig en kaxig självsäkerhet och en journalistisk självkänsla parad med stolthet. Ändå var det här eller tack vare, som mitt uppvaknande som feminist inleddes några år senare.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag.

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha valfri penninggåva till 123 22 07 975.

 

  

    

2 Kommentarer
  1. Anna Roland
    Anna Roland says:

    Hallå där! Trevligt att läsa dina minnen från GHT, en tidning jag känner väl till eftersom det prenumererades på den i min barndom. Men du inleder med reaktion med Heberlein & Co. Och den instämmer jag. Höll på att ramla av stolen när jag läste Heberlein för nån vecka sen. Förstår inte varför nån i hennes position börjar gnissla om det där. Överraskad, tycker det var oväntat och onödigt. Såg du Anna-Lena Lauréns debattsvar? I DN är det väl hon skriver. Hon tycks också finna det något obegripligt.
    Herreminje, som man ser ut nuförtiden, men vaf-n spelar det för roll? Man kan vara hel och ren och välja bättre kläder än somliga (läs: LO ordf i Rapport ikväll…) men rynkorna och ”hänget” är där de där. Who cares!
    Kram på dig!

Kommentering är stängd.