I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

När jag pratar med Helene säger hon att hon växte upp i ett Sverige där kvinnor onekligen fick kämpa sig fram till frihet och karriär. Fram till 1960-talet var Sverige ett tydligt mansdominerat samhälle. Det var berättigat att föra en kvinnokamp för kvinnors fri- och rättigheter. Men idag ser det helt annorlunda ut. Det är bara att se på könsfördelningen bland jurister, lärare och politiker. Kvinnor har kommit ifatt männen och inom vissa områden till och med gått ifrån. En förnuftig feminism, eller kvinnokamp som Helene hellre säger, måste kunna erkänna detta och rikta blickarna mot det kvinnoförtryck som fortfarande finns mitt ibland oss, men som oftast inte rör svenska kvinnor.

Jag frågar Helene varför hon startar ”Kärringbloggen” just nu. Hon berättar att hon under en lång period på 90-talet var trött på allt vad kvinnokamp hette. Men sedan kom Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ med en ny form av feminism som Helene inte kunde känna igen sig i. Hon tycker det är orimligt att kollektivt skuldbelägga etniskt svenska män för ett påstått kvinnoförtryck när de är bland de mest jämställda männen i världen.

Helene Bergman

– För mig, säger Helene, har inte den tredje vågens feminister fört vidare det arv av jämställdhet och frihet som vi kämpade för tidigare. Den feminism som vita svenska elitkvinnor för fram kan inte jag stå upp för. När jag jobbade med hederskultur och skrev min bok Förortens grupp 8 blev jag väldigt medveten om att den feminism som finns nu är en egofeminism: den är inte solidarisk och särskilt inte med hedersutsatta kvinnor eller med invandrarkvinnor i allmänhet. Genom de intervjuer jag gjorde för min bok fick jag också en inblick i hur många invandrarkvinnor lever i det här landet. Det finns kvinnor som sitter inlåsta och aldrig lär sig svenska. Egofeminismen har heller inte brytt sig om fattigpensionärerna, och heller inte, vill jag påstå, alla de vanliga kvinnor som med sitt arbete bär upp samhället men som kanske inte delar deras värderingar. Och de här feministerna är kvinnor som idag har politisk makt i Sverige. Det är mitt jobb som journalist att kritiskt granska makten och det är därför jag startar denna blogg.

Ja, är det inte så att feminismen, i likhet med mycket annat, har blivit instrumentaliserad? Att vara feminist kan vara en bra utgångspunkt för en karriär inom politik, media eller kulturförvaltning.

Visst är det så. Jag har skrivit om det vi kan kalla ”statsfeminismen”. Många av de feminister jag samarbetade med på 70- och 80-talen gick till universiteten och blev sedan beroende av statsanslag för sin forskning och sin verksamhet. Vi fick då en ohelig allians mellan staten, politiker och den före detta kvinnorörelsen. Den här feminismen är nu en del av den politiska makten och den måste naturligtvis granskas: Hur påverkar den förskolor och skolor? Vad gör den jämställdhetsmyndighet vi har fått? Vad gör det nationella sekretariat för genusforskning vi har fått? Allt det här finansieras av våra skattepengar och vi måste få ifrågasätta den.

Hur ser du på att den samtida feminismen så gärna pekar ut den vite hetero-mannen som den stora fienden? Det blir mindre och mindre trovärdigt, men vänsterfeminismen verkar ha väldigt svårt att släppa den här problembeskrivningen.

Det här är helt enkelt djupt orättvist. Det är i förorterna, bland olika invandrargrupper, vi ser det verkligt patriarkala förtrycket. Vita medelklassmän får bära en skuld som inte längre finns. Det är som att inget skulle ha förändrats på femtio år, vilket det har. Inom många kvalificerade yrken har vi idag lika många kvinnor som män, om inte fler. Om feminismen fortsätter fokusera på de vita männen kommer den inte komma någonstans. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Och jag har pratat med yngre svenska män som är vansinniga över den här svartmålningen de utsätts för.

Jag har skrivit flera artiklar om Julian Assange och jag har till och med träffat honom. När jag läste förundersökningsprotokollet rörande våldtäktsanklagelserna så sa jag till en kollega att jag inte trodde på det här. Och när jag då skrev ett antal artiklar i ämnet märkte jag vilket otroligt hat som kom frånfeministiskt håll. Assange blev en symbol för den vita medelklassmannen. Det var tydligt hur media dömde honom på förhand. Dagen efter att anklagelserna kom fram var han en utpekad våldtäktsman. Svenska journalister tappade fullständigt hämningarna och vi fick ett veritabelt drev mot Assange. Metoo är jag ganska tudelad till. Jag vet att det finns problem inom vissa yrken, men det går för långt, och drevmentaliteten är båda otäck och farlig. Vad jag vill med min blogg är bland annat att sansa ned den här debatten, att skapa perspektiv på det som händer.

Hur ser du på att den intellektuella feminism som finns vid universiteten blivit så radikal? Den verkar förställa sig att alla hierarkier och skillnader mellan människor ska kunna försvinna. Är det inte som en religiös utopi?

Den feminismen är alldeles för intellektuell för mig. Jag är en ”basic” person: Så länge det finns kvinnor i vårt samhälle som är orättvist behandlade och som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv som jag får och som de flesta svenska kvinnor får idag så tycker jag att det är en djup orättvisa. Där tycker jag att en god kvinnokamp, eller en god feminism solidariserar sig med de förtryckta kvinnorna. Jag känner en stark solidaritet med de kvinnor som är utsatta för hederskultur eller för de kvinnor i Iran som just nu försöker befria sig från slöjorna. Jag är ointresserad av genusvetenskap och elitfeminism. Jag har bott i Zimbabwe, i Bangladesh och i Turkiet, och jag känner med de kvinnor ute i världen som fortfarande lever i ofrihet. Med den här intellektuella elitismen skapar man klyftor mellan utbildade maktkvinnor och vanliga kvinnor som finns ute i samhället eller ute i världen.

Många menar att vår samtid karaktäriseras av ett orimligt offertänkande. Människor är offer för strukturer till exempel. Och visst kan människor ibland vara offer, men man ser väl ändå en tendens till ett neurotiskt klagande på världens alla orättvisor?

Jag har skrivit om det här ämnet också. För mig är offertänkandet förgörande. När vi jobbade med kvinnokampen utgick vi från tanken att kvinnor är starka och att de klarar sig själva. Vi hade inte alls det här klagande offertänkandet utan vi ville se möjligheter. Är man offer kommer man ingenstans. Man blir egocentrisk. Tycker man synd om sig själv ser man bara sig själv och kan inte se på samhället i stort. Det senaste exemplet är Linnea Claesson som tydligen beskrivit hur mycket hon trakasserats av män och så visar det sig att mycket av det hon säger inte ens är sant. Att vara offer har blivit ett varumärke. Jag kommer att tänka på martyrskapet här. Det är många mammor som spelar martyrer inför sina barn och ger dem dåligt samvete genom det. Det är fullständigt förödande. Och det är dessutom svårt att angripa. För det är ju bara man själv som vet hur man mår. Det här är något jag inte tycker om.

Hur ser din bild ut av den jämställda kvinnan?

Jag ser framför mig starka, självklara kvinnor med gott självförtroende som vet att de kan göra precis vad de vill i världen, men som också har en sympati och en solidaritet med förtryckta människor.

Och förhållandet till männen? Hur tänker du att det ska se ut?

Haha… Ja, alltså… Kontakten mellan man och kvinna har ju alltid varit problematisk. Det finns en spänning i det där också. Grunden för mig är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, lika ansvar. Män och kvinnor ska kunna vara kamrater och arbeta tillsammans. Tanken att män och manlighet är ett problem eller att män ska bli mer som kvinnor ställer jag inte upp på. Manligheten är inget problem. Män ska vara stolta över att de är män och kvinnor ska vara stolta över att de är kvinnor. Myten att alla män är onda och att alla kvinnor är goda måste avlivas. Vi måste kunna se positiva egenskaper både hos kvinnor och hos män. Jag tycker det är roligt att prata med män och under hela min journalistkarriär har jag blivit pushad av män och av manliga chefer. Jag har goda bilder av män och vägrar köpa generaliseringarna om den onda och kvinnohatande manligheten.

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × två =