Fyllegubbar, blottare och Tage Erlander

Hade inte insett att jag är ett barn av Tage Erlanders tid. Hade inte tänkt på det förrän Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare i en intervju sa att hennes förebild var Tage Erlander. Tage Erlander? Alla känner ju till det namnet, men när var han statsminister – egentligen? Googlade fram honom och ser att han var Sveriges statsminister mellan åren 1946 till 1969. I 23 år! Den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier som i oavbruten följd suttit längts på sin post. Var det egentligen så bra? Samma statsminister och samma parti en hel barn -och ungdomsgeneration?!  

Herregud! Det är ju hela min barn – och ungdom! Jag och alla mina generationskamrater har blivit präglade på socialdemokratin, vare sig vi velat det eller inte. I ett litet land med drygt 7 miljoner invånare och ett starkt socialdemokratiskt parti på 40-50-och 60 talen. Klart att vi blev påverkade på ett eller annat sätt, när den socialdemokratiska ideologin sipprade ner i hela samhällskroppen under så många år!   

Och som jag skrev i rubriken, faran var fyllegubbarna och blottarna som stod gömda bakom ett träd och som vi småflickor fnittrade förskräckta åt. Det var ett tryggt samhälle och inskränkt. Nu är det otryggt och inskränkt, men på ett annat sätt, trots att sossarna fortfarande sitter vid makten. Men hur var det att vara barn och ungdom då på Tage Erlanders tid?

Jag har skrivit en del om det i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 på Beijbom Books.  För några dagar sedan tog jag fram den och började läsa vad jag skrivit om mitt sena 50-tal. Hur många människor som under Erlanders tid fick det bättre materiellt genom att arbeta och spara: 

”Vi hade just flyttat, från en hyreslägenhet, i ett tvåfamiljshus till en egen, nybyggd, arkitektritade 60-tals villa i gult tegel, stora fönster med fönsterbågar i teak och öppen planlösning.( min morbror var arkitekt och hade ritat vår villa) Badrummet var kaklat i gult och svart och hade, förutom gult badkar, toalett och handfat också en bidé. Men vi bodde fortfarande i Mölndal, industristaden, med de stora industrierna, Papyrus, SOAB och Mölnlycke, där majoriteten av invånarna var arbetare. Mina klasskamrater i Kvarnbyns folkskola var arbetarbarn. Jag visste redan då vilka pojkar som hade det svårt och vilka som var svagare. Jag brydde mig om dem, i någon slags barnslig solidaritet. Det var Rolf och Håkan, som båda hade skinnpajar, svarta platsjackor med gula dragkedjor. Rolfs pappa jobbade på Papyrus och Håkans var spårvagnskonduktör. Min mamma påpekade det ett antal gången och tyckte inte att jag skulle leka med dem. Jag förstod inte riktigt varför och jag tror inte att jag brydde mig om det. Men jag tänkte på det!  Min mamma ville aldrig bo i Mölndal. Hon ville komma ifrån sin klassbakgrund. Men morfars snickerifirma hade flyttat rån Göteborg till Mölndal och där jobbade den ingifte svärsonen, min pappa. Han var också starkt engagerad i högerpartiet för han kom från en överklassfamilj. 

Min bästis var Marianne. Hennes familj var halvdanskar, välutbildade, konstsamlare, socialdemokrater och hade ett tyskt hembiträde. De bodde i en stor våning i ett gult HSB tegelhus i Mölndal. De ville bo i arbetarstaden för att inte tappa kontakten med verkligheten. Jag var ofta hos dem och hörde deras diskussioner om det som var bra med socialdemokratin. Jag begrep inte så mycket, men tyckte att det där med solidaritet lät bra. Mina föräldrar kunde inte förstå att Mariannes familj kunde vara socialdemokrater. De gick till och med i demonstrationståget på Första Maj, något som mina föräldrar aldrig skulle göra.

Med vår flytt till villan i ett mer välbärgat kvarter hade vår familj klättrat en bit på samhällsstegen. Det var viktigt, särskilt för mamma. Jag hade lysande betyg från folkskolans sjätte klass och skulle fortsätta på läroverket det vill säga flickskolan.  Mina föräldrar tyckte att det var viktigt för flickor att ha en  utbildning. Anledningen var att jag skulle kunna försörja mig om min blivande make, när vi gift oss skulle dö. Att jag skulle ha kunnat gå i Mölndals realskola, där det fanns pojkar och arbetarbarn, var det aldrig tal om. 

Mina rottrådar slets av. Men min grundläggande känsla av solidaritet med de svagare och mod att slåss för dem hade grundlagts i folkskolan. Min känsla för människors lika värde var rotad om än omedveten. Jag kom till en helt ny värld, som ansågs finare. Det var en skola för familjeflickor. Vi uppfostrades och undervisades i borglighetens kvinnliga värderingar om hur flickor skulle vara och uppföra sig. Förutom språk och de andra ämnena fick vi lära oss representera och duka vackra bord. 

I folkskolan hade jag som pojkflicka känt en slags frihet och respekt för den jag var. Jag hade känt av flickfriheten. Den friheten saknades i flickskolan, där jag för första, men absolut inte sista gången fick känna på det kollektiva kvinnliga förtrycket. I flickskolan skulle jag tuktas och anpassas efter rådande kvinnliga regler och normer och måste lära mig koderna för att överleva. 

Bland annat den kvinnliga ”godhetens” dygd, att samla pengar till fattiga barn. Att känna sig förmer, att ge av sitt överflöd. Den förtryckande givmildheten. Snällheten som saknar respekt för människovärdet. Den som inte går att kritisera, men som förlamar. Jag var vilsen och tyckte att jag kommit till en märkligt, sluten och i det fördolda grym värld.

Jag blev en flickvärsting. Bråkade, var uppkäftig, åkte ut ur klassrummet under lektionerna och var tvungen att gå om en klass. Ingen brydde sig om varför den lilla flickan var så bråkig och olycklig. Flickor skulle inte uppföra sig som jag gjorde. Flickskolan var en sluten kvinnovärld. Och tack och lov att den försvann på 1970-talet. Trodde jag/vi!

Men, nej könssegregeringen försvann inte. Den har bara återuppstått i en annan skepnad. För återigen fostras flickor till att vara underdåniga männen, men nu i religionens namn.  Och ett förtryck är ett förtryck oavsett hur det är paketerat. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975