Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de afghanska kvinnornas liv. I den första artikeln här på Kärringbloggen beskrev Carina kvinnornas situation i Afghanistan. 

Nedan följer den andra.

Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Sverige som förnekat att klan -och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia. Kvinnor förnekas rättigheter som människor.

 

Afghanistan är ett utpräglat stam -och klansamhälle med flera språk, etniska grupper samt inriktningar inom islam. Det ska också sägas att inom Taliban ( den diplomatiska benämningen) finns olika grupperingar, till exempel en militär del. Fortfarande är en stor del av Taliban knutet till den stora folkgruppen Pashtuner varifrån även deras traditioner, Pashtunwali,  känns igen. 

Efter att talibanerna trakasserat FN-personal och försvårat för biståndsinsatser undertecknade FN och Taliban den 13 maj 1998 ett Memorandum of Understanding avseende FN:s bistånd i de talibankontrollerade områdena. I detta Memorandum regleras hänsynstagande till- och skyldigheter gentemot talibanerna.Krav som i långa stycken går Taliban till mötes. 

Detta innebär att synen på att kvinnor inte har fulla mänskliga rättigheter utan är ett komplement till män har spridit sig. Det har skett genom så kallade dialoger, bidrag till civilsamhället och prioriteringar inom biståndssektorn. 

Identitetspolitiken har ytterligare underminerat uppslutningen bakom alla kvinnors mänskliga rättigheter. Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Kvinnor diskrimineras av denna förda politik och förresten är denna politik ens laglig?

Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor boende i Sverige oroades redan på 1990-talet över hur män kom tillbaka- radikaliserade. Män som ställde krav på kvinnor i förorten och krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. En del av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien. Rättslösheten för drabbade kvinnor och deras anhöriga i konfliktzoner upprepades. Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands. 

Krigsherrar, våldtäktsmän, droghandlare- dessa skitstövlar gavs åter en roll i Afghanistan. Det var ett misstag som USA får ta ett stort ansvar för tillsammans med en övertro på att kunna bygga en nationalstat och en nationell armé. Korruptionen var ett hinder. Man borde ha stöttat uppbyggnaden av fungerande samhällen lokalt och reformering av traditioner för beslutsfattande.

 Efter tjugo år är Taliban tillbaka i Kabuls presidentpalats. Något som väckt såväl skräck som avsky. Men Taliban har stöd och det internationella samfundet är splittrat i synen på nytalibanerna. Kina, Ryssland, Pakistan, Turkiet och Oman har kontakter med Taliban i Kabul. Fler huvudstäder än man tror upprättade kontakter redan i Doha med Mullah Abdul Ghani. Expresident Trump slöt en uppgörelse med Taliban. Något som redan  fått olyckliga följder, inte minst för kvinnorna.

Iran har sina intressen och en stor grupp afghaner, främst tillhörande shia, boende i landet, men vill begränsa den migrationen från Afghanistan som stannar i egna landet. Det finns många motiv till varför olika huvudstäder nu inrättar sin politik efter den nya regimen i Kabul- naturrikedomar, det strategiska läget, en pragmatisk inställning.

Allt medan västländerna flydde från Kabul hals över huvudet under förnedrande former och lämnade kvinnoaktivisterna bakom sig!  Och nu ställs samma frågor om bistånd efter Talibans återkomst till makten i Kabul. Enligt min uppfattning är det möjligt att arbeta med stöd till barn, såväl pojkar som flickor. Kvinnor kan ges utbildning och hälso- och mödravård. Men det krävs även en beredskap för att stänga av Afghanistan. 

Jag utgår från att Talibans statsapparat inte får en krona från och med denna månads utgång. Stoppa också omedelbart stöd till så kallade dialogprojekt med Taliban och Islamic Relief ( Muslimska Brödraskapet)!

Carina Hägg.

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

“Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

Malmberget/Gällivare och Kiruna svälts ut på infrastruktur. Städer där männen gärna jobbar och tjänar pengar, men inte vill bo med sina familjer. Istället är det hotellen som tjänar pengarna. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll.

 

Jag gör en roadtripp med bil från Hjo via Stockholm till Kiruna på E4:an utmed kusten, fram till dess att vi svänger av vid Luleå och tar E10 inåt landet med målet Kiruna. 

Det är en resa på 167 mil och som tar sex dagar. På den tiden hinner jag se mycket och inte minst fundera på vad det är jag ser. 

I förra artikeln här på Kärrinbloggen, beskrev jag städerna utan ansikte – Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå, men nu lämnar vi dem och beger oss inåt landet. 

Vi passerar Boden och kör sedan E10 omgivna av skog, skog och åter skog. Vi möter mest lastbilar tunglastade med timmer  när vi kör mot Jokkmokk. Ett namn som bär ett skimmer av en snöklädd Jokkmokks marknad när samerna samlas i februari. Men nu ser Jokkmokk ut som vilken annan norrländsk stad som helst, grå och utan liv. 

Det är som att komma in i ett annat land, gråare, stenigare. Man går ner i en svacka för att sedan efter Kiruna ta sig upp i den vidunderliga fjällvärlden. Den som säljs in till framförallt utländska turister. 

Soppatorsk

 

Precis innan Porjus upptäcker vi att bensinen håller på att ta slut. Datorn i bilen räknar ut att vi kan komma till Gällivare minus en halv mil. Soppatorsk här! Vi får säkert hjälp av någon, men frågan är om det överhuvudtaget kommer någon? Vi ser inga bilar och absolut inga människor, bara skog. Min vän och den som just nu kör bilen och jag träffades i början av 2000-talet i Zimbabwe, Afrika. Nu säger hon: 

”Det känns som att köra i Zim. Nu är det bara att lita på försynen. Och att det ordnar sig.” 

Vi har ingen aning om det finns någon mack i Porjus, däremot ser jag genom bilfönstret enorma kraftanläggningar byggda vid och över Stora Luleälv, vid utloppet av Stora Lulevattnet. 

Jag kollar på Wikipedia och läser att Porjus kom till i början av 1900-talet i samband med att Porjus kraftverk byggdes åren 1910-1915. Åren 1971- 1982 byggdes den nya kraftstationen. Den är mycket imponerande med sina slingrande, skinande rör. Det finns alltså gott om elkraft i Porjus, frågan är om det finns någon mack, för nu börjar också bensinlampan lysa?

När vi närmar oss samhället, ser vi en kvinna. Vi stannar, jag trycker ner rutan och ställer frågan om det finns någon mack i Porjus. Vi sitter där i vår högteknologiska bil och väntar på hennes svar. När det kommer drar vi en suck av lättnad. Ja det finns en enda mack i Porjus. Och så beskriver hon vägen. 

Det är klart att den ligger utmed E10. Vi går ur bilen och medan bilen fylls med bränsle, hör jag det brusande vattnet från älven och skymtar kraftstationen mellan björkarna. 

De sista milen fram till Gällivare, där vi ska övernatta, passeras utan några problem.

Hotellet fullbokat av män.

Det första jag ser när vi kommer in i receptionen på Grand Hotell Lapland i Gällivare, är en glasmonter som visar skjortor. Rabatterade lyxskjortor!  Brukar det inte vara klänningar, smycken och parfym i hotellreceptioner?

Snart förstår jag varför, för jag ser bara män runt omkring mig. 

Det är inga kostymmän, nej detta är grövre män, klädda i grova skor, fjällbyxor, t-tröjor. Många bär keps. Eller gula lysande västar. De sitter i klungor med ölglas. 

I matsalen blir männens dominans ännu mer påtaglig. 

Inget finlir här inte och matportionerna är stora – mat för en karl. Här dricker man inte vin. Ölen solglimmar i glasen eftersom det fortfarande är ljust i midnattssolens land. 

Hotellet är fullbokat. Likadant är det i Kiruna, nästan med bara män. 

Män i grova kläder. Män som vet sitt värde. Män med stolt gång och kraftiga kroppar. Det är männen som jobbar i gruvan. Stämningen är öppen och generös, god och glad. 

Det sägs att Scandic Hotels Ferrum i Kiruna, är det mest lönsamma i hela kedjan. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll. 

Varken Gällivare eller Kiruna är särskilt vackra städer. De ser snarare ut som  Ryssland gjorde på 70-talet. Alla hus är grå, ofta trevånings hus, trist och ensidigt. Det är kargt och stenigt. 

Det är inte några attraktiva samhällen att bo i. Här är det jobben och pengarna som gäller, inte så mycket mer. Förutom då den fantastiska naturen med jakten och fisket. Eller fjällvandringarna. Detta är kontrasternas land, det som gör det fulare så mycket fulare och det skönare så mycket vackrare. 

Människans verk är det fula, naturens egen kreativitet står för det sköna och vackra. 

Jag känner mig konfunderad och vill komma bakom den yta jag som tillfällig gäst ser när jag kommer till Malmfälten. Till  gruvorna, älvarna, skogen och männen som jobbar där. Jag ringer upp en vän, född och uppvuxen i Kiruna. En som jobbat där men inte längre bor i Kiruna. Familjen trivdes inte. Men han har den kunskap jag efterfrågar och han är villig att  berätta. 

De flesta män som jag träffat på är arbetspendlare från södra Sverige. 

”Man vill gärna jobba och tjäna pengar i Norrland, men inte bo där.” 

Männen jobbar i två veckor och är sedan hemma i två veckor. Problemet är att kompetensen inte finns där gruvorna och vattenkraften finns. Pengarna/miljardvinsterna, däremot  slussas ner till statskassan södra Sverige. 

Männen som arbetspendlar, får lönen från Norrland men  betalar kommunalskatt där de bor i södra Sverige. 

Så varken miljardvinsterna eller männens kommunalskatter kommer städerna och orterna i Norrland till del. Allt samlas i södra Sverige. 

Det blir en ond cirkel. Norrlandskommunernas skattepengar räcker inte till för att möta upp kraven och behovet som människor har för att bosätta sig i tex Gällivare och Kiruna. Därför är  det svårt att få folk att flytta och bosätta sig i bland annat Malmfälten. 

Till detta kommer att LKABs gruva alltid varit nedläggningshotad. Framförhållningen är max 15 år. 

Och om nu gruvan skulle läggas ner, ja då finns inga samhällen kvar. 

Få vågar satsa på framtiden, ta risker. Stugan på fjället blir tryggheten dit man åker för att  jaga och fiska, släppa oron över framtiden. 

Just nu är det stor omflyttningen i Kiruna. Stora delar av staden måste rivas och nya hus måste byggas. För att ersätta de bostäder som går förlorade.

Men ett pampigt nytt kommunhus har redan byggts och ett stort hotell.  

Det råder bostadsbrist och människor vet inte vart de ska ta vägen. Några flyttar ut till stugan och bosätter sig där. 

Jag går in på det statligt helägda LKABs hemsida och där finns den statliga framtidstron- LKAB kommer att skapa 3 000 nya jobb och omfattande investeringar till Malmfälten de kommande åren.  

”LKAB:s plan för framtiden innebär omfattande om-och nybyggnationer av produktionsanläggningar i Kiruna och Malmberget, samt utbyggnad av infrastruktur djupare ner i gruvorna. Sedan försäkrar staten att: 

” LKAB tar ett stort ansvar för sitt närsamhälle där vi är verksamma. I Norrbotten pågår en samhällsomvandling där nya samhällen i Kiruna och Gällivare tar form. I det arbetet finns en unik möjlighet att skapa hållbara lösningar för ett attraktivt samhälle där alla invånare trivs, och som harmoniserar med sin omgivande miljö.”

Men trots LKABs vackra ord vidhåller min vän att det ändå verkar som om Sverige inte vill ha ett avlångt land. 

Han jämför Sverige med Norge, där de lokala tillgångarna också ger blomstrande städer. Han nämner Tromsö i norra Norge. En expansiv stad med ett stort utbud av av utbildning, forskning och ett kulturellt och kommersiellt centrum. Den politiken har inte nått makthavarna i Stockholm – ännu. 

Norrbotten är också männens land. 

På nära 400 år har det inte funnits någon kvinnlig landshövding i Norrbotten, dit Malmfälten hör. 

Fast i år har Lotta Finstorp, tidigare riksdagledamot för moderaterna blivit den första kvinnliga landshövdingen. 

Och dessutom  byggs och expanderar allt fler industrier i Norrland. Industrier som skapar tusentals nya jobb och behöver kompetenta människor som vill jobba där.  

Kanske det nu äntligen är dags för svenska staten att följa Norges regionalpolitik och satsa på städerna i Norrland. I så fall inte en dag för tidigt att låta Hela Sverige Leva. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975