Hej kära Kärringbloggsläsare!

Plötsligt förändras livet eller som John Lennon sjöng:

”Life is what happens to you while you’re busy making others plans.”

Planerar just nu för att skriva en bok om Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och omständigheterna kring rättegången. 

Det tar egentligen all min kraft och kreativa energi. 

Därför tänkte jag dra ner lite på mina blogginlägg här på Kärringbloggen cirka  ett halvår.

Det var så jag tänkte skriva innan Coronapandemin slog till.

Jag satt i min gamla kökssoffa från 1858 och tänkte på hur jag skulle planera mitt arbete. 

Tänk att människor suttit i den soffan i över 150 år och det var väl all den energin som strömmade till mig när tanken slog mig att jag kan ju skriva om min personliga upplevelse av Coronapandemin. 

Alla de tankar jag tänker kan jag ju lika gärna skriva ner för att dela med er alla. 

För plötsligt sitter vi alla i samma båt och vi är alla lika utsatta från ett osynligt virus. 

Visserligen kan det drabba oss olika, men likaväl delar vi den där rädslan, den där osäkerheten och känslan av att inte längre har kontroll över våra liv. 

Så hur gör jag nu? Stay calm and carrie on! Jag försöker behålla lugnet och låter inte fantasin skena på. Fast i ärlighetens namn så åker mina känslor upp och ner. Känner efter hur jag mår. Det är det värsta, särskilt för en som lider av hypokondri.  Fast jag har faktiskt någon slags astma eller är det allergi. Och är inte ung längre. Över 70. Riskgrupp! Puh. Ibland har jag lust att krypa ur kroppen. 

Läser mycket på Facebook. Blir irriterad över alla omnipotenta förståsigpåare, mestadels män i övre medelåldern som bara på några dagar lärt sig allt om virus, pandemi och ekonomi.

Hur i alla sin dar har de fått in så mycket kunskap på så kort tid? 

Och alla skäller hej vilt på myndighetspersoner och politiker. Det finns snart ingen som gör något rätt. Fast det kanske handlar om en slags kollektiv frustration. Jag vet att många läkare blir utskällda för att en nära anhörig dött. 

Trots att läkaren i fråga gjorde allt som stod i hans/hennes mänskliga makt. 

Men det känns som om alla, även männen, längtar efter storpappan som tar ansvar, visar med hela handen hur allt ska göras och också har svar på alla frågor vi alla ställer oss.  

Fast nu är dessa tider när var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, dels för att skydda sig själv, men också för att skydda alla andra. 

Och tänk jag tror att alla, inte minst sjukvårdspersonal gör så gott som de bara kan. Jag tror till och med att våra politiker inser allvaret och gör så gott de kan. 

Det handlar om psykologi. Om människor bara får kritik och glåpord så tappar de i kraft och kan inte handla efter sin ultimata förmåga.

Vad gör jag själv? Tar en dag i sänder. Tvättar händerna- ofta. Tar långa promenader ute. Har handskar på mig om jag åker buss. Minimerar möten. Det är så himla tråkigt att inte kunna träffas, men det är bara att gilla läget. 

Tar en whisky eller två. Planerar min mat. Har köpt in basmat. 

Längtar efter solen och att det här ska ta slut på bästa sätt. 

Take care out there. 

Helene 

  

 

  

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 − fyra =