Vem lyssnar nu på Julian Assange? Anna Ardin får i SVT:s talkshow Carina Bergfeldt på fredagskvällen ensidigt berätta om Julian Assange påstådda våldtäkter.
Därför publicerar jag texten om mitt möte med Julian Assange i London på våren 2012 här på Kärringbloggen.
Efter vårt möte var han villig att låta sig intervjuas av mig. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet ville publicera den intervjun.

Efter den negativa mediekampanj som Julian Assange utsatts för av svenska journalister blev jag glatt överraskad när beskedet kom att Julian Assange ville träffa mig.
Jag var i London i ett helt annat journalistiskt ärende och tog en chans.
När min engelska kollega, förstod att jag skulle möta Julian Assange, rynkade hon pannan och förmanade mig sedan allvarligt:
“Håll dig på armlängds avstånd från honom. Sitt inte för nära! Han ser bara kvinnor som sexobjekt!”
Jag frågade om hon hade träffat honom?
“Neej”, svarade hon, “men jag har ju läst och hört en massa om honom.”
Det sista hon sa innan vi skildes åt var;
“Be careful!”

När jag steg ut i marssolen på Groswell Road i London ringde Anna Ardins ord från häktningspromemorian i fallet Julian Assange i mina öron:
“Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet.”
Sedan förändras allt för Julian Assange. Han blev anklagad för våldtäkt. Från att ha varit världens häftigaste man till en internationellt jagad man. En man som nu sökt politisk asyl på den Ecuadorianska ambassaden i London, rädd för att bli utlämnad från Sverige till USA. Men inte rädd för att svara för sig i ett polisförhör om påstådda misstankar om sexbrott i Sverige.

Feministen Julian Assange

Det är den jagade mannen med fotboja jag snart ska möta i London, då innan han sökte skydd på Ecuadors ambassad och innan han av High Court i London fått beskedet att han utlämnas till Sverige.
Innan han tillbringade sju år på nämnda ambassad och innan han hämtades av Brittisk polis och sattes i fängelse för att avtjäna 50 veckors straff för att han inte betalat borgen. Och ja innan den svenska vice riksåklagaren Eva-Marie Persson måndagen den 13:e maj 2019 beslutat att återuppta förundersökningen om misstänkt våldtäkt. En förundersökning som ett halvår senare las ner på grund av att bevisläget försvagats. En man som sedan suttit i fängelse anklagad för spioneri och dataintrång. En man som inte kan utlämnas till USA på grund av hälsoskäl, fastslog en brittisk domstol 4:e januari 2021. Julian har sedan jag mötte honom en fästmö, Stella Morris och två små barn.

En man som i media beskrivits som demon, en kvinnotjusare, oberäknelig, arrogant och smutsig.
Varför vill jag träffa honom? För att jag är övertygad om att den bilden inte stämmer. Min långa livserfarenhet som journalist och feminist, av män och journalistkolleger, säger att det är en falsk bild.
Jag hade dessutom tidigare haft kontakt med hans mamma, Christine Assange. Hon hade berättat för mig att hon varit engagerad i Womens Lib i Australien. Att hon hade uppfostrat Julian i jämställdhet och feminism. Julian var, enligt henne, en av kvinnokampens söner.
Det enda sättet för mig att bli övertygad om att mediabilden är falsk är att sitta öga mot öga med Julian Assange.

Jag sympatiserade från början med Wikileaks och dess grundare Julian Assanges ideologi om att stå på folkens sida gentemot makten. Det rimmade väl med den journalistideologi som jag under alla mina år som journalist arbetat efter. Att stå på de förtrycktas sida. I de flesta fall är det kvinnor därav feminismen.
Enkelt uttryckt: Att ge de röstsvaga röst. Att avslöja makten!
Julian Assange ser alltså på världen på samma feministiska sätt som jag gör.
Jag såg och ser honom som en kollega. En kollega som bara på några år blivit världskändis, som fått priser för sin journalistiska gärning, men som också bär fotboja. Inte god alltigenom, men inte heller ond alltigenom. Kort sagt en människa.

Christopher´s 

Jag förberedde mig noga på det billiga men centralt belägna hotellet inte långt från Kings Cross. När jag tröttnade på hotellrummet gick jag en promenad i den lilla parken utanför hotellet. Parken omgärdades av ett högt, svart, utsirat järnstaket, men innanför hade de japanska körsbärsträden slagit ut sina rosa blommor. När solen värmde satte jag mig på en parkbänk och funderade på hur jag skulle möta Julian. Jag antog att han visste vem jag var, eftersom han sagt ja.
Det handlade inte om någon intervju. Det var ett förberedande möte som kunde resultera i en intervju. Det var bara ett möte. Julian visste det också- att det bara var ett möte.
Jag hade fått ett mail vidarebefordrat:

“Dear B,
Please can Helene meet Julian at 12.30 pm at the following adress:
Christopher`s
Both booked under XX
Best
S.

Jag Googlade på Christopher`s och läste att de hade ett modernt amerikanskt kök. Nästan en provokation att vi skulle träffas just där!
Jag förväntade mig att bli bjuden på lunch.
Pakistaniern i hotellreception på det lilla hotellet där jag bodde, ringde efter en taxi.
Efter tio minuters bilfärd i centrala London släppte taxin av mig utanför entrén till Christopher`s i rätt tid.
Lite dröjande gick jag uppför de fem breda stentrapporna, glasdörrarna öppnade sig ljudlöst och i vestibulen satt en elegant ung dam. Hon log vänligt mot mig och jag framförde mitt ärende.
Hon såg ner på sin bokningslista, nickade och bad mig sitta ner i baren och vänta.
Det var mest herrar i lediga vardagskläder vid några av borden i baren.
Jag letade mig fram till en plats i den väggfasta soffan vid fönstren. Där jag satt hade jag god utsikt över entrén, vilket innebar att jag skulle se Julian innan han såg mig.
Det dröjde. Varje gång glasdörrarna öppnades klack det till inom mig. Men än så länge ingen Julian.

Kindpuss från Julian

Så steg en lång herre med en brunbeige hatt i sällskap med en kortare mörkare man in genom glasdörrarna. De gick fram till den mondäna damen och jag såg att det var Julian.
Båda herrarna vände sig mot baren, gick in och närmade sig mig.
Julian måste ha kollat upp mig med bild och allt. Jo, han log när han såg mig. Jag reste mig och han kindpussade mig på båda kinderna, mycket vänligt. Känslan av att ha känt varandra länge infann sig.
Jag hälsade mer formellt på hans följeslagare S, som bar palestinasjal runt halsen, säckig t-tröja och såg allmänt trevlig och sympatisk ut.
Julian satte sig bredvid mig och tog av sig hatten. Hans hår var alldeles vitt och hans ögon var intensivt blå med en intelligent och vänlig blick. För övrigt hade han en stickad, tunn tröja, ett par beiga chinos och ett par fula skor på sig.
Kyparen kom och Julian frågade S hur mycket pengar de hade?
“Det räcker till vatten,”svarade S och beställde Perrier.
Jag började med att säga att jag läst hans bok, “Memoarer är prostitution”.
Julian stelnade till:
“Det är inte min bok! I alla andra länder utom i Sverige har man satt en etikett på omslaget att den inte är auktoriserad av mig. Dessutom står det flera fel i boken och min mamma har aldrig varit hippie.”
Jag ställde inga mer direkta frågor till honom. Det behövdes inte. Han pratade så gärna. Jag fick känslan av att han hade ett verkligt behov av att prata, att förklara, att lägga till rätta.

Fotboja och häkte

Han var orolig över det svenska rättssystemet. Inte när det gällde fängelserna, men häktet. Han hade hört att han skulle bli inlåst utan någon kontakt med yttervärlden. Innan han ens var dömd.
Han drog upp byxbenet och visade mig den grå fotbojan. Det fanns ingen bitterhet där, bara en smula upprördhet över att han tvingats bära den i så många dagar, över 400 då när vi sågs på Christopher’s i London denna vårdag i mars 2012. Han nämnde ingenting om vad som hänt i Stockholm för ett och halvt år sedan. Jag frågade inte heller. Däremot frågade han vad jag egentligen gjorde i London. Jag berättade och jag såg hur den journalistiska gnistan i hans ögon vaknade.
“Det där”, sa han. “Det där, skulle jag vilja publicera på Wikileaks. Han lät entusiastisk.
Samtidigt förvånades jag över hur han i den situation han befann sig i orkade engagera sig i mitt projekt.

Vi skämtade om Sverige, vi skämtade till och med om sex, på det där vänskapliga planet som man kan göra med en man man känner förtroende för. Med en man som man vet inte missförstår.
Timmen vi hade till vårt förfogande gick för fort. Jag tror att vi båda hade velat fortsätta att prata. Det som frapperade mig mest var att Julian Assange var så påläst och analytiskt insiktsfull. Med andra ord han verkade ha full koll på läget.

Infrusen intervju

Den självklara fortsättningen på det här förutsättningslösa mötet var att göra en djupintervju med Julian. Trots att han var/är djupt kritisk till svenska journalister.
Via mina kontakter fick jag klartecken! Jag skickade över de tjugotalet frågor jag ville att han skulle svara på:
T ex om vad han tänker om sin förvandling från hjälte och “rockstjärna” till demon och påstådd våldtäktsman i medierna.
Hur media har målat upp honom som en arrogant chauvinistisk mansgris.
Hur hans förhållande till kvinnor är? Vad han tycker om den feministiska rörelsen?
Om han ångrar att han startade Wikileaks med tanke på vad som hänt. Om han är rädd för att bli utlämnad till USA? Och mycket annat.
Jo Julian Assange var villig att svara på alla frågorna på ett villkor att intervjun publicerades i någon av de stora tidningarna. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet var villiga att publicera intervjun. Jag fick aldrig något svar på varför de inte ville.
Så fortfarande vet inte en svensk allmänheten vad Julian Assange tycker.

Helene Bergman, journalist

Journalistik kostar så Kärringbloggen tar gärna emot gåvor

123  22 07 975

4 Kommentarer
  1. Olle Berg
    Olle Berg says:

    Helene: Du och dina journalistkolleger som kan hela historien och följt den från när allt startade borde göra en gemensam framställning ,
    tex Donald Broström, Johannes Wahlström, Dick Sundevall, Mats Dagerling, du själv och evt fler.
    En kort intresseväckare av typ
    ”Det finns två sidor i affären med Anna Ardin -Julian Assange”
    Samt efter vare författares namn en hänvisning till respektives beskrivning av affären.
    Det är sorgligt och gynnar inte någon att Ardins utspel i tv, DN och SvD står oemotsagt.
    Med vänlig hälsning,
    Olle Berg

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 4 =