Om Kärringbloggen
– Den kätterska feminismen

Kvinnokampen på 70-talet, som kallades för andra vågens feminism, handlade om lika rättigheter, lika möjligheter, lika ansvar och lika skyldigheter för män och kvinnor.

Den handlade om internationell solidaritet mellan kvinnor. Manliga patriarkala bastioner revs och jämställdheten genomsyrade det svenska samhället på 90-talet.

På 2000-talet kom den sk. tredje vågens feminism. En feminism som startade könskriget, som splittrat och ökat klassklyftorna mellan kvinnorna i toppen och kvinnorna i botten. En feminism som tappat solidaritetstanken.

Dags för den fjärde vågens kvinnokamp? Kärringbloggen granskar!

Prenumerera

Stöd Kärringbloggen,

och granskande, oberoende journalistik!

Swisha till: 123 22 079 75

Ordlista

Med tredje vågens feminism kom också en mängd akademiska ord. Ord som är svåra att förstå och tolka – såvida man/en (hen) inte ingår i kretsen av akademiska vänsterfeminister.

Den här ordlistan är naturligtvis inte komplett. Men den är en början för att kunna förstå de ord som används. Ordlistan kommer att uppdateras efter hand.

Klicka på orden för förklaring:

Feminism

Abstraktion

Antirasism

Forskare
Titeln forskare är inte skyddad. Den är i sin vidaste innebörd knuten till en forsknings­aktivitet som någon utövar oberoende av formell kompetens eller anställningsform. En alternativ benämning är Vetenskapsman.

Genus

Genusvetenskap

Intersektionalitet

Kulturrelativism

Könssegregering

Könsmaktsordning

Postkolonialism

Relativisera

Struktur

Trafficking

Plötsligt är Döden nära. Den finns där hela dagarna i alla nyhetssändningar. Den finns överallt i media. 

Jag sätter på radion. När jag hör ordet Corona, byter jag kanal. Hör jag ordet Corona igen byter jag till nästa kanal. 

Jag ger upp och väljer min egen musik på Spotify.  Växlar mellan Soft Rock och Vivaldi. Jag måste få känna ro någonstans.  Att skriva ger mig ro. 

Men i coronatider kan jag inte skriva om det jag brukar. 

Jag skulle till exempel kunna skriva en krönika om varför varje Ekosändning handlar om Stockholm och coronan. 

Ja visst är Stockholm värst drabbat och visst bor nästan alla reportrar i Stockholm men, många av dom är födda någon annanstans. I Göteborg, Uddevalla, Kalmar  andra platser som journalisterna på P1 glömt.

Varför gör inte Ekot ett nyhetssvep över landet! Det är väl bara att utnyttja de lokala P4 redaktionerna, som kan lämna rapporter om aktuella siffror!

Men jag har ingen lust att skriva om allt det där,  jag vill faktiskt tänka lite på döden. 

Varför inte döden i Venedig ? 

Den meningen kommer till mig och jag googlar Wikipedia.

”Döden i Venedig är en kortroman av Thomas Mann som kom 1912. 

Handlingen:

Gustav von Aschenbach, en disciplinerad diktare med höga ideal far på semester till Venedig. Där blir han oemotståndligt tjusad av en vacker fjortonårig pojke. Hans personliga förfall och lystenhet tilltar i takt med en epidemi som grasserar i staden.”

I går, lördag hade TV2 ett helt program om Venedig. Om konsten, musiken och karnevalen, om Tintoretto, Vivaldi, svulstiga halvnakna damer. Livet som en evig karneval i lust och njutning. 

Jag har två karnevalsmasker från Venedig. Jag köpte dem själv när jag vara där.

Jag minns hur jag en tidig morgon stod på bryggan på kryssningsfartyget  där min dåvarande make var fartygsläkare. 

Det var en disig morgon när Venedigs skyline långsamt steg upp ur horisonten. 

Det här var längesedan, flera årtionden sedan. 

Turistboomen hade ännu inte nått sin kulmen. Vi kunde gå i de smala gränderna, åka gondol, mata duvorna på Marcusplatsen och ja köpa karnevalsmasker i en liten affär i en gränd. 

Det tröstar mig att gå tillbaka i historien, att tänka att människor har levt, skapat underskön konst och sedan dött. Det är så livet är. Vi föds, lever så gott vi kan och sedan dör vi. Enkelt och så svårt. 

Men nu har döden kommit så nära oss i form av respiratorer och triage. Nu ska vi sorteras, som om sjukvården inte alltid har gjort det på ett eller annat sätt. 

Vi tror som de nutidsmänniskor vi är att vi också kan kontrollera döden. Vi kan inte det. Vad vi kan är att försöka leva så gott vi kan. Att göra så bra vi kan. 

Arne och havet

I morse när jag bytte till rena lakan i min säng med öppet fönster där vårsolen sken in, kom jag att tänka på alla mina bästa vänner som redan lämnat mig. De är faktiskt ganska många och var mig väldigt kära. 

Kirurgen Arne dök upp i mitt minne. Han var speciell, en levnadsglad äventyrare med en faiblesse för lyx och njutning. 

Men han reste också till Libanon under kriget för att jobba som kirurg. 

Vi fick en särskild vänskap, en slags själarnas gemenskap. 

Arne fick tarmcancer. När han förstod att det inte fanns så mycket mer att göra, som kirurg var han mycket medveten om det, ställde han till med fest.

Han och hans familj bodde i ett gammalt kulturhus med lågt i tak, mörkgröna väggar, knarrande trappor och golv. 

Matsalen, vars fönster vette ut mot havet, bestod av ett stort matsalsbord. Där var det dukat i finaste porslinet med två kandelabrar och röda rosor. Vi, de närmaste vännerna, ett drygt tiotal, bjöds på finaste vinet och den läckraste måltiden.

Under hela måltiden höll Arne min hand i smyg, under bordet. 

Döden var också gäst, men just då väldigt tyst och vi gjorde allt för att mota bort honom, med vin, sång och skratt. 

Arnes högsta önskan var att dö ombord på det kryssningsfartyg han så många gånger varit fartygsläkare på. 

Men den önskan fick han inte uppfylld. 

Min exmake fick överta hans jobb och jag fick följa med. 

Innan jag flög till Fort Lauderdale för att gå ombord på kryssningsfartyget besökte jag Arne en sista gång. 

Vi visste båda att han snart skulle dö. Då sa han till mig:

”Ta min själ med dig! Kasta den i havet!” 

Jag lovade det. 

Vi hade varit några dagar till havs och stod ute på däck.

Plötsligt tog vinden tag i min solhatt. Jag försökte ta tag i den, men lyckades inte utan såg hur den seglade långt ut mot havet för att sedan landa på en stor våg som förde bort den. 

”Nu dog Arne,” sa jag till min make som stod bredvid mig. 

Jag visste att jag hade uppfyllt mitt löfte till Arne. 

Några dagar senare spelades ett klassiskt musikstycke över fartygsradion. 

Vi var i vår hytt och stannade upp för att lyssna. 

Senare fick vi höra att det var samma musik som spelades på Arnes begravning.

” Tänk på Döden,” som det står på en stor kyrkogård i Göteborg. 

Tänk på döden och njut av livet, så länge vi har det. 

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

  

 

  

Hon stoppar noga in allt vitt hår i mössan. Inga vita hårtestar får synas, därför drar hon ner mössan med kattögonen från Nordens Ark långt ner i pannan. Den rosa dunjackan blir bra till de svarta åtsittande sportbyxorna. 

Innan nycklarna kommer fram tar hon på sig de svarta läderhandskarna. Inte förrän hon känt på den låsta dörren fem gånger tar hon på sig RayBan glasögonen, öppnar ytterdörren och spejar ut på gatan. Nej det ser normalt ut förutom ett yngre par i 40-årsåldern med en unge i vagnen och en på en trehjuling. 

De behöver i alla fall inte känna dåligt samvete för att de är ute på gatan – i det fria!

Hon känner ett styng av dåligt samvete. Ja det gör hon faktiskt, men bara lite – sådär.

För det är så här att en sjuttioplussare ska hålla sig inne, inte gå ut. 

En sjuttiplussare ska inte bara tänka på sin egen hälsa utan också på att inte belasta sjukvården. 

En sjuttiplussare bör nu verkligen ta sitt samhällsansvar. 

Så här i Coronatider.  

Att de där sjuttiplussarna inte kan skärpa sig!Någon gång!  

Herregud måste de vara rebeller HELA livet?!  

Tänk hur samhället skulle se ut om alla sjuttioplussare skulle springer omkring ute på gatorna som de ville!

Neej en ansvarstagande sjuttioplussare ska ta in maten i papperspåsen som lämnats utanför dörren som någon vänlig  yngre medmänniska ställt där. 

Betalningen ska swishas om nu sjuttioplussaren har swish? För vi lever ju i ett kontantlöst samhälle!  

Sedan ska sjuttioplussaren leva resten av sitt liv nersjunken i en fåtölj framför TV:n medan kroppen förtvinar och paniken stiger i den allt mer skröpliga kroppen.  

Sjuttioplussaren ska matas med inslag om att alla snart kommer att dö och världen gå under. Ja det är verkligen inget att skoja om.

Då och då visar  nyhetsprogrammen bilder från Åre där alla drar ner i backarna och går på After Ski. De som på grund av sin ålder går fria från Coronan. 

Förresten är inte det rasistiskt och kränkande att kalla en pandemi för Corona, ett öl från Mexico?

Det är ju en del som nu tar illa vid sig av att pandemierna på 50 och 70 -talen kallades för  Asiaten och Hongkong. 

Nu är den sjuttioplussande Damen ute på gatan. Hennes mål är att träna lungorna.  Därför går hon med snabba steg- hon måste synas ung och spänstig, mot den första backen. Det finns många backar och till och med  berg i Göteborg.  

Bra för den som vill träna lungorna.

När hon flåsande tagit sig uppför och nedför berg , fortfarande med kattmössan på kommer hon ner till vildskogen med bäcken. Här andas hon djupare och drar in luften långt ner i lungorna. 

Vitsippsknopparna är i färd med att öppna sig och koltrastarnas gula näbbar skymtar då och då bland de bruna höstlöven.

Hon kramar ett träd, lägger kinden mot den grova barken och ser upp mot den blå vårhimlen. Inga flygplan så långt ögat kan nå. 

Där ute i naturen. Ja hon kallar det för NATUREN, inte klimatet eller miljön för då tänker hon bara på politik och det har hon faktiskt ingen lust att tänka på just nu. 

Ja här ute i naturen är hon stark, just nu. 

Där hon står lutad mot stammen till det höga, starka trädet tänker hon på vad den nära vännen, krigsfotografen en gång frågade henne: 

”Vet du vilka det var som var de verkliga hjältarna under Bosnienkriget ? Mormödrarna och farmödrarna. Det var de som vågade hämta mat och vatten till sina barn och barnbarn. Det var mormödrarna och farmödrarna som vågade ge sig ut på gatorna där krypskyttarna satt gömda på taken. Varför ? För att dessa kvinnor var inte rädda för att offra sina liv.”

Så nu, tänker den sjuttioplussande damen, gäller det att hålla sig så frisk som möjligt. 

Det måste ju vara bättre att göra det genom att träna sina lungor ute i i den fria naturen. 

Inte nog med det. Naturen hjälper henne att hålla paniken stången i Coronatider. 

Var och en sin egen lyckas smed.  

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

 

Hej kära Kärringbloggsläsare!

Plötsligt förändras livet eller som John Lennon sjöng:

”Life is what happens to you while you’re busy making others plans.”

Planerar just nu för att skriva en bok om Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och omständigheterna kring rättegången. 

Det tar egentligen all min kraft och kreativa energi. 

Därför tänkte jag dra ner lite på mina blogginlägg här på Kärringbloggen cirka  ett halvår.

Det var så jag tänkte skriva innan Coronapandemin slog till.

Jag satt i min gamla kökssoffa från 1858 och tänkte på hur jag skulle planera mitt arbete. 

Tänk att människor suttit i den soffan i över 150 år och det var väl all den energin som strömmade till mig när tanken slog mig att jag kan ju skriva om min personliga upplevelse av Coronapandemin. 

Alla de tankar jag tänker kan jag ju lika gärna skriva ner för att dela med er alla. 

För plötsligt sitter vi alla i samma båt och vi är alla lika utsatta från ett osynligt virus. 

Visserligen kan det drabba oss olika, men likaväl delar vi den där rädslan, den där osäkerheten och känslan av att inte längre har kontroll över våra liv. 

Så hur gör jag nu? Stay calm and carrie on! Jag försöker behålla lugnet och låter inte fantasin skena på. Fast i ärlighetens namn så åker mina känslor upp och ner. Känner efter hur jag mår. Det är det värsta, särskilt för en som lider av hypokondri.  Fast jag har faktiskt någon slags astma eller är det allergi. Och är inte ung längre. Över 70. Riskgrupp! Puh. Ibland har jag lust att krypa ur kroppen. 

Läser mycket på Facebook. Blir irriterad över alla omnipotenta förståsigpåare, mestadels män i övre medelåldern som bara på några dagar lärt sig allt om virus, pandemi och ekonomi.

Hur i alla sin dar har de fått in så mycket kunskap på så kort tid? 

Och alla skäller hej vilt på myndighetspersoner och politiker. Det finns snart ingen som gör något rätt. Fast det kanske handlar om en slags kollektiv frustration. Jag vet att många läkare blir utskällda för att en nära anhörig dött. 

Trots att läkaren i fråga gjorde allt som stod i hans/hennes mänskliga makt. 

Men det känns som om alla, även männen, längtar efter storpappan som tar ansvar, visar med hela handen hur allt ska göras och också har svar på alla frågor vi alla ställer oss.  

Fast nu är dessa tider när var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, dels för att skydda sig själv, men också för att skydda alla andra. 

Och tänk jag tror att alla, inte minst sjukvårdspersonal gör så gott som de bara kan. Jag tror till och med att våra politiker inser allvaret och gör så gott de kan. 

Det handlar om psykologi. Om människor bara får kritik och glåpord så tappar de i kraft och kan inte handla efter sin ultimata förmåga.

Vad gör jag själv? Tar en dag i sänder. Tvättar händerna- ofta. Tar långa promenader ute. Har handskar på mig om jag åker buss. Minimerar möten. Det är så himla tråkigt att inte kunna träffas, men det är bara att gilla läget. 

Tar en whisky eller två. Planerar min mat. Har köpt in basmat. 

Längtar efter solen och att det här ska ta slut på bästa sätt. 

Take care out there. 

Helene 

  

 

  

Nej, det var inte de två kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt. Det var den svenska polisen som åtminstone förfalskade ett av förhören. 

På order av vem?  

Regeringen Reinfeldt styrde landet, men det var valtider 20 augusti 2010 och en månad innan valet söndagen 19 september. 

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange var enligt FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, högst troligt fabricerade av svensk polis. 

Nils Melzer är FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

I ett dokument daterat 12 september 2019 skickat till Sveriges utrikesminister Margot Wallström belägger Nils Melzer sina påståenden. 

I augusti 2010 polisanmäldes Julian Assange misstänkt för våldtäkt. Nio år senare 3 juni 2019 las målet ner av Uppsala tingsrätt. 

Nu hotas Julian Assange av utlämning till USA från England, för att ha avslöjat krigsbrott under kriget i Irak, begångna av USA:s militär. 

Följande är ett sammandrag av FN rapportören Nils Melzers andra brev till Utrikesminister Margot Wallström.

Fredagen 20 augusti 2010 på eftermiddagen,

kommer två kvinnor, SW och AA in på Klara Närpolisstation i Stockholm. Båda två har haft samlag med Julian Assange. De ville nu fråga polisen om det gick att tvinga Assange till ett HIV-test. AA kände poliskvinnan IK.

Fredagen 20 augusti kl 16:21

påbörjar poliskvinnan IK ett förhör med SW.

Under förhöret blir SW känslomässigt upprörd när hon förstår att åklagaren avser att utnyttja hennes vittnesmål för att gripa Assange som misstänkt för våldtäkt.

Under och efter förhöret skickar SW textmeddelanden där hon berättar att hon bara vill få Assange att ta ett HIV-test. Hon vill inte  rapportera något brott, men pressas av polisen:

”De var angelägna om att lägga vantarna på honom” samt att ”det var polisen som hittade på anklagelserna”, skriver hon. 

SW vägrar att underteckna förhöret. Hon avbryter förhöret klockan 18:40 och lämnar polisstationen. 

Samma dag fredagen 20 augusti på kvällen

beordrar åklagaren att Assange ska gripas. Samtidigt informeras tidningen Expressen. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver: 

”Detta gjordes trots att Assange var närvarande i Sverige och lätt kunde förhöras innan man vidtog åtgärder som allvarligt och i onödan skulle skada hans rykte.”

Nils Melzer fortsätter:

”Expressen kontaktades trots kravet om anonymitet, diskretion och sekretess beträffande såväl målsägandens som den misstänktas identiteter vid förundersökning av anklagelser om sexualbrott.”

Dagen efter, lördagen 21 augusti 2010 kl 11:31

förhörs den andra kvinnan AA.

Nils Melzer skriver:

”AA hade inte någon avsikt att rapportera något brott mot Assange utan tog SW till en polisstation där hennes väninna IK arbetade som polis, så att SW kunde fråga om möjligheterna att tvinga Assange att ta ett HIV- test;

och AA i en tweet den 22 april 2013 offentligt bekräftade att hon inte hade våldtagits.”

Onsdagen 25 augusti 2010

efter att ha granskat bevisen, inklusive de ursprungliga förhören med de två kvinnorna avslutar formellt chefsåklagaren EF våldtäktsutredningen mot Julian Assange och konstaterar att:

”Jag tror att det inte finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt” samt att ”det beteende som anförts av SW inte visade tecken på något som helst brott.”

Den kriminaltekniska undersökningen av en kondom som lämnats som bevis, som påstods ha använts och rivits sönder av herr Assange under samlag med AA, uppvisade  inget spår av DNA från vare sig herr Assange eller AA. 

Under tiden  jobbar poliskvinnan IK,  tillsammans med  sin överordnade kriminalinspektör MG med att skriva om förhöret med SW. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver:

”Enligt bevis som gjorts tillgängliga för mig ändrade poliskvinna IK den 26 augusti, förhöret med kvinna SW  från den 20 augusti.”

Enligt en mejlkonversation mellan poliskvinnan och hennes överordnade, kriminalinspektör MG, publicerat av sajten Femte Juli, som i sin tur citerar den schweiziska tidningen Republik skriver kriminalinspektör MG bland annat:

”Gör ett nytt förhör. Klipp in texten i det och adressera förhöret till ärendet. Signera också förhöret.”

Poliskvinnan svarar:

”Jag är kanske trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar…”

MG svarar:

”Gör enligt följande. Klipp in detta i ett förhör och signera 

förhöret. Det kommer att se konstigt ut om jag signerar. Jag bifogar det gamla förhöret.” 

Dessutom publicerar Femte juli följande dokument där poliskvinnan själv skriver:

”Fredagen den 20 augusti 2010 höll jag förhör med målsäganden SW i ärende 0201-K246314-10 på Klara närpolisstation. Förhöret påbörjades kl 16:21 och avslutades kl 18:40. Därefter skrevs förhöret in i wordprogrammet Durtvå. Förhöret skulle renskrivas nästkommande tjänstgöringsdag, måndagen 23 augusti 2010. Detta var inte möjligt då jag nekades tillgång till förhöret jag hållit. 

Efter diverse brevväxling fick jag direktivet av MG att istället skapa och signera ett nytt förhör i Durtvå viket gjordes torsdagen den 26 augusti med behövliga ändringar. Tyvärr daterades och tidsangavs det dokumentet med rättelsens tidpunkt eftersom detta sker med automatik i Durtvås system. ”

Den 30 augusti 2010

förhörs  Julian Assange för första gången formellt av kriminalinspektör MG. 

Nils Melzer skriver:

”Efter att herr Assange äntligen blivit förhörd av  MG, som hade lovat honom full sekretess läcktes förhöret omedelbart till massmedier.”

Ny rättsprocess

Med utgångspunkt från ett fabricerat förhör startar rättsprocessen mot Julian Assange igen. 

Nu med en ny åklagare Marianne Ny och med försvarsadvokaten Claes Borgström som är utsedd av staten.

Nils Melzer noterar med djup oro:

”Att åklagare MN, trots begäran av herr Assanges försvarsadvokat, bestämt vägrade låta någon annan polis än MG förhöra herr Assange, med följd att MG:s rapporterade sjukfrånvaro förhindrade ytterligare förhör av herr Assange innan hans avresa från Sverige 27 september 2010, med uttrycklig tillåtelse från åklagaren att lämna landet.”

Då hade Julian Assange dessförinnan varit tillgänglig för förhör i Sverige i över tre veckor. Och trots upprepad begäran inte förhörts eller på annat sätt fått svara på ”anklagelserna” från SW.

Nils Melzer skriver: 

”Trots att Assange efter sin utresa föreslog flera datum då han var villig att att återvända till Sverige för att förhöras.”

”Trots att som alternativ Assange också hade  erbjudit sig att svara på frågor i London eller per telefon, via videolänk eller skriftligen.”

”Trots alla dessa möjligheter avvisade den svenske åklagaren av mindre sannolika skäl – arbetsbelastning, schemakrock, sjukfrånvaro hos polisman MG och juridiska hinder – som senare medgavs inte existerade. 

I november 2010 utfärdar den svenska åklagaren MN en europeisk arresteringsorder och ett relaterat Interpol utfärdat ”rött meddelande” för efterlysningar av rymlingar så att herr Assange kunde förhöras angående de anklagelser om sexuella brott som gjorts mot honom. 

Detta är upprinnelsen till det som sedan händer med Julian Assange. 

Nu, nio år senare, pågår en rättegång mot honom i London i vilken han hotas att lämnas ut till USA för att ha begått krigsbrott. 

Nils Melzer skriver bland annat  i sitt brev till dåvarande utrikesminister Margot Wallström  

”Trots starka tecken på att polisen avsiktligt har mörklagt och manipulerat bevis, verkar ingen utredning ha utförts samt inga disciplinära eller rättsliga påföljder ha ålagts de ansvariga tjänstemännen,” 

Till saken hör att min kollega Anders Carlgren och jag redan 19 augusti 2012 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

https://bergmanhelene.com/dn-debatt-fallet-assange-ett-hot-mot-den-svenska-rattsstaten/

Ingressen löd: 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny.”

Nils Mezler skriver alltså sju år senare i sitt brev till Margot Wallström följande: 

”Jag noterar också att ers excellens avvisar all antydan om 

”att de svenska myndigheterna hade några andra skäl för sitt agerande än att utreda det brott som Assange misstänks för i Sverige.”  

(Nils Mezler har tidigare skickat ett brev till Margot Wallström om Julian Assange situation i fängelset i England.)

Nils Mezler säger sig vara djupt oroad över hur förundersökningen mot Julian Assange bedrivits. Han är undrande till om Sverige har uppfyllt sina förpliktelser i förhållandet till förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning:

” Jag uppskattar verkligen påståendet av ers excellens regering att den inte kan blanda sig i, påverka eller kommentera de självständiga beslut som fattas av svensk åklagare och domstolar, i synnerhet när det gäller en pågående kriminell utredning.” 

Men, fortsätter, Nils Melzer:

” Samtidigt vill jag påminna om att Sveriges internationella skyldigheter i förhållande till förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte är begränsad till regeringens exekutiva gren. Dessa skyldigheter gäller landet i sin helhet samt till alla dess offentliga myndigheter och institutioner, inklusive domstolarna och åklagarmyndigheten, oavsett deras institutionella självständighet från regeringen.” 

Nils Melzer har noggrant granskat alla tillgängliga bevis vad gäller förundersökningen av Julian Assange. 

FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har kommit fram till att förundersökningen mot Julian Assange inte överensstämmer med de grundläggande principerna för rättssäkerhet och rättvisa.

Svaret som Nils Melzer får från Utrikesdepartementet 11 November 2019 lyder:

”In relation to the communication of 12 September 2019, I would like to refer to the Government`s response of 12 July 2019. The Government has no further observation to make.”

Undertecknat Carl Magnus Nesser, Ambassadör, Director General for Legal Affairs.  

Fallet Assange manifesterar den svenska arrogansen.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stor tack! 

Helene Bergman  

 

 

   

Vår riksdag firar 100 år av kvinnlig rösträtt tillsammans med den feministiska regeringen den här mandatperioden. Samtidigt brer sig den islamistiska könsapartheiden och det islamistiska kvinnoförtrycket ut sig i vårt land.

Kvinnoförtrycket och könsapartheiden sker under överinseende av till exempel Göteborgs Moské. 

Redan 2015 påpekade jag det i en debattartikel i GP.

https://www.gp.se/debatt/stå-upp-för-alla-kvinnor-säg-nej-till-könsapartheid-1.128791

Innan jag skrev artikeln hade jag fått en broschyr i min hand. En broschyr som var utgiven av Göteborgs Moské.

Då 2015 stod varje fredag och lördag islamistiska Dawah – missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg och delade ut broschyren Kvinnan i Islam. Jag läste bland annat:

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada så som skilsmässa, därför är ett troligt initiativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke…. Det kan i vissa fall tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” 

I min enfald trodde jag, efter det att min debattartikel publicerats 21 augusti 2015 att NÅGON skulle reagera, t ex en allmän åklagare eller så. Men nej, ingen reaktion från någon behörig, ingen politiker, ingen polis, ingen ansvarig i hela Sverige som reagerade på uppmaning till kvinnomisshandel. Inte heller någon annan journalist. Inte ens GPs redaktion. 

Så för någon vecka sedan avslöjade TV4 Nyheter att Göteborgs moskés hemsida hade en flik ” Om Islam”. Den här fliken länkar vidare till en hemsida skriven på svenska med namnet ”New Muslim Guide”. Här förklaras hur en kvinna sexuellt ska ställa upp för sin make när han än så önskar.

Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan reagerade och skrev en debattartikel i GP: 

” Där står till exempel under ”Mannens rättigheter i äktenskapet” att en ” muslimsk kvinna ska vara lyhörd för sin makes sexuella behov och rekommenderas att göra sig fin för honom. Om hon avvisar hans legitima sexuella närmanden begår hon synd såvida det inte finns något giltigt skäl, såsom menstruera … eller vara sjuk”. 

Vidare stod det  ”en av den äkte mannens rättigheter är att hon inte får lämna hemmet utan hans tillåtelse, oavsett om det rör sig om ett personligt eller allmänt ärende.”

Magnus Ranstorp avslutar sin debattartikel: 

” Vi får aldrig tumma en millimeter på våra grundläggande värderingar om jämställdhet, kvinnans rättigheter och vårt arbete mot hedersförtryck och andra försök till inskränkningar i demokratiska samt individuella fri- och rättigheter. Det gäller att vara övertydlig. Det bör även Göteborgs moské inse.”  

I Sverige 2020 lever alltså kvinnor, beroende på vilken gud de tillber under skilda lagar. 

Att ha olika lagar för människor som bor i samma land kallas för apartheid. Det var det systemet som tillämpades i Sydafrika för de svarta. 

I Sverige har alltså ett könsapartheids system tillåtits som strider mot våra grundlagar. 

I vår svenska regeringsforms andra paragraf står att 

”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande på alla samhällsområden.” Samhället ska verka mot diskriminering- även på grund av kön. 

Jag upprepar de krav jag ställde i min debattartikel i GP  21 augusti 2015. 

Jag vänder mig återigen till statsministern i den feministiska regeringen, Stefan Löfven, inklusive MP, L och C och kräver att regeringen lever upp till regeringsformens bestämmelser och:

  • Tillsätter en kommission som består av kvinnliga experter   som vittnar om könsapartheiden.
  • Stoppar skattebidragen till de extrema islamisterna.
  • Startar en folkbildningskampanj i svensk kvinnohistoria och utbildar i de lagar som finns på jämställdhetsområdet.  

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stort tack! 

Helene Bergman 

  

KRÖNIKA

I väntan på att DOMEN meddelas i Göteborgs Tingsrätt, tisdagen 11/2 2020 klockan 11:00 i Förtalsrättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson spolas mitt minne tillbaka.

Jag ser overkliga bilder på en TV-skärm. TV:n är upphängd i hörnet i den blomsteraffär där jag just köpt höstblommor. Varför har blomsteraffären en TV förresten? 

Det är den 11 september 2001 runt 10.00.

Två passagerarplan flyger in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. 

Dessa två händelser är förknippade med varandra. Jag beskrev det i min tidigare krönika https://bergmanhelene.com/karringbloggen/

Sedan rättegången för nära två veckor sedan har jag träffat och talat med människor. Alla frågar hur jag tror att det kommer att gå? Blir Soffan friad eller fälld?

Jag svarar att jag inte vet. Att jag är osäker. Förtalsrättegången liknar ingen tidigare rättegång som ägt rum i Sverige. 

De som tror att rättegången enbart handlar om Soffan bedrar sig. Nej det handlar om att Systemet är av stål och betong och kan hålla stånd mot politisk extremism. En extremism som vill störa och skapa kaos i den svenska demokratin. 

Krafter som redan infiltrerat den demokratiska samhällskroppen. 

Själva rättegången och inte minst utfallet är en vattendelare. Hur än domen blir. Det är det enda jag vet. 

Kaféet vid Göteborgs hamn

Jag sitter på ett kafé nära kajen till Göteborgs hamn. Längre bort skymtar Älvens gråa vintriga vatten. Kafeét ligger mellan två politiska poler. Det är nära 90 år emellan.

Norrut ligger Köpmansgatan 12. 

Det var här under andra världskriget som Torgny Segerstedt, huvudredaktör för Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning och en av de få modiga publicister i Sverige mot Hitler avslutade sin I Dag spalt 3 februari 1933 med följande ord:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Redan efter några dagar skickade den tyske riksministern Hermann Göring ett hotbrev till GHT.

”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållanden de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.” 

Torgny Segerstedt svarade i GHT 1933-02- 08, i en ledare:

”Det förefaller som herr Göring trodde att Sverige vore något slags annex till det Tyska riket.” 

Under 2:a världskriget inskränktes den svenska tryckfriheten och därmed yttrandefriheten. Hela tidningsutgåvor stoppades eller publicerades med vita, tomma spalter, där texten tagits bort. 

Torgny Segerstedt har ansetts vara en av de mest betydande  antinazistiska publicisterna under kriget; vissa av hans artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats och i Norge betraktades han som folkhjälte. ( Wikipedia)

Svartcensurerade tidningssidor

Då jag som 24-årig journalist 1970  gick i korridoren på väg till GHTs centralredaktion såg jag de gulnade, svartcensurerade ledarsidorna inramade och upphängda på väggen. 

Den bilden är för evigt fastetsad i mitt minne.

Söder om kafeet, där jag sitter, ligger Järntorget. Arbetarrörelsens hjärta i Göteborg. Här har Soffan sin hemvist. 

Torgny Segerstedt stod upp mot Hitler. Ann-Sofie, Soffan, Hermansson står upp mot de extrema islamisterna. Båda två använder ordet som vapen. 

På kaféet träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. 

Jag berättar om Förtalsrättegången. 

Han säger att i mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades just sådana här rättegångar för Koncepträttegångar.

”Man visste utgången, eftersom domstolen hade anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”

Det var det som Soffans advokat Allan Stutzinsky sa i sin slutplädering:

”Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given. 

Vi diskuterar den eventuella utgången av Förtalsrättegången. 

Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska Systemet.

På lördag i Stockholm har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi bjudit in till ett samtal med rubriken: 

”Extremiststämpel. Vägen till censur?”

Det är dessa två kvinnor som åtalat Soffan för grovt förtal. Mötet hålls på ett cafe i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel. 

Nu är det bara att hoppas att domaren och  de tre nämndemännen, varav en kvinna,  i Göteborgs Tingsrätt fastställer en demokratisk dom.

Fälls Soffan då är det tecken på att yttrandefriheten och därmed en av hörnstenarna i den svenska demokratin är på väg att raseras.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

 

 

 

 

   

 

 

KRÖNIKA

Förtalsmål TR B 12803-18. 

Tilltalad: Ann-Sofie Hermansson.

Målsägande 1: Fatima Doubakil

Målsägande 2: Maimuna Abdullahi

27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt, sal 29.

I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad för att hon skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter,  i ett antal personliga blogginlägg. Inläggen handlar om Fatima Doubakil och Maimuna Abbdullahi som stoppades som debattörer efter visningen av filmen Burka Songs 2.0  i Göteborg 2018.

Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:

”Vad är det som händer här och nu?”

Det är ett slags uppvaknande. 

Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. 

Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag ville. Att vara övervakad av den hemliga polisen och ha telefonen avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. 

Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. 

Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.  

Vittring

Den iskyla/ skräck jag känner i denna rättssal betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla oss andra som använder vår yttrandefrihet.  

Men det är först på den första rättegångens eftermiddag som iskylan griper tag i mig. 

Rättegången börjar lugnt  denna regniga och gråa vintermåndag i Göteborg.  

Utanför sal 29 är det en lång kö. Vakterna delar ut platsbiljetter så länge de räcker. Hälften av de som vill komma in får vända om. 

Som en av de sista får jag en biljett. När dörren öppnas sitter redan rättens ordförande, på ett podium omgiven av sin bisittare och tre äldre nämndemän, en kvinna och två män. 

På höger sida i salen finns Soffan omgiven av advokat Allan Stutzinsky och Sofie Löwenmark. På motsatta sidan sitter Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, de är omgivna av juristerna Silas Alibi och Joakim Lundqvist, med några års yrkeserfarenhet sedan de tog sina juridiska examina. De driver Folkets Juristbyrå. 

Helt naturligt sätter sig kontrahenternas supporters på samma sida som målsägarna och den åtalade.

Till vänster på åskådarplats i salen de unga, de som många gånger kallar sig rasifierade. En stor del av dem bär hijab. 

På höger sida sitter vi, äldre, några gråhåriga etniska svenskar. 

Domaren kallar oss ”två lag” lite skämtsamt. Men den här rättegången ska visa sig vara allt annat en skämtsam. 

Politisk rättegång

Som journalist har jag bevittnat ett antal rättegångar, men aldrig en stämningsansökan om enskilt åtal.

Först polisanmälde Fatima och Maimuna Soffan. Men såväl polisen som åklagaren la ner fallet. 

Då stämde de båda kvinnorna Soffan i ett enskilt åtal. 

Rättens ordförande säger att det är en brottsmålsrättegång. 

Det upprepar han några gånger. 

Rättegången kommer dock att utveckla sig till en politisk rättegång. 

Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna. Vem som har rätt att ha en åsikt och i så fall vilken åsikt. Den kommer att handla om vilka som utnyttjar demokratin för sina egna syften, men inte tillåter andra samma sak.

Den kommer att handla om vilka som är offer och vilka som är förövarna. Den kommer att handla om huruvida  Sverige är en rasistisk apartheidstad som instiftar särskilda terrorlagar för muslimer eller inte.  

Det börjar förvånansvärt bra för Soffan. 

Efter det att Silas Alibi idkat högläsning ur Soffans alla blogginlägg, det tar några timmar, framstår Soffan som en hjälte. Hon skriver bra, skarpt, tydligt och klart. De olika böjningarna av ordet extrem framstår som naturliga satta sitt sammanhang. 

Efter en försenad lunchpaus förhörs Fatima och Maimuna. 

BaaderMeinhofligan

Det är då jag börjar förstå vad det här handlar om. Kommer ihåg mitt 70-tal med BaaderMeinhofligan och Ulrike Meinhof. Deras aktioner och terrorhandlingar.  

Vi som var unga då i opposition mot det etablerade samhället. Då kvinnorörelsens fick fart och kraft.

Engagemanget att se de förtryckta och att utse sig själv som aktivist och offer på samma gång för att på så sätt kunna förändra samhället. 

Att med andra medel och metoder än det majoritetssamhället stipulerar skapa förändring för de förtryckta. 

Kvinnorörelsen lyckades, BaaderMeinhof ligan misslyckades. Ulrike Meinhof, som lämnat bort sina barn för att uppfostras i den rätta andan,  dog i fängelset.

Såväl Fatima som Maimuna säger sig vara feminister.  

När jag hör Fatima Doubakalis bakgrundshistoria förstår jag varför hon blivit extrem aktivist. 

Attacken mot World Trade Center

Hennes uppvaknande skedde då hon var i USA under attacken mot World Trade Center 2001. Efter det blev kriget mot terrorismen västvärldens viktigaste fråga.

Fatima upplevde hur muslimer i USA pekades ut och enligt henne själv, deras rättssäkerhet snabbt minskades. 

Enligt Fatima så är att vara muslim idag samma sak som att du eller dina närmaste lever med en ständig risk att bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgeliga och mänskliga rättigheter. 

Fatima tog med sig sina erfarenheter till Sverige och likställer alltså Sverige med USA. 

Hon startade MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn. 

MMRK har bara fyra, fem medlemmar och har nära samröre med den brittiska CageUK.

Som Magnus Sandelin, Stiftelsen Doku och som också var en av de fyra expertvittnena under rättegången skriver:

”Man ska förstå varför MMRK:s engagemang för rättssäkerhet för muslimer i praktiken ofta innebär försvar för islamistiska terrorister och även samarbete med den hårt kritiserade brittiska organisationen Cage.”

Såväl Fatima som Maimuna framställer sig under rättegången som offer och som Fatima påstår aldrig själva skulle kalla någon för islamofob.

Ärkeislamofober

Men som  Sakine Madon skriver i anslutning till rättegången i  Upsala Nya Tidning. 

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade.

När jag exempelvis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk” (Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för “rasistiska” problemformuleringar (Expressen, 6/10 2014). Pekguls namn verkade få dem att se rött.

Ett samtal i anslutning till att “Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammed för att vara “ärkeislamofober”. Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Under den andra dagen av rättegången hade Soffan kallat fyra expertvittnen. 

Nämligen Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och författare till boken Ljusets fiende, Magnus Sandelin, journalist och ansvarig utgivare för stiftelsen Doku, Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan och Eli Göndör, doktor i religionshistoria och redaktör för Antologin, Muslimer i Sverige.

Samstämmigt och mycket sakkunnigt förklarade de att den retorik och propaganda som MMRK det vill säga Fatima och Maimuna bedriver syftar till att skapa kaos i det svenska samhället. Det sker genom att kollektivisera alla muslimer som offer, att skapa ett myndighetsförakt för polisen och Säpo. Dessutom ser de till att motarbeta alla förslag till antiterroristlagar genom att påstå att det är apartheidlagar som riktar sig mot muslimer. 

Konsekvenser

Som Magnus Ranstorp påpekade:

”Det är inte förbjudet i Sverige att bedriva politisk propaganda. Men det får konsekvenser.” 

Att notera är att målsägandesidan inte hade kallat några expertvittnen, varken akademiker eller professorer som kunde verifiera deras utsagor.  

Allan Stuzensky, Soffans advokat gav i sin slutplädering ord för det jag upplevt under de två rättegångsdagarna i Göteborgs Tingsrätt. 

Att vad jag bevittnat var just en politisk rättegång.

Allan Stuzensky sa medan han vände sig mot tingsrätten: 

”Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion där åsikter och inte gärningar diskuterats.” 

Han menade också att inte ens domstolen kommer att gå fri från den propaganda MMRK bedriver mot Myndighets Sverige oavsett utgång. 

Dom meddelas 11 februari klockan 11.00.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

Kommer just hem efter att under två dagar lyssnat på förtalsrättegången mot tidigare s- kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson.

Den första politiska rättegången som hållits i Sverige enligt Soffans advokat, Allan Stutzinsky:

“Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, sa advokat Stutzinsky och avslutade sin plädering med att säga:

“Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given.”

Dom faller 11 februari klockan 11.

Jag tänker nu använda de närmaste dagarna till att sammanfatta två dagars rättegång för att sedan publicera artikeln här på Kärringbloggen.

Helene Bergman

Krigets första offer är sanningen. Propagandakriget mellan demokratin och extremismen är i full gång.

Det handlar bland annat om vår yttrandefrihet, en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.

Kommer att följa rättegången mellan tidigare S-kommunalrådet Ann- Sofie, Soffan, Hermansson och Fatima Doubakil/Maumuna Abdullahi, MMRK, Muslimska Rättighetskommittén.

Rättegången börjar i morgon, måndag klockan nio och håller på under två dagar. Platsen är Göteborgs Tingsrätt.

Kommer att rapportera här på Kärringbloggen.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson som hålls på måndag  i Göteborgs Tingsrätt berör oss alla. Rättegången ska inte ses som om den bara gäller Soffan personligen och Göteborg lokalt. Nej den är ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta demokratiska samhällets rättsystem.

Den berör alla oss som värnar yttrandefriheten och vill ha kvar vår svenska demokrati intakt. 

Som folkvald s-politiker stod det dåvarande kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson upp mot extremismen 2018. En extremism som bryter mot Göteborgs Stads värdegrund och mot det som är en av grundpelarna för det demokratiska samhället. 

Nu har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi väckt enskilt åtal om grovt förtal mot Soffan.De två kvinnorna anser att motivet för brottet har varit att kränka dem på grund av deras trosbekännelse. 

” Förtalsrättegången mot Ann- Sofie Hermansson är ett försök att skapa frizoner där islamistiska aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt. Rättegången är ett vapen för att tysta meningsmotståndare,” skriver forskaren Magnus Norell i GP. 

På våren 2018 ställdes evenemanget  ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Stadsledningskontorets Mänskliga Rättighetsavdelning i Göteborg. Som kommunalråd välkomnade Ann-Sofie Hermansson det beslutet. 

Hon skrev också följande i ett av sina blogginlägg: 

”Problemet var inte filmen som sådan. Den har visats på flera håll och kommer fortsatt att visas. Problemet var i stället samtalet. Det skulle ensidigt domineras av extrema röster, båda representerades av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads värdegrund.” skriver Soffan och fortsätter:

“För detta fick jag hård kritik. Mina kritiker hävdade att jag inte alls ska sätta några gränser mot extremismen. Jag blev kallad ”kulturfiende”, ”rasist” och ”islamofob”. Samtliga kritiker har också valt att blunda för hur MMRK faktiskt jobbar. 

Terrorister

DN skrev följande i en kort summering: 

”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

Soffan skriver vidare:

”Detta är bara kärnan i en bredare bild. Vad som blir påtagligt, även i annan mötesverksamhet och debattinlägg, är att det påstådda försvaret av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. I min värld är en svensk IS-krigare inte i något avseende bättre än, för att använda en historisk parallell, en svensk SS – frivillig. Det är rakt avskyvärt i båda fallen,” skriver Soffan på sin blogg 30 mars 2018.

Hon menar att hennes kritiker istället för att ta reda på vad MMRK står för angriper henne som  svensk folkvald politiker. 

Ann-Sofie Hermansson avsattes ett år senare 2019 som kommunalråd av en extrainsatt s-kongress. 

Doubakil och Abdullahi polisanmälde först Soffan för förtal. Men såväl polisen som åklagen la ner ärendet utan vidare åtgärd. Då gick Doubakil och Abdullahi vidare med en stämningsansökan.

Via Folkets Juristbyrå och ombudet jur.kand. Silas Alibi Quezada yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi att Soffan fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal, i enlighet med 5 kap 1 och 2 paragraferna: 

”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.”

Gärningsbeskrivningen lyder såsom följande: 

” Ann – Sofie Hermansson  har på sin blogg vid ett flertal tillfällen spridit uppgifter om att Fatima Doubakali och Maimuna Abdullahi, hädanefter målsägandena, är extrema röster, extremister, att de försvarar terrorister och att de avfärdat anti- terrorinsatser mot bland annat IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater. Ann – Sofie Hermansson har även spridit uppgifter där hon jämfört målsägandena med fascister och nazister.” 

Därefter följer ett antal datum på blogginlägg som det dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson gjort.

Juridiskt krig

Forskaren Magnus Norell menar att motivet till stämningsansökan helt enkelt är att störa:

” Och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi företräder helt öppet.” 

Magnus Norell fortsätter: 

” Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris ( personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.(..) Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram ; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.” 

Magnus Norell tycker att det är intressant att det är första gången  som begreppet ”Lawfare” ( krig med juridiska medel ) används i Sverige:

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum.” 

Det handlar alltså om vår yttrandefrihet, en av grundpelare i det demokratiska samhället. Rättegången mot Soffan ska alltså inte bara uppfattas som lokal och personlig. Nej den är återigen ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta och demokratiska samhällets rättsystem.

Helene Bergman 

Var det här en viktig artikel? En artikel som gav dig ny kunskap? Som gjorde dig upprörd? 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Kärringbloggen är gratis att läsa men kostar att tekniskt producera, att researcha och att skriva.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

  

Slopa skatten på pensionerna! Ta bort bostadsbidraget och lägg ner den tioåriga Pensionsmyndigheten. Nu krävs ett kirurgiskt snitt eftersom hela det nuvarande pensionssystemet med livbojen bostadsbidraget inklusive Pensionsmyndigheten verkar vara i fritt fall. 

JO, Justitieombudsmannen riktar allvarlig kritik mot Pensionsmyndigheten för brister i tillgänglighet och service.  Bland annat för att väntetiderna i telefon är för långa. 

De som ansöker om nytt bostadsbidrag får vänta i minst fem månader. De som gör ändring för hyra och ändrad inkomst får vänta i nio månader. 

Dessutom är Pensionsmyndighetens blanketter alldeles för krångliga att fylla i.  De är inte heller anpassade efter den verklighet många pensionärer lever i, särskilt inte för dom som drygar ut pensionen med extraarbete, trots att de är många år över 70 år. 

Krångliga blanketter innebär att många inte ens orkar fylla i dom. 

“Och omkring 40 000 med redan låg pension kommer att få minskat bostadstillägg eller till och med bli av med det nu i år 2020,” skriver tidningen Senioren. 

Inga fattigpensionärer i Sverige

Såväl Sveriges Pensionärers förbund, SPF som Pensionärernas Riksorganisation, PRO har otaliga gånger påtalat den allvarliga situationen och krävt att hela pensionssystemet görs om från grunden. 

Nu sällar sig också LO-ordföranden Karl – Petter Thorvaldsson till den kören. Han vill nu höja sina medlemmars pensioner rejält:

”Vi ska inte ha några fattigpensionärer, det är ovärdigt”, säger han till DN.   

Ja gör något radikalt så att främst ensamstående kvinnliga pensionärer kan leva och njuta av sitt återstående liv.Kvinnor har nämligen lägre pension än män bara för att de är av kvinnligt kön. 

Inte nog med detta: 

”Över 40 år i ett slitsamt yrke ger lägre pension än grundskyddet för den som inte jobbat en enda dag.” 

Det visar nya siffror från SPF Seniorerna.

Hela pensionsdebaclet är nu bara ett lappande, lagande och hukande från ansvariga politiker. Det höjs några hundralappar här och sänks några hundralappar där. Det är procentsatser hit och dit som ändå bara äts upp av skatten. 

Det räknas upp och ner och en vanlig pensionär har snart ingen möjlighet att hänga med i svängarna. Pensionerna debatteras inte ens i riksdagen. Nej det är en liten hemlig parlamentarisk grupp, Pensionsgruppen, som har ansvaret.

Odemokratisk

”Dessutom saknas debatt i pensionsfrågorna. Väljarna har ingen insyn och vet inte vad ansvariga partier tycker då de gömmer sig bakom Pensionsgruppens stängda dörrar. Denna odemokratiska ordning måste få ett slut, väljarna måste kunna ta del av partiernas åsikter och skiljelinjer även i pensionsfrågor,” skriver Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna.     

Och hur ska andra som inte är pensionärer, inklusive politiker, kunna sätta sig in i denna skamfläck som kallas ett svenskt pensionssystem?

De som ännu inte har kommit upp i pensionsåldern – stoppar väl huvudet i sanden och tänker att det ordnar sig väl? Det är så långt till pension!”

Sorry, men det kommer det inte att göra! 

Vi som redan hamnat i pensionseländet, får väl ännu en gång gå före och kämpa för våra rättigheter!

Hur vågar ni?

Och hur vågar ni svenska politiker förstöra vår pensionärstid?

Hur vågar ni politiker i den feministiska regeringen kränka och behandla oss framförallt pensionärskvinnor som fattighjon som ska stå och niga för överheten?

Vi som var med om att skapa ett välståndsverige, där kvinnor lever ett liv i frihet tack vare egen försörjning. Ett liv som drastiskt förändras när pensionen slår till. Från att ha varit självständiga och oberoende människor förvandlas vi till bidragstagare. Men alla pensionärskvinnor tiger och lider inte! Tantpatrullen är ett gott exempel på att de gamla takterna sitter i. 

Varje torsdag demonstrerar tanterna i sina röda hattar på Mynttorget i Stockholm. Slagordet är: 

”Gammal tant behöver större slant.” 

Och nya Tantpatruller startar runt om i landet.

Nyligen kom Tanpatrullens Tantologi med teckningar av Cecilia Torudd. 

I Tantologin berättar 29 tanter om sina liv fram till fattigpensionen i dagens välfärdssverige. Många har och är fortfarande aktiva i samhällslivet. Nu finns cirka 330 000 fattigpensionärer varav 80 procent är kvinnor. Deras liv förändras drastiskt efter pensionen.

Kränkande !

Elisabeth Löfvander skriver under rubriken:

”Gammal tant behöver större slant! Pensionsystemet ur ett kvinnoperspektiv” bland annat följande:

” Det nuvarande pensionssystemet – grundpension, garantipension, äldreförsörjningsstöd eller låg inkomstpension – täcker inte normala levnadskostnader för denna grupp. 

Systemet har skapat ett glapp som pensionären  själv förväntas klara genom att att ansöka om bidrag från olika myndigheter och institutioner.

Pensionären måste alltså ställa in sig på att under sin sista tid bli berövad sin personliga integritet. Hon tvingas utlämna sin privata ekonomiska, sociala och medicinska situation för att ansöka om ekonomisk hjälp. Det gäller sådant som bostadstillägg, färdtjänst, socialbidrag med mera hos olika myndigheter. Det kan också gälla pengar till glasögon, kläder, tandläkare och andra nödvändiga utgifter som får sökas hos kyrkor och frivilligorganisationer. Ofta går ansökningarna till olika myndigheter inte igenom vid första försöket, utan pensionären tvingas överklaga ärendet i olika instanser. Många pensionärer upplever dessa processer som så förnedrande och komplicerade att de avstår från att ansöka om bistånd trots stora behov.”

I Svenska Dagbladet 2017 sa Göran Persson, före detta statsminister:

”Vi har skapat världens bästa pensionssystem med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”

Och vi har det sämsta systemet för pensionärerna i jämförelse med övriga nordiska länder. 

I Norge är lägsta pensionen dubbelt så hög som i Sverige.I Danmark följer pensionerna löneutvecklingen. På Island är folkpensionen 19 000 per månad och i Finland baseras pensionen på alla arbetsår.  

Tidigare och nuvarande svenska regeringar kan inte skylla på att ” ”de inte såg det komma.” Med den grövsta cynism har de sett till att ett antal människor i detta land blivit fattigpensionärer. Räknar de också med att pensionärer är en grupp som inte orkar eller kan konfrontera politikerna och starta ett uppror.

Men nu får det vara nog. 

Swishorans bön.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar. Till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !

Helene Bergman 

  

Vad är en journalist?

Efter femtio år i det bästa yrke som finns, tror jag mig kunna besvara den frågan.
Det var tidigt 70-tal. Vi satt på var sin sida av det stora skrivbordet på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidningens redaktion.
Den erfarne kriminalreportern och jag, den oerfarna studentreportern.
Under tre års tid, dagligen, lärde han upp mig i grunden för det hederliga, journalistiska hantverket.
Det var inte bara han, där fanns en hel redaktion av äldre, erfarna journalister som var stolta och inte minst professionella.

Journalister som var ytterst medvetna om ansvaret och tyngden av det skrivna ordet.
Människor som visste att det enda kapital vi egentligen hade/har är vår trovärdighet som journalister.

Ordet trovärdighet inrymmer ett stort antal aspekter:
Mod, nyfikenhet, analysförmåga, en sann känsla för rättvisa, kritik mot makten, underifrån perspektiv och faktakontroll.
Men framför allt integritet och att veta var gränserna går för övertramp och förtal.

Den fria journalistiken är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället.
När journalister blir maktens förlängda arm har vi inte någon demokrati kvar.
Det är journalistikens uppgift att hålla rent mot maktmissbruk och korruption.

Personligen fick jag lära mig att inte vara älskad som journalist, tvärtom. Jag fick lära mig att min roll var budbärarens, att inte sätta mig själv i första rummet, att lyssna och att försöka förstå och att höra alla parter.
Men framför allt att ge de röstsvaga röst gentemot den politiska makten. Att ställa politiker och andra som har makt över människors liv mot väggen och avkräva svar.
En annan viktig aspekt av journalistiken är att vara konsekvensneutral.

Detta kan tyckas vara vackra ord, men en bra grund att stå på om man vill kalla sig journalist.
En än viktigare grund att stå på idag 2020, då medielandskapet totalt förändrats.

Då på 70-talet och några årtionde framåt var de traditionella medierna allenarådande.
Journalisterna, med chefredaktörer, nyhetschefer, redaktionssekreterare, kultur och debattredaktörer i spetsen kunde välja och vraka vilka personer som fick komma till tals och vilka som aldrig fick en syl i vädret.

Jag vet för jag har varit fast anställd med månadslön i pressen och på Sveriges Radio under en stor del av min journalistkarriär.
Vi som jobbade på de traditionella medierna styrde debatten och samhällsklimatet.
Vi valde ut vilka samhällsämnen som skulle belysas och vilka vi lät bli.
Vi valde ut vilka vi ansåg vara värda att intervjua och vilka vi nonchalerade.
Och det är så de traditionella medierna med sina löneanställda journalister forfarande gör.

Men så kom internet med de sociala medierna och allt förändrades. De traditionella mediernas monopol sprack, eftersom olika internetsajter såg dagens ljus.
Det var då som andra yrkeskategorier som länge drömt om att bli journalister öppnade sina egna sajter.
Inget ont i det, men ibland har det journalistiska hantverket gått förlorat.
Hjärtat i journalistiken, trovärdigheten, har förflackats.

Men internetsajterna öppnade också samhällsdebatten i och med att kommentarer och klick såg dagens ljus.
Responsen från läsare, lyssnare och tittare blev omedelbar.

Det som vi i de traditionella medierna på 70,80 och 90-talet efterlyste.
Nämligen direktkontakt med människorna där ute i verkligheten långt från redaktionernas, ofta dammiga inskränkta och slutna rum.

Några av oss erfarna journalister drömde om den journalistiska friheten.
Att få göra de jobb vi längtade efter utan att be en redaktionssekreterare om lov. Vi ville inte längre sälja vår journalistiska själ för ett lönekuvert.
Vi blev frilansare och chansade på att kunna leva på vår journalistik.

Men eftersom de traditionella medierna var de som skulle köpa våra frilansartiklar var vi ändå tvungna att hålla oss inom de ramar som de traditionella medierna ansåg vara viktigt – för vår försörjnings skull.

Så kom swishjournalistiken och med den den ultimata journalistiska friheten.
Med den också en medial agendamotvikt mot de traditionella medierna.
Nu är det inte längre de stora mediehusen med sina aktieägare som bestämmer priset på journalistiken.

Det är swishjournalisternas läsare, lyssnare och tittare som bestämmer om t ex Kärringbloggen är värd att läsa och stödja.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar.

Och till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?
Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !
Helene Bergman

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Det enda som fanns kvar av Munira Subasics son var en benbit. Den hittades i en av massgravarna där kropparna grävdes ner efter massakern i Srebrenica i juli 1995.
I år är det drygt 24 år sedan folkmordet på muslimer ägde rum i den Bosniska enklaven Srebrenica som stod under FN-bevakning. I dag 10 december, Nobeldagen, protesterar tusentals bosnier i Stockholm mot att Peter Handke får Nobelpriset.

Handke har förnekat att massakerna i Srebrenica var ett folkmord.

Jag träffade Munira Subasics, ordförande för Srebrenicas mödrar, i Sarajevo 2014. Då sa hon bland annat:

“Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

Munira Subasic var 51 år när den Serbiska armén sköt ner 22 av hennes nära manliga anhöriga i den etniska rensningen av muslimer.

Innan kriget i f d Jugoslavien levde Munira ett gott liv i Srebrenica. Hon var gift med en högt uppsatt statstjänsteman, hade två halvvuxna söner, reste till Adriatiska Havet på semester och älskade vackra kläder.
Då jag träffade Munira Subasic i Sarajevo var hon 71 år gammal.

Nu lever hon på en knapp pension, går i andras avlagda kläder och har vigt sitt liv åt Srebrenicas mödrar, där hon är ständig president.
Hon reser inte längre till Adriatiska Havet på semester. Hon reser istället till Paris, New York och London och berättar om Srebrenicas mödrar.

Det tog den Serbiska armén tre dagar i juli att avrätta drygt 8 000 muslimska män och pojkar trots att Srebrenica stod under FN- bevakning.
När männen som hade försvunnit under de där julidagarna 1995 inte hörde av sig började kvinnorna fråga om någon visste vart deras make, deras son, deras pappa tagit vägen? Ingen visste något eller ville säga något.

“Vi hade ju varit under beskydd av FN så hur kunde det vara så att våra älskade bara hade kunnat försvinna,” berättar Munira Subasic.
“Först bildades små grupper av oroliga, undrande kvinnor, sedan samlades vi i den stora moskén. Vi var 10 000 kvinnor som alla ställde oss samma fråga – var är våra älskade? Vi kunde inte tro, inte acceptera att varenda en var dödad. Vi frågade vår regering, vi frågade UNHCR, vi frågade alla organisationer, vi frågade FN. Ingen visste, därför att de inte visste att det fanns massgravar.”

Munira misstänker att de berörda myndigheterna hoppades att de muslimska kvinnorna skulle tystna i sorg och svälta ihjäl:
“Men de missbedömde den kvinnliga urkraften. Istället väcktes en helig vrede som gav oss styrka och kraft att få rättvisa.”

Under de 20 år som gått har Munira Subasic och de övriga 8 000 kvinnorna i Srebrenicas Mödrar, vänt den ofattbara sorgen till en obändig kraft.
Men det är inte hatet som driver dem, snarare att rättvisa skipas, att de döda upprättas.
Mödrarnas arbete har resulterat i att många av de skyldiga dömts av ICTY, Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och massakern har klassats som folkmord.

Under åren som gått har Munira Subasic vänt den ofattbara sorgen till helig vrede och en obändig kraft som kommer att gå i arv till kommande generationer, inte minst till hennes egna dotterdöttrar.

Det är inte hatet som driver henne. Det är sanningen och att rättvisa skapas.Som hon så klokt svarar när jag frågar om hon hatar Serberna:

“Nej,” svarar hon.

“Varför inte?”

“Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

Jag känner Munira Subasics styrka men också den djupa sorgen, när vi träffas i Mödrarnas lokal, som är inhyst i en lägenhet i stadsdelen Cengi Vila i Sarajevo. Lägenheten ägs av Sarajevos kommun och lånas ut till Mödrarna.
I lägenheten finns arkivet, där tusentals dokument över de som dödades under massakern samlats in och arkiverats av de överlevande kvinnorna.

Helene Bergman

Mer än hälften, 55 procent, av alla våldtäktsanmälningar läggs ner. Det beror inte på att polis och åklagare gjort ett dåligt jobb. De tar våldtäktsanmälningarna på stort allvar. Istället beror nedläggningarna på att anmälningarna många gånger är påhittade, väcker tvivel och är omöjliga att utreda.

I klarspråk innebär detta att det finns kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna. Detta är slutsatser man kan dra efter att ha läst Brottsförebyggande rådets, Brås rapport:

”Våldtäkt från anmälan till dom. En studie av rättsväsendet med våldtäktsärenden.”

Rapporten kom i våras men har inte fått den mediala uppmärksamhet den förtjänar.

Brå konstaterar i sin rapport att en stor del av anmälningarna om våldtäkt kommer att läggas ner, även med ett bättre arbete från polis och åklagare och med de effekter som lagändringen 2018 kan tänkas få. Brå har också kommit fram till att ett bättre utredningsarbete inte skulle öka uppklarningsprocenten vad gäller våldtäkter särskilt mycket.

Att kvinnor numera i allt högre grad vågar våldtäktsanmäla har setts som något positivt. Men det finns den andra sidan av myntet. Nämligen att kvinnor ljuger.

Det är bara att Googla på ”ljög om våldtäkt”. Jag fick upp ett 70-tal tidningsrubriker från hela landet som innehöll just orden ”ljög om våldtäkt”.

Varför ljuger kvinnor? Enligt de brottsmålsadvokater jag varit i kontakt med kan det handla om hämnd, skam och skuld från kvinnornas sida.

För mannen som anmäls och blir anklagad för våldtäkt innebär det att livet raseras. Han är dömd även om våldtäktsanmälan läggs ner.

Brå har i sin rapport även tittat på vilka kvinnor det är som har störst benägenhet att anmäla en man för våldtäkt. Brå skriver att: ”en stor del av kvinnorna i ärendena är extra sårbara.” Det är kvinnor som har problem med alkohol och droger, de kan ha en kognitiv funktionsnedsättning, adhd, Aspergers, svår ångest och självskadebeteende.

Brå ställer själv frågan varför extra sårbara kvinnor är överrepresenterade? Brå skriver:

Det finns en rad internationella studier som ger stöd för att överrepresentationen åtminstone delvis beror på en faktiskt ökad utsatthet.

Det vill säga att de kvinnor som är extra sårbara:

I större utsträckning än andra kan hamna i situationer där de riskerar att utsättas för sexuella övergrepp”.

Brå konstaterar vidare att:

Kanske är risken för traumatisering efter händelsen större om kvinnan redan tidigare befann sig i kris eller hade extra sårbarhet, och då kan motivationen att göra en polisanmälan kanske bli större.

Det finns ytterligare en aspekt och det är att män döms för våldtäkt utan påtagliga bevis.

Mikael Westerlund och Sargon de Basso, båda brottsmålsadvokater med stor erfarenhet av sexualmål skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att:

Domstolarna har sänkt beviskraven i sexualmål för att kunna döma till ansvar i mål där ”det slutna rummets problematik råder.” Konsekvenserna av det är att människor felaktigt döms för våldtäkt till långa fängelsestraff och ett liv av stigmatisering utan substantiell, påtaglig, bevisning.

De båda brottsmålsadvokaterna är oroliga för att vem som helst kan dömas utan substantiell, påtaglig, bevisning. De skriver:

Ska man vara helt uppriktig så har vi ett läge i dag där decennier av aktivism med fokus på rättstillämpningen i sexualmål har skapat en missvisande bild av vårt rättsväsende.

Landets brottsmålsjurister har suttit på sina höga hästar och i många fall inte ens intresserat sig för att bemöta den missvisande bilden.Ur denna missvisande bild har, fullt förståeligt, en folklig och politisk vilja kommit till som sätter press på landets domstolar att fälla i fler sexualmål, där den tilltalade annars hade friats i brist på bevisning.

Oskyldiga offras på rättssäkerhetens altare. Det är den beska sanningen.

Lögnaktiga anmälningar om våldtäkt måste upphöra.

Då skulle rättsapparaten kunna lägga mer resurser på det växande antalet överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som skapar livslånga trauman hos kvinnor som blivit offer.

Särskilt när gärningsmännen går fria.

Helene Bergman