Under tio års tid har jag som journalist och rättsfeminist följt Julian Assange härvan i Sverige. Min första artikel, ”Feministerna i Assangehärvan gör våld på feminismen,” publicerades på dåvarande sajten Newsmill 2011-02-1. (Då hade jag blivit refuserad av Aftonbladet.)
Den börjar:
”Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.
Jag avslutar den artikeln med att skriva:
”De två kvinnornas lek med elden kommer troligtvis att sluta i ett stort elände, inte minst för dem själva. Därför borde de ta tillbaka sin anmälan medan tid är. Men i fallet W. är det omöjligt då våldtäkt faller under anmält åtal. Det vill säga den opersonliga statsfeminismen har tagit över och W. får nu stå sitt eget kast.”
Länkar till några av de artiklar jag skrivit finns samlade i slutet av recensionen.

Nu efter tio år ser vi facit. Det blev aldrig någon våldtäktsrättegång. Målet är nedlagt.
I Belmarsh-fängelset i London sitter Julian Assange, psykiskt nedbruten och med ett hot om utvisning till USA, för att han och Wikileaks avslöjade USAs krigsbrott.
Utlämnas Julian Assange kan vi journalister och alla andra säga tack och adjö till demokratiernas yttrande- och tryckfrihet.
Anna Ardin, en av de två Assangekvinnorna gör däremot medial karriär hos de vördnadsfulla, stora medierna i Sverige. Dessutom förbereder hon en politisk karriär inom Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Där sitter hon nu i förbundsstyrelsen. Hennes mål är att göra kristendomen mer politisk.
Nyligen kom hennes bok,” I skuggan av Assange,” ut.

Rätts-och medieskandal

Det bästa med Anna Ardins bok, är att hon just lyfter ut ur skuggan den största rätts – och mediaskandalen i Sverige i modern tid. Att hon under sin Via Dolorosa vandring mot den religiösa kallelsen avtäcker hur en del av den svenska makten och media fallerat att objektivt hantera några sängkammarbråk med dåligt sex som följd.
Starstruckt av Julian Assange går dessa kvinnokampens döttrar, Anna Ardin och Maria, ett fingerat bibliskt namn i boken, på myten om att alla människor är fina och snälla för att de kämpar för ett ädelt syfte.
När det visar sig att Julian Assange inte är så ädel som han ger sken av och världsbilden rasar grips de av panik. De båda kvinnorna tar bildligt talat varandra i hand och går tillsammans till polisen för nu tror de att de blivit smittade av HIV.
Deras bevis är en misstänkt förstörd kondom och en upplevd utsatthet/förnedring. Dessutom hade Julian Assange rapat Anna Ardin rakt i ansiktet. Hon som trodde att han skulle pussa henne på kinden:
”Istället rapar han mig i ansiktet. Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Det luktar surt och ruttet och jag känner mig oerhört förnedrad.”
Åh dessa kvinnokampens döttrar som kallar sig för feminister är som bambis som släpps ut på den hala isen och drattar omkull. Det är naturligtvis inte deras eget fel, nej dagens feminister har inga skyldigheter, de har bara rättigheter. De har inte ens skyldighet att ta hand om sig själva och sina egna kroppar. De verkar inte ens ha lärt sig att säga ifrån när de är ensamma, de måste vara i grupp.
Bashistorien om Julian Assange som sexpartner går som en röd tråd genom boken och är inte särskilt unik. Jag tror att vem som helst skulle kunna skriva en bok om sexuella erfarenheter som inte gått precis som man tänkt sig.
Men här finns en stor skillnad mot vanliga ligg. Den manlige partnern är en världskändis som avslöjat USAs krigsmetoder i Irak och Afghanistan. Det är ju därför dessa två kvinnor, Anna Ardin och Maria tänt på honom. Och som ”SW” skriver i ett sms den 14 augusti 2010 till en vän: ”Jag vill ha honom. Jag vill ha honom.”
Och de båda kvinnorna är inte ensamma.

“Kvinnor limmade på Assange”

Vittnet Johann säger i sitt förhör 2010 – 09- 20 ur Häktingspromemorian som läcktes på internet i januari 2011, bland annat:
“Eh, men det jag upptäckte väldigt snabbt var att, ehm, eh, att Julian han väckte någon slags, eh, alltså någon slags så här kändisintresse bland, bland tjejer. Och eh framförallt alltså bland tjejer som, som jag förväntade mig vara eh.. Som mer ska man säga, professionella liksom i sin karaktär. Nu pratar jag om hur det var i London. Eh, och ja de, de limmade liksom på han, så kan jag säga. Ja det var journalister från väldig, väldigt prestigefyllda publikationer, liksom som, som eh betedde sig som skolflickor liksom när de, när de såg honom. Fnittrar, försöker krama. Försöka, vad heter det, ta handen på låret, på honom.”
Johann berättar vidare om två kvinnliga journalister som bänkade sig väldigt snabbt precis intill Julian. De försökte sedan från var sin sida kämpa om vem som skulle vinna över hans intresse:
” Men han tycktes vara mer intresserad av att diskutera etik inom journalistiken, politik och så de frågorna. Men det såg väldigt märkligt ut, så kan jag säga. Från min sida.”
Men inramningen till det här dåliga sexet, med en världskändis blev naturligtvis alltför lockande för Anna Ardin för att inte skriva en hel bok.
En story som sjävklart säljer- sex med en världskändis kryddat med en rättegång som aldrig blev av.
Det hela blir ju inte sämre av att Anna Ardin i sin extrema skenhelighet ska skänka vinsten till Diakonia, vilket höjer hennes image i den Humanitära Stormakten som är Sverige.

Förhöret med Julian Assange på Ecuadors Ambassad 2016

Jag fick tillsänt mig förhöret med Julian Assange som hölls 14/15 November på Ecuadors Ambassad. Förhöret har offentliggjorts med Julian Assange godkännande. ”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” där citerar Julian Assange själv bland annat de nio sms som de två kvinnorna utväxlade med varandra från den 14 Augusti 2010 till och med 28 augusti 2010. Jag citerar dem på engelska. ”AA” har nu avidentifierat sig och är alltså Anna Ardin:

On 14 August 2010 “SW” (Maria I Ardins bok) sent following text to a friend: I want him. I want him. Followed by several more of similar content ( all referring to me) in the lead-up to the events in question (13:05)

“On 17 August “SW” wrote that we had long foreplay, but nothing happened(01:14);

then it got better (05:15)

“On 17 August, after all sex had occurred, “SW” wrote to a friend that it “turned out all right” other than STD/pregnancy risk (10:29)

“On 20 August “SW”, while at the police station, wrote that she “did not want to put any charges on Julian Assange” but that “the police were keen on getting their hands on him”(14:26);and that she was “choked(sic shoked) when they arrested him” because she “only wanted him to take a test”(17:06)

”On 21 August ”SW”  wrote that she ”did not want to accuse” Julian Assange ”for anything”, (07:27); and that it was the ”police who made up the charges(sic)” (22:25);

On 23 August ”Anna Ardin” (the other woman whose case was dropped in August 2015) wrote to ”SW” that it was important that she went public with her story so that they could form public opinion for their case ( 06:43);

On 23 August ”SW” wrote that it was the police, not herself, who started the whole thing (16:02);

On 26 August ”Anna Ardin” wrote to ”SW” that they ought to sell their stories for money to a newspaper (13:38);

On 28 August ”Anna Ardin” wrote that they hade a contact on the biggest Swedish tabloid (12:53) and ”SW” wrote that their lawyer negotiated with the tabloid (15:59)

Julian Assange kommenterar de ovanstående sms:en:
”These text message clearly show what really happened between ”SW” and me. It is clearly consensual sex between adults. The communication between ”Anna Ardin” and ”SW” later sadly speaks for itself.”

Julian Assange status för Ardin

De enda vuxna i hela den här sexhistorien mellan Julian Assange och de två svenska kvinnorna, inklusive, polis, åklagare, advokater, feminister, journalister, verkar vara de barnmorskor Anna Ardin besökte efter sexet med Julian. Hon skriver själv:
” Jag söker upp en klinik för sexuell hälsa och pratar med ett par olika barnmorskor. Jag berättar för dem vad som hänt- att jag blivit utsatt för smittrisk mot min vilja – men känner mig fånig när jag nämner detaljer kring varför det kändes så obehagligt. De verkar tycka att det inte är deras sak att värdera eller kommentera min upplevelse och jag accepterar det. Ibland känns sex inte kul, det är tydligen helt normalt.”
Naturligtvis förtjänar inte Ardin och ingen annan heller att bli dåligt behandlad under sex. Klart att hon inte förtjänar näthat, det gör ingen. I boken ger hon exempel på exempel på grova invektiv, så grova att hon är tvungen att beskyddas och resa utomlands:
”De vill definiera mig som ett objekt, en ägodel, snarare än subjekt, en egen människa. Det är en del av patriarkatet, den könsmaktsordning vi lever i. Jag hatar patriarkatet.”
Den skam och skuld Anna Ardin lever under, efter det misslyckade samlaget med Julian Assange, måste ha varit tung att bära, inte minst i den omgivning som är Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen.(Tro och Solidaritet) Det var den rörelsen som bjöd in Julian Assange till seminariet med namnet ”Krigets första offer är sanningen – ett seminarium med Julian Assange 14 augusti 2010.
Men Julian Assange vill bo så hemligt som möjligt eftersom han är orolig för att bland annat FBI är ute efter honom. Vilket han också verifierar i ” 14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged.”

Och skriver Anna Ardin i sin bok ” I skuggan av Assange”:
” Eftersom jag ändå ska vara borta och jobba på festival de här kvällarna så erbjuder jag mig att låna ut min etta i centrala Stockholm. Billigt för en fattig organisation, hemligt – som Julian vill ha det – och dessutom ger det mig själv status. Att jag får vara en sådan som är med där det händer, att jag känner dem det pratas om, blir en statusmarkör mer värd i mina kretsar än hög lön, att ha en miljövänlig bil eller annat sådant som brukar förknippas med status.”
Men så blir statusen bara ett dåligt sex, där Anna känner sig oerhört förnedrad. Kanske inte bara det utan hon är också tvingad att bära sin skam av att ha betett sig lösaktigt i detta religiösa sammanhang.
Jag ställer mig frågan varför hon inte ber Peter Weiderud, då ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen ( Tro och Solidaritet) om hjälp att slänga ut Julian ur sin lägenhet, när han inte vill flytta? Skäms hon så mycket? Och var är Peter Weiderud i hela den här historien undrar jag.
Nej Anna Ardin får bära sin skam och skuld ensam och så får hon insikten att:
”Världen är ond och jag har ingen plats i den.”
Hon fortsätter att leta efter den röda tråden i livet, trots att hon nu har hämtat sig och börjat skaffa sig en egen liten familj. Men på sidan 223 berättar hon om att hon fått kallelsen:
” Jag börjar förstå att det är min tro som är den röda tråden.” Gott så!

Julian Assange DNA-testades

Men några sidor längre fram, återkommer besvikelsen över Julian Assange och hon hakar upp sig på att Julian aldrig gjort något DNA- test som kunde bevisa att det var han som burit kondomen som sedan blivit avriven.
Men i det dokument jag tidigare citerat:
“14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” skriver Julian :
”I reitrate that over the past six years, I have continued to call for this prosecutor to accept my statement, including-
Providing a DNA sample six years ago in December 2010 when I was first arrested at Sweden`s request and which has been available to the prosecutor. For the last six years. She has never bothered to even attempt to use it.”

Fortfarande efter tio år står Anna Ardins uppgifter mot Julian Assanges uppgifter. I Sverige har Anna Ardin den senaste tiden fått stå oemotsagd i vartenda stort media. Ingen journalist verkar har varit intresserad eller rent av inte vågat höra Julans Assange version, trots att material finns!
Dessutom har det svenska rättsystemet klantat sig så mycket att målet nu lagts ner.

Kärringbloggen kommer de följande veckorna att återkomma med fler artiklar om Assangeaffären i Sverige.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, reseacher

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!
Därför tas gåvor gärna emot!
Swish 123 22 07 975

Här nedan är några av länkarna till de artiklar jag skrivit om Assangeaffären.

 

 

I tider av radikalfeministiska utsagor om sexuellt aktiva mäns latenta benägenhet till brott, alternativt själva kärleksaktens potentiellt brottsliga innebörd, kan det vara intressant att studera tre aktuella porträtt av hur unga män är en känslomässigt drivande konstant i förhållande till kvinnor där de befinner sig i ett åldersmässsigt eller socialt underläge.

Jag drar mig då till minnes hur Inger Christensen fångade kärleksakten i följande rader i sonettkransen Sommarfågladalens del VII (min tolkning):

när vi, som bara låg förlorade i sanden,
så talrika som bara två kan vara,
fick kroppens element till ett och samma

av jord som havs och himmels mellanting,
två människor som skänkte åt varandra
ett liv som inte dör som ingenting.

Här befinner vi oss mycket långt från den ökända utsagan att ’män är djur’ för flera år sedan och jag skall ta avstamp i detta motsatsförhållande i reflektionen över tre relationsbeskrivningar jag fastnat för.

I den skickliga tidsstudien Vår tid är nu ledsagas den bärande kärlekshistorien omedelbart av en rad mycket svåra hinder. Inte bara står de båda parterna i ett socialt ojämnt beroendeförhållande till varandra, hela utvecklingen omkring dem är så omgärdad av olika former för besvär, att det är ett rent under, att de överhuvudtaget överlever.
Det är den kvinnliga partern, Nina, som låter sig drivas och manipuleras och den unge mannen, Calle, som alla störningsmomenten till trots, inklusive ett för honom i begynnelsen betydligt lätthanterligare förhållande till kollegan Sonja, håller fast vid den ursprungliga känslan. Det är den som visar sig kunna rädda deras gemenskap – även om de avslutande avsnitten gjorde sitt bästa för att förvirra berättelsens tidslinje(r), det må vara de myllrande upphovsmännen (de många kockarna) förlåtet!

Charlie Gustafsson utmejslar den unge mannen till en modern karaktär, som visserligen är romantisk till sin läggning, men ändå omfattar en sinnlig öppenhet som inte utesluter mer än en fascination i livet, ungefär som det sett ut för de flesta av oss. Valet faller till slut på en, den som verkade vara att föredra, men ser man tillbaka på ett långt liv framkallas till slut kanske bilden av en helt annan, som visade sig vara den stora kärleken som låg inom räckhåll, även om det inte var honom eller henne det visade sig att man skulle få lov att leva med.

I engelska Normala människor är tematiken grundad i den osäkerhet och de känslomässigt svåridentifierade behov som oundvikligen präglar ungdomen och den förmår på ett mästerligt sätt föra detta tema till punkt utan att öppenheten och osäkerheten för ett ögonblick går förlorad. Serien erbjuder ingen ’happy end’. Den visar i stället hur insikter som mognat kan skapa säkrare villkor för hur de älskande nu kan se framtiden an och genom förankring i var sina djupare behov och kapaciteter skapa en framtid, som inte bygger på den grymma nyckfullheten och känslomässiga överdriften, utan på sann och faktisk – kärlek.
Det riktigt intressanta i detta bitvis infernaliska känslomässiga spel med två individuella liv är Paul Mescals sätt att profilera Connells orubbliga tro på sina känslor för Marianne bortom varje kränkning, ibland till och med gränsande till våld. Han bär på så sätt en allmänmänsklig förmåga till förlåtelse och försoning utan att den häftiga passionen går förlorad, det måste vara så provocerande för en del att de helst gör sig blinda för det.

I Lisa Lanseths Kärlek & anarki tas ytterligare ett jättekliv bort från tendenser till övergrepp i den radikalfeministiska framfarten. Björn Mostens Max’ blixtsnabba tändning (med ett snett leende) på den förvirrade men oemotståndliga Ida Envolls Sofie är i själva verket den nerv som får serien att vibrera från början till slut. Den vänder på hela den vedertagna grundsatsen, att det är mannen som härskar över kvinnan i sin förförelsekonst. Max är (även yrkesmässigt) i beroendeställning men samtidigt en ung man, som inte för en sekund räds sin passion, kosta vad den kosta vill, tills han fullständigt vänt upp och ned på begreppen. Inte heller denna historia kan rimligtvis ha någon renodlad tomtebolycka i utsikt, men dum vore den som trodde, att de båda huvudpersonerna skulle kunna avstå det deras förbindelse utlovat och utlovar.

Fortsättning följer? Who knows. Det Lisa Langseth här ånyo visar är, hur långt hon vågar låta sin vilda fantasi (för)föra henne. Hennes humor ledsagar det starka känslomässiga utspelet och torde ge utrymme för en berättelse som inte berör bara förälskelsehistorien utan även skapar ett tidsdokument i bilden hon ger av ett bokförlag i Sverige av i dag – där hon kastar in en förödande kommentar till senare års bisarra spel för gallerierna, när hon låter den haschpåverkade Reine Brynolfsson yrvaket titta upp i kameran med en sista vädjan:
”Hjälp. Metoo.”

Det var kanske inte bara kvinnan som råkade illa ut i den stora frigörelsens efterdyningar från 70-talet och framåt. Mannen var kanske ett offer av helt annat slag? De tre porträtten av unga män jag har uppehållit mig vid tecknar ett avgörande förhållande till kärlekens ur-känsla: som inte kan växa ur något annat än den egna självtilliten. Calle (Charlie Gustafsson) tvekar aldrig i fråga om vem han är, vad han kan och vad han skall bli, vilket gör honom oslagbar gentemot omgivningens attacker, Connells akademiska framgångar lägger ut en autostrada bort från den inskränkta småstaden, där hans mamma var städerska i Mariannes hem och Max’ säkerhet på sina känslors allvar gör honom befriande orädd när Sofie söker förlöjliga dem.

Det är längs den vägen även de unga kvinnorna fortfarande måste lära sig att ta för sig, inte genom ett hav av anklagelser utan genom att själva axla ansvaret, och riskerna det innebär, att kunna leva fritt och ambitiöst när tidigare dominanser i det sociala ansvarstagandet inte duger längre. Det är vad tre utsökta skådespelare av i dag på ett så imponerande sätt förmått förtydliga.

Kjerstin Norén, författare och scenkonstnär

Vår tid är nu
av Ulf Kvensler tills m Malin Nevander och Johan Rosenlind
regi: Harald Hamrell och Måns Herngren
med Charlie Gustafsson och Hedda Stiernstedt
SVT 2017-20

Normala människor
efter en roman av Sally Rooney
regi: Lenny Abrahamson och Hettie MacDonald
med Paul Mescal och Daisy Edgar-Jones
UK 2020

Kärlek & anarki
regi: Lisa Langseth
med Björn Mosten och Ida Engvoll
Netflix 2020

Artikeln tidigare publicerad i alba.nu

Kärringbloggen kostar att driva och publicera. Så swisha gärna gåvor

till  123 22 079 75

Vem lyssnar nu på Julian Assange? Anna Ardin får i SVT:s talkshow Carina Bergfeldt på fredagskvällen ensidigt berätta om Julian Assange påstådda våldtäkter.
Därför publicerar jag texten om mitt möte med Julian Assange i London på våren 2012 här på Kärringbloggen.
Efter vårt möte var han villig att låta sig intervjuas av mig. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet ville publicera den intervjun.

Efter den negativa mediekampanj som Julian Assange utsatts för av svenska journalister blev jag glatt överraskad när beskedet kom att Julian Assange ville träffa mig.
Jag var i London i ett helt annat journalistiskt ärende och tog en chans.
När min engelska kollega, förstod att jag skulle möta Julian Assange, rynkade hon pannan och förmanade mig sedan allvarligt:
“Håll dig på armlängds avstånd från honom. Sitt inte för nära! Han ser bara kvinnor som sexobjekt!”
Jag frågade om hon hade träffat honom?
“Neej”, svarade hon, “men jag har ju läst och hört en massa om honom.”
Det sista hon sa innan vi skildes åt var;
“Be careful!”

När jag steg ut i marssolen på Groswell Road i London ringde Anna Ardins ord från häktningspromemorian i fallet Julian Assange i mina öron:
“Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet.”
Sedan förändras allt för Julian Assange. Han blev anklagad för våldtäkt. Från att ha varit världens häftigaste man till en internationellt jagad man. En man som nu sökt politisk asyl på den Ecuadorianska ambassaden i London, rädd för att bli utlämnad från Sverige till USA. Men inte rädd för att svara för sig i ett polisförhör om påstådda misstankar om sexbrott i Sverige.

Feministen Julian Assange

Det är den jagade mannen med fotboja jag snart ska möta i London, då innan han sökte skydd på Ecuadors ambassad och innan han av High Court i London fått beskedet att han utlämnas till Sverige.
Innan han tillbringade sju år på nämnda ambassad och innan han hämtades av Brittisk polis och sattes i fängelse för att avtjäna 50 veckors straff för att han inte betalat borgen. Och ja innan den svenska vice riksåklagaren Eva-Marie Persson måndagen den 13:e maj 2019 beslutat att återuppta förundersökningen om misstänkt våldtäkt. En förundersökning som ett halvår senare las ner på grund av att bevisläget försvagats. En man som sedan suttit i fängelse anklagad för spioneri och dataintrång. En man som inte kan utlämnas till USA på grund av hälsoskäl, fastslog en brittisk domstol 4:e januari 2021. Julian har sedan jag mötte honom en fästmö, Stella Morris och två små barn.

En man som i media beskrivits som demon, en kvinnotjusare, oberäknelig, arrogant och smutsig.
Varför vill jag träffa honom? För att jag är övertygad om att den bilden inte stämmer. Min långa livserfarenhet som journalist och feminist, av män och journalistkolleger, säger att det är en falsk bild.
Jag hade dessutom tidigare haft kontakt med hans mamma, Christine Assange. Hon hade berättat för mig att hon varit engagerad i Womens Lib i Australien. Att hon hade uppfostrat Julian i jämställdhet och feminism. Julian var, enligt henne, en av kvinnokampens söner.
Det enda sättet för mig att bli övertygad om att mediabilden är falsk är att sitta öga mot öga med Julian Assange.

Jag sympatiserade från början med Wikileaks och dess grundare Julian Assanges ideologi om att stå på folkens sida gentemot makten. Det rimmade väl med den journalistideologi som jag under alla mina år som journalist arbetat efter. Att stå på de förtrycktas sida. I de flesta fall är det kvinnor därav feminismen.
Enkelt uttryckt: Att ge de röstsvaga röst. Att avslöja makten!
Julian Assange ser alltså på världen på samma feministiska sätt som jag gör.
Jag såg och ser honom som en kollega. En kollega som bara på några år blivit världskändis, som fått priser för sin journalistiska gärning, men som också bär fotboja. Inte god alltigenom, men inte heller ond alltigenom. Kort sagt en människa.

Christopher´s 

Jag förberedde mig noga på det billiga men centralt belägna hotellet inte långt från Kings Cross. När jag tröttnade på hotellrummet gick jag en promenad i den lilla parken utanför hotellet. Parken omgärdades av ett högt, svart, utsirat järnstaket, men innanför hade de japanska körsbärsträden slagit ut sina rosa blommor. När solen värmde satte jag mig på en parkbänk och funderade på hur jag skulle möta Julian. Jag antog att han visste vem jag var, eftersom han sagt ja.
Det handlade inte om någon intervju. Det var ett förberedande möte som kunde resultera i en intervju. Det var bara ett möte. Julian visste det också- att det bara var ett möte.
Jag hade fått ett mail vidarebefordrat:

“Dear B,
Please can Helene meet Julian at 12.30 pm at the following adress:
Christopher`s
Both booked under XX
Best
S.

Jag Googlade på Christopher`s och läste att de hade ett modernt amerikanskt kök. Nästan en provokation att vi skulle träffas just där!
Jag förväntade mig att bli bjuden på lunch.
Pakistaniern i hotellreception på det lilla hotellet där jag bodde, ringde efter en taxi.
Efter tio minuters bilfärd i centrala London släppte taxin av mig utanför entrén till Christopher`s i rätt tid.
Lite dröjande gick jag uppför de fem breda stentrapporna, glasdörrarna öppnade sig ljudlöst och i vestibulen satt en elegant ung dam. Hon log vänligt mot mig och jag framförde mitt ärende.
Hon såg ner på sin bokningslista, nickade och bad mig sitta ner i baren och vänta.
Det var mest herrar i lediga vardagskläder vid några av borden i baren.
Jag letade mig fram till en plats i den väggfasta soffan vid fönstren. Där jag satt hade jag god utsikt över entrén, vilket innebar att jag skulle se Julian innan han såg mig.
Det dröjde. Varje gång glasdörrarna öppnades klack det till inom mig. Men än så länge ingen Julian.

Kindpuss från Julian

Så steg en lång herre med en brunbeige hatt i sällskap med en kortare mörkare man in genom glasdörrarna. De gick fram till den mondäna damen och jag såg att det var Julian.
Båda herrarna vände sig mot baren, gick in och närmade sig mig.
Julian måste ha kollat upp mig med bild och allt. Jo, han log när han såg mig. Jag reste mig och han kindpussade mig på båda kinderna, mycket vänligt. Känslan av att ha känt varandra länge infann sig.
Jag hälsade mer formellt på hans följeslagare S, som bar palestinasjal runt halsen, säckig t-tröja och såg allmänt trevlig och sympatisk ut.
Julian satte sig bredvid mig och tog av sig hatten. Hans hår var alldeles vitt och hans ögon var intensivt blå med en intelligent och vänlig blick. För övrigt hade han en stickad, tunn tröja, ett par beiga chinos och ett par fula skor på sig.
Kyparen kom och Julian frågade S hur mycket pengar de hade?
“Det räcker till vatten,”svarade S och beställde Perrier.
Jag började med att säga att jag läst hans bok, “Memoarer är prostitution”.
Julian stelnade till:
“Det är inte min bok! I alla andra länder utom i Sverige har man satt en etikett på omslaget att den inte är auktoriserad av mig. Dessutom står det flera fel i boken och min mamma har aldrig varit hippie.”
Jag ställde inga mer direkta frågor till honom. Det behövdes inte. Han pratade så gärna. Jag fick känslan av att han hade ett verkligt behov av att prata, att förklara, att lägga till rätta.

Fotboja och häkte

Han var orolig över det svenska rättssystemet. Inte när det gällde fängelserna, men häktet. Han hade hört att han skulle bli inlåst utan någon kontakt med yttervärlden. Innan han ens var dömd.
Han drog upp byxbenet och visade mig den grå fotbojan. Det fanns ingen bitterhet där, bara en smula upprördhet över att han tvingats bära den i så många dagar, över 400 då när vi sågs på Christopher’s i London denna vårdag i mars 2012. Han nämnde ingenting om vad som hänt i Stockholm för ett och halvt år sedan. Jag frågade inte heller. Däremot frågade han vad jag egentligen gjorde i London. Jag berättade och jag såg hur den journalistiska gnistan i hans ögon vaknade.
“Det där”, sa han. “Det där, skulle jag vilja publicera på Wikileaks. Han lät entusiastisk.
Samtidigt förvånades jag över hur han i den situation han befann sig i orkade engagera sig i mitt projekt.

Vi skämtade om Sverige, vi skämtade till och med om sex, på det där vänskapliga planet som man kan göra med en man man känner förtroende för. Med en man som man vet inte missförstår.
Timmen vi hade till vårt förfogande gick för fort. Jag tror att vi båda hade velat fortsätta att prata. Det som frapperade mig mest var att Julian Assange var så påläst och analytiskt insiktsfull. Med andra ord han verkade ha full koll på läget.

Infrusen intervju

Den självklara fortsättningen på det här förutsättningslösa mötet var att göra en djupintervju med Julian. Trots att han var/är djupt kritisk till svenska journalister.
Via mina kontakter fick jag klartecken! Jag skickade över de tjugotalet frågor jag ville att han skulle svara på:
T ex om vad han tänker om sin förvandling från hjälte och “rockstjärna” till demon och påstådd våldtäktsman i medierna.
Hur media har målat upp honom som en arrogant chauvinistisk mansgris.
Hur hans förhållande till kvinnor är? Vad han tycker om den feministiska rörelsen?
Om han ångrar att han startade Wikileaks med tanke på vad som hänt. Om han är rädd för att bli utlämnad till USA? Och mycket annat.
Jo Julian Assange var villig att svara på alla frågorna på ett villkor att intervjun publicerades i någon av de stora tidningarna. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet var villiga att publicera intervjun. Jag fick aldrig något svar på varför de inte ville.
Så fortfarande vet inte en svensk allmänheten vad Julian Assange tycker.

Helene Bergman, journalist

Journalistik kostar så Kärringbloggen tar gärna emot gåvor

123  22 07 975

Lyckan efter mitt vinterbad.
Foto: Jördis Donobauer

Att skriva om min passion för havsbad, sommar som vinter är att skriva om en stor kärlek. En älskare som alltid finns där med en vidsträckt famn öppen för mig, närhelst jag vill sjunka in och ner i den.Oberäknelig ja, vresig ibland, oåtkomlig stundtals, men ändå alltid där. Jag anpassar mig, bara för att få uppleva njutningen av att sänka mig ner i salt, blått havsvatten och omfamnas av det stora blå. Jag är aldrig så trygg som när jag stiger upp till ytan för att sedan breda ut min kropp och låta den viljelöst flyta med strömmen bort mot horisonten.

Att bli ett med havet, att överlämna min kropp, min själ och mina tankar – att lämna allt till havet, är en frihetskänsla som överstiger allt annat. Mina gener formade av generationer havsmänniskor, fiskare, lotsar och sjömän talar till mig när jag är nära havet. Hade jag fått leva en gång till hade jag gått till sjöss.

Min pappa formade mig som bra pappor gör som älskar sina döttrar. Men jag har aldrig grälat så häftigt med någon som med honom, alltid om politik. Aldrig om min frihet. Han var skeppsbyggaringenjören som byggde modellbåtar. Jag minns som treåring hur jag såg honom med en välformad kropp, iklädd 40-talets korta badbyxor, dyka ned i havet i ett perfekt svanhopp. Hur han trampade vatten på djupt vatten och med öppen famn ropade att jag skulle hoppa ner i vattnet till honom. Han skulle ta emot mig. Jag stod på den höga bryggan, med en grön korkflytväst fastsatt runt min lilla flickkropp. Jag hoppade, med en ilning av rädsla och togs emot av pappas starka armar. Tryggheten, tilliten och kärleken till havet jag kände då har följt mig hela mitt liv.

Jag hyrde en liten lägenhet på Hönö i höstas, för att kunna se havet. Men för att bada måste jag ta mig till en klippa med badstege. Det började bli kallare och höststormarna närmade sig. Men jag badade. Då när jag sitter på en klippa för att torka ser jag hur en båt närmar sig. Den la bi vid badstegen och jag frågade vad mannen i båten skulle göra. Han berättade att det skulle bli storm nästa dag och därför måste badstegen tas upp. Jag kunde inte stanna kvar och se hur min möjlighet att sjunka ner i havet togs ifrån mig. Jag kände en sorg jag först inte begrep. Långsamt kom jag till insikt att någon med berått mod, avskärmat mig från det hav jag älskar. I höststormen gick jag upp på de höga klipporna nära min lilla lägenhet. I min havssorg njöt jag av de höga vågorna som bröt mot klipporna och vinden som slet i mitt hår. Det var kallt och nu var det bara för mig att vänta till sommaren igen, när jag återigen kunde bli omfamnad av havet.

Men självklart kunde jag inte hålla mig, havet kallade. Jag letade och hittade en klippa med badstege. Det tar en timme att med buss resa från min lägenhet mitt i Göteborg till den klippan. Hösten kom och jag badade. Snart blev det kallare, men jag fortsatte att bada, nu med mössa och badskor. Jag var på väg att förverkliga min dröm om att bada på vintern också. För några år sedan, innan Coronan, och innan vinterbadandet blivit en trend, träffade jag en kvinna på tåget mellan Stockholm och Göteborg. Hon var ordförande för Svenska Simsällskapet. Hon berättade för mig att det går att fortsätta att bada på vintern också:

”Om du fortsätter att bada efter sommaren, minst en gång i veckan, vänjer sig kroppen och du kan till och med gå ner i vikt.”

Det samtalet har jag aldrig glömt. Det har legat där i mitt bakhuvud och malt. Jag måste besegra havet. Att  bara tänka den tanken är förment! Det går aldrig att besegra havet. Det måste mötas med kärlek och respekt. Den enda jag kan ändra på är mig själv. Jag övervann alltså mitt eget motstånd mot att låta min kropp omslutas av nästan nollgradigt vatten.

En del säger att jag är modig. Nej det är inte mod det är en drift, en drog, ett behov. Det är snarare en sinnlig njutning än mod. Att stå på den isiga badstegen, iklädd baddräkt, badskor som egentligen är strumpor som dykare använder och en mössa på huvudet är förenat med förväntan om njutning. Att ta steget ut i havet och känna att vattnet är varmare än luften, att slänga kroppen ut i vattnet, för nu finns ingen återvändo och bli medveten om att jag klarar det, det är en seger över mig själv. Havet tar emot trots att det är kallt och en lyckokänsla sprider sig i hela kroppen. Det är min känsla och längtan till havet som driver mig. Men nu, tack vare vinterbadartrenden, kan jag också läsa hur nyttigt det är. Jag har fått hälsobonus på min passion.

Och allt går att förklara medicinskt. I Amelia säger Helena Kubicek Boyy, psykolog och författare till Wild Swimming- Bada för livet:

”Vi får en stark reaktion i kroppen när vi badar i det iskalla vattnet, som ger upphov till lyckokänslor. Kroppen ställer in sig på överlevnadsläge, genom att starta sitt värmesystem för att hålla de vitala organen varma. Då frigörs även endorfiner som gör att vi känner oss alerta.”

Studier visar också att vi får bättre immunförsvar, att det bruna nyttiga fettet ökar och att vinterbad också gör att vi blir mer stresståliga. Läkaren Mikael Sandström säger så här i Amelia:

”Att bada på vintern kan vara en skön upplevelse, förutsatt att man inte är hjärt – eller  lungsjuk. Risken för patienter med hjärtsjukdom som till exempel kärlkramp, är påtaglig.”

Så om du är osäker på din hälsa rådgör alltid med en läkare innan du börjar vinterbada!

Råder vinterbadaren

Helene Bergman

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swisha till 123 22 07 975

Istappar på badstegen.
Foto Helene Bergman

I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar en politisk aktivist av den gamla skolan, Kjerstin Norén, till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda:

” Jag vill se tillbaka på perioden under 1960-talet och framåt, när jag 1968 var ordförande i Lunds Clartésektion och deltog i en intensiv diskussion omkring de problemställningar vänsterradikalismen aktualiserade. En tid när vänstern som helhet hade att förhålla sig till en militant aktivism, framför allt i Tyskland och Italien, Rote Armee Fraktion (RAF) och Brigate Rosse (Röda Brigaderna)”.

Kjerstin Norén är författare och scenkonstnär, och har en bakgrund i 1960-talets kulturradikalism. Under 1980-talet var hon engagerad i dissidentrörelser i Östeuropa. 1981 -83 deltog hon i Nordiska kvinnors fredsmarscher till Paris, Moskva och Washington. Hon var också kopplad till den svenska proggen. Skivan Röda Bönor utkom 1977. Hennes samarbete med Damorkestern resulterade 1979 i soloalbumet Sånger om Anne- Marie och andra häxor. Sedan 1970-talet har hon skrivit i Dagens Nyheter, Zenit, Ord&Bild, Kvinnobulletinen, Musikens Makt, Il manifesto, Svenska Dagbladet, Politiken, Morgenbladet och Horisont. Under åren 1981 – 1990 var hon teater- och kulturkritiker vid Information i Köpenhamn. Sedan 2013 har hon skrivit först och främst filmkritik i Sveriges äldsta digitala kulturtidskrift alba.nu.

 

 

NYA HÅRDA TAG

Den rättsprocess vi nu bevittnar mot politikern Ann-Sofie Hermansson är djupt oroande. Det faktum att det socialdemokratiska partiet sviktar i stödet till en av sina mest framträdande och uppskattade politiker, och inte bara till henne, är än mer oroande.

Hon åtalas för att ha kallat en spade för en spade, när hon ställt sig kritisk till islamistisk propaganda. Hon har tidigare tillsammans med Nalin Pekgul riktat uppmärksamheten på ett existerande hedersförtryck i svenska förorter och mött motstånd i sitt eget parti, som helst undgår ta ställning i frågor som kan komma att omtalas i termer av främlingsfientlighet, islamofobi eller till och med rasism och i värsta fall beröva partiet de röster de hoppas på.

Men att påpeka grundlagsstridiga eller kriminella gärningar utförda av enskilda har naturligtvis ingenting med uppfattningen om hela befolkningsgrupper att göra, vilka tvärtom skall integreras och berika samhället som vilka andra medborgare som helst och jag vill se tillbaka på perioden under 1960-talet och framåt, när jag 1968 var ordförande i Lunds Clartésektion och deltog i en intensiv diskussion omkring de problemställningar vänsterradikalismen aktualiserade. En tid när vänstern som helhet hade att förhålla sig till en militant aktivism, framför allt i Tyskland och Italien, Rote Armee Fraktion (RAF) och Brigate Rosse (Röda Brigaderna).

Vi i lundavänstern drog en lika glasklar som knivskarp skiljelinje mellan oss och dessa aktivister, vars aggressivitet inte kände gränser, i grund och botten berörde de oss inte annat än genom den avsmak deras handlingar väckte. Företagsledare eller besökare på ett varuhus drabbades på lika villkor av våldsam misshandel och död. Kidnappningen av kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro på en strategiskt väl vald tidpunkt 16 mars 1978, dagen när han var på väg att sluta ett samarbetsavtal mellan eurokommunistiska PCI och kristdemokratiska DC, den visionära ’historiska kompromissen’, förändrade för all framtid en utvecklande atmosfär i Italiens dåtida politiska liv. 9 maj hittades han död sedan partiet vägrat förhandla om fångutväxling, inslängd i bakluckan till en Fiat parkerad mitt emellan PCIs och DCs huvudkontor i centrala Rom, våldets ansikte kunde inte givits ett groteskare uttryck. Jag var då knuten till dagstidnigen il manifesto som skandinavisk medarbetare och följde utvecklingen med stor uppmärksamhet. Jag deltog även i il manifesto-gruppens stora seminarium omkring Il socialismo reale (Realsocialismen) i Milano 1979, en omvälvande upplevelse jag noga bearbetat.

Även enstaka indvider kan åstadkomma avsevärt elände och det måste man vara uppmärksam på. Ytterst sällan representerar dessa aktivister dem de påstår sig representera, de senare kan i själva verket vara deras verkliga offer, när de förnekas bli en del av vad vi betraktar som självklara framsteg av yttrandefrihet och respekt för kvinnlig integritet. Ensamagerande är de däremot inte, det vore en missuppfattning att tro. De ingår hela tiden i ett sammanhang de är väl medvetna om kommer att bejaka eller på olika sätt backa upp omkring deras agerande.
Efter halshuggningen av en lärare i Frankrike i höst påpekade landets svenska ambassadör i SVTs Agenda, att det vore att gå rakt i fällan terroristerna gillrat, om man började prata om faran för en fördomsfullhet omkring muslimer i allmänhet. Det är också dessa muslimers uppgift att göra reda för var de står, vilket är precis vad som skett i Frankrike. Att den brutala händelsen inte föranlett någon form för sympatiyttring från svenska myndigheters sida till sina franska kollegor är mer än anmärkningsvärt.

Vi hade, den gången på 70-talet, inga som helst problem med att identifiera våldsextremismen i den vänsterrörelse som uppstått i Europa i förlängning av protesterna mot Vietnamkriget och den Sydafrikanska apartheidpolitiken, för att därefter visa var gränserna gick mellan den och oss. Vi var vänsterliberala kulturradikaler i dagens terminologi och delade inte den kommunistiska världserövrarambitionen. Därför var vi heller inte rädda för ytterlighetsrörelserna eller gjorde oss några föreställningar om att de skulle kunna uppnå någonting i våra samhällen, vilket vi fick rätt i. Den västeuropeiska terrorismen klingad av efter några år, när militanterna fängslades och bestraffades, kärnan i RAF tog livet av sig 1977 med sina advokaters hjälp när allt hopp var ute efter en sista misslyckad flygkapning – med undantag av Ulrike Meinhof som hängt sig ett år tidigare i en akt av självrannsakan. Många gav offentligt uttryck för ånger, i Italien kallade i pentiti, de ångrande.
Det samma gäller den nutida islamismen, som inte skyr några medel för att vidga sina verksamhetsfält, nu även med domstolsväsendet som verktyg, det som kallas lawfare. Det som bekymrar är det omkringliggande samhällets vaghet i förhållande till detta hämningslösa barbari. De som är uppmärksamma på problemen får inte det stöd man föreställde sig vara självklart i förhållande till yttrandefrihet, emancipation och sekulär grundsyn i det politiska ställningstagandet – rädslan för att tappa väljarsympati inte minst socialdemokratin i dag visar är en otäck indikation på att glidningar äger rum i förhållande till våra vedertagna värderingsnormer som skapar utrymme för en samhällsförändring genom övervåld som inte ens behöver vara handgripligt för att hota vårt existerande rättsmedvetande, vilket islamisterna är väl medvetna om.

Vi kan inte överlåta dylika ödesfrågor till dem som uppenbarligen ’icke veta vad de göra’ utan manar till uppmärksamhet och aktivt ingripande till vårt försvar från deras sida som fått vårt förtroende att förvalta och försvara den samhällsform under vilken vi fått förmånen att leva.

Kjerstin Norén
författare och scenkonstnär

 

OBS! sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975.

Nu har Kärringbloggen ledigt en stund. Vi måste samla krafter till år 2021. Vi önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År.  

Foto Helene Bergman

 

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!
Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:
www.karringbloggen.se

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången:

En politisk rättegång: Om åsikter – inte gärningar. Jag kände iskylan!

 

”Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig åt – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, poängterade advokat Allan Stutzinsky, Soffans advokat, i sin slutplädering under Soffan Rättegången i januari 2020. Då hade ännu inte den friande domen fallit. Carina Hägg och jag var med under de två rättegångsdagarna 27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt. Jag skrev ned vad jag instinktivt kände då:

”I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på Förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad i ett enskilt åtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. Soffan har skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter på sin personliga blogg soffan@gbg. Hon började blogga när GP:s kulturchef Björn Werner angrep henne för att lägga sig i kulturen.

Soffans blogginlägg handlade om Maiuma Abdullahi och Fatima Doubakil och samtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Ett samtal som Göteborgs Stad stoppade eftersom Fatima Doubakil enligt Staden inte står för Göteborgs Stads värdegrund:
”Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:
”Vad är det som händer här och nu?” Det är ett slags uppvaknande. Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag vill. Att vara övervakad av hemlig polis. Att ha min telefon avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.

Den iskyla/ skräck jag känner i sal 29 i Göteborgs Tingsrätt betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla andra medborgare.
Där och då förstår jag inte omfattningen av min spontana instinkt av fara. Det är först ett år senare, när Carina Hägg och jag har ägnat större delen av vår vakna tid till att gräva fram fakta om cellen MMRK och dess koppling till det kvinnofientliga Muslimska Brödraskapet. Det är under arbetets gång med Kärringbloggen, som vi blir medvetna om omfattningen av infiltrationen av politisk islam i vårt svenska samhälle och dess institutioner. Min intuition av iskyla från rättegångsdagarna i januari 2020, har visat sig stämma och blivit ännu starkare nu i december 2020.

Koncepträttegång

Efter rättegången, innan den friande domen fallit, talar jag med människor. Jag försöker förstå!
På ett café som ligger nära kajen till Göteborgs Hamn träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. Jag berättar om Soffan Rättegången, Han säger att:
” I mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades sådana här rättegångar för Koncepträttegångar. Man visste utgången, eftersom domstolen anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”
Mannen och jag på caféet diskuterar den eventuella utgången av Soffan Rättegången. Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska svenska systemet. Eller som advokat Allan Stutzinsky avslutade sin slutplädering med:
”Om våra domstolar ska bli arenor för politisk diskussion där åsikter ska prövas juridiskt är vi inne på en farlig väg. Åsikter som tillskrivs någon och som bedöms ur någon synpunkt vara felaktiga, obekväma eller olämpliga, ska då alltså leda till straffrättsligt ansvar. Om detta blir fallet har vi tagit ett stort steg mot diktatur. Vi är inte där ännu, men den här rättegången har en betydelse som sträcker sig bortom parterna. Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” Allan Stutzinsky fortsätter:
“Det här enskilda åtalet säger någonting om det samhälle som Fatima och Maimuna vill bygga. Förhoppningsvis är det en ambition som de flesta andra människor tar avstånd från. Här har domstolen ett stort ansvar att tydligt sätta ner foten. Är detta verkligen den väg som rättsväsendet vill gå?”

Extremiststämpel. Vägen till censur.

Fyra dagar innan domen faller 11 februari 2020 fortsätter Maimuna och Fatima med sin islamistiska propaganda, men nu i Stockholm.
Lördagen 8 februari har Maiumuna Doubakil och Fatima Doubakil bjudit in till ett samtal med rubriken:
”Extremiststämpel. Vägen till censur.”
Mötet hålls på Mötesplats&Café Medkänsla. Caféet ligger i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel.
I Community Sthlms inbjudan till samtalet står skrivet:
”Måndagen den 27-28 januari åtalades Anns-Sofie Hermansson för grovt förtal efter att hon anklagat två muslimska aktivister för extremism i samband med att hon använde sin politiska maktställning som Göteborgs kommunstyrelse ordförande för att hindra de att delta i ett samtal. Denna rättegång är viktig och speglar på många sätt den tid vi lever i, en tid då man tystar sina meningsmotståndare genom demonisering istället för sakargument, en tid då man censurerar istället för att bjuda in till samtal, en tid då man begränsar yttrandefriheten i demokratins namn.
I samband med detta bjuder vi in till samtal den 8:e februari med de två systrarna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som tagit till rättsliga åtgärder mot dessa grundlösa och falska anklagelser. Ett samtal där de själva får möjlighet att beskriva händelseförloppet, berätta om rättsprocessen samt analysera kring vikten av att kämpa mot denna form av censur som vill tysta all kritik mot strukturell rasism och diskriminering.”
I samband med mötet arrangerar man en namninsamling #nejtillextremisering som får 1 247 namnunderskrifter.

Göteborgs Tingsrätts dom meddelas 11 februari 2020.
”Åtal som den tilltalade frikänns från:
Grovt förtal, 5 kap 2§ brottsbalken
2018 – 03-04 —2018 -04-17 ( 6 tillfällen ).
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska ersätta Ann-Sofie Hermansson för hennes rättegångskostnader med 190 000 kr, jämte ränta enlig 6§ räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess att betalning sker. Av beloppet avser 150 000 kr i arvode för försvarare och 40 000kr kostnader för bevisning.”

Drygt två månader senare överklagar Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil domen till Hovrätten för Västra Sverige. Soffan åtalas återigen för grovt förtal.
Hovrätten har ännu inte fastställt datum för Soffan Rättegång nummer två.

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar författaren, scenkonstnären och  kritikern Kjerstin Norén till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda.

OBS! Sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor !

Swish 123 22 07 975

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Islamistpropagandan når medias kulturredaktioner.

Den islamistiska kvinnoförtryckande propagandan, orkestrerad av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, når in i svensk medias kulturredaktioner på våren 2018.

Dessförinnan hade Göteborgs Stad beslutat att ställa in visningen av filmen Burks Songs 2.0 med efterföljande samtal på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018. Anledningen var att Fatima Doubakil deltog i det samtalet. Göteborgs stad ansåg inte att hon stod för den demokratiska värdegrunden, som inbegriper yttrande – och kvinnofrihet.
Därför ville staden utöka samtalet med en person som stod för stadens värdegrund.

Värdegrunden och media

Göteborgs Stads värdegrund bygger på demokratins värdegrund. Den kommer till uttryck i bland annat Regeringsformen, Grundlagen, Kommunallagen och i alla andra nationella lagar som styr verksamhetens vardag.
Stadens värdegrund vilar också på FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

När Stadens beslut blev känt i mars 2018 kom attacken från svensk medias kulturskribenter. Konflikten upphöjdes till konst istället för att handla om det demokratiska samhällets värderingar.
Kulturredaktörerna ansåg att konsten var överordnade de politiska systemen. Kulturredaktörerna valde därför sida i konflikten. En konflikt som i grunden handlar om två samhällssystem, det demokratiska med yttrande- och kvinnofrihet eller det politiska islamistiska systemet med censur och kvinnoförtryck.
Kulturskribenterna valde indirekt under konstens täckmantel att försvara det senare.
Men förstod de vad de gjorde – egentligen? Eller bara drogs de med i den allmänna trenden utan att vare sig gå till källan, göra någon research eller analysera situationen?

Två kulturchefer försvarar Burka Songs 2.0

Göteborg Posten

I täten gick Göteborgs Postens kulturchef Björn Werner, tätt följd av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
GP:s kulturchef Björn Werner är drivande i debatten.
På kultursidan 9 mars 2018 kritiserar han Ann-Sofie, Soffan, Hermanssons uppbackning av Göteborgs Stads beslut att ställa in Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Björn Werner undrar vad för slags kultursyn Ann- Sofie, Soffan, Hermansson har:
”För det Ann- Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.”
Björn Werner menar i kulturkrönikan att eftersom mycket av kulturlivet i Göteborg finansieras av skattemedel är det extra viktigt att politikerna i staden inte styr kulturutövarna:
”När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?”
Björn Werner tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter.

Expressen

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef i Expressen skriver i mars 2018 om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten. I rubriken jämförs
debatten om ”Burka Songs 2.0” med en häxjakt:
”Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning filmen ”Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.
För ”Burka Songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt.”
Jens Liljestrand ställer sedan frågan varför konsten alltid måste passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?
Längre ner i texten angriper han Ann- Sofie, Soffan, Hermanssons (S) agerande som kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg:
” som skröt om hur hon personligen varit inblandad i beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville ”dalta med extremister.” När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ……intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med ”den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”
Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån,” skriver Jens Liljestrand, som tydligen missat att det var Björn Werner själv som myntade det begreppet i sin kritik mot Soffans agerande.

Lyckad propaganda

Att den islamistiska propagandan lyckats tyder bland annat ett uttalande som Lisa Gustafsson, publik på ”En Extremt Allsidig Kväll,” på Folkteatern i april 2018 yttrade i GP på frågan varför hon var där:
”Vi har pratat mycket på jobbet om det som hänt. Ann- Sofie Hermanssons utspel är en skandal, hon anklagar personer för terrorism utan grund. Nu ser jag framemot att se filmen och att ha ett vettigt samtal om den. ”

Soffan står stadigt på demokratigrunden

Trots den massiva kritiken står Soffan fast vid sitt handlande och vid sina åsikter och påpekar ännu en gång sitt glasklara nej till extremism.
Lördagen 17 mars tar Soffan till orda och påpekar situationens allvar, samtidigt som hon tillrättavisar sina kritiker på följande sätt på sin blogg:
”Allvarligt talat. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett värdegrundsarbete som i realiteten inte betyder något. När vi säger oss stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men sedan inte gör det när extrema krafter trycker på – då börjar vi vara riktigt illa ute.”

Soffan framhärdar med tydlig övertygelse och envishet i att Göteborgs Stad måste sätta gränser:
” Om något riskerar att strida mot värdegrunden måste varningsklockorna ringa. Att skydda värdegrunden mot extrema influenser är ytterst viktigt.”
Hon jämför den pågående debatten med ett ”bonnslagsmål” och anser att de som kritiserar henne egentligen inte bryr sig om värdegrunden:
”Jag ska avstå från att sätta gränser mot extremism. Om kulturbyråkrater vill ge företräde åt extremister ska jag bara låta det ske,” påpekar Soffan som uttrycker en djup oro för det krypskytte mot värdegrunden som hon nu upplever äger rum:
”Jag tror att vissa av mina kritiker tror att de bara för någon slags teoretisk kulturstrid. Så är det inte. Det här är mycket större – och allvarligare – än så.”
Soffan anser att det inte är demokratin och de mänskliga rättigheterna som stått i fokus. Inte heller gränssättandet. Hade det varit det hade inte extremister i olika former kunnat nästla sig in i samhället.
”De har – åtminstone i kortare perioder – lyckats tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet.”

Starkt övertygad är Soffan för besluten att inte låta extremisterna ta över i Göteborg. Sker det kan det bli förödande för en stadsdel eller en hel stad:
”Det är bl a därför som jag är så skarp och konsekvent i min nolltolerans mot extremism,” förklarar hon på sin blogg. Hon anklagar kulturrelativisterna inom vänstern och kultursfären för att inte ta Göteborgs Stad värdegrund på allvar:
”Visst. De vill ha en värdegrund. Men de vill inte att den ska vara på riktigt. De önskar att extremister, eller åtminstone extremister som för tillfället faller i smaken, alltjämt ska kunna få en plattform i Göteborgs Stad. Allvarligt talat. Så går det inte att ha det. Tvärtom. Vi måste bli ännu bättre på att sätta gränser mot extremismen. Det är gränssättandet som säkrar friheten. Det är gränssättandet som bygger ett bättre Göteborg, ” skriver Soffan på sin blogg.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den nionde artikeln här på Kärringbloggen:

Slutplädering och tingsrättsdomen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Soffan Rättegången:

Bejublad turné för Burka Songs 2.0 åren 2017 och 2018.

Trots att “ingen lyssnar”.

Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 
”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.”
Foto: Helene Bergman

 

”Vi blir inte lyssnade på”, är mantrat som Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, och kretsen kring dem, gång på gång upprepar. Trots det lyckades filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal, där Fatima Doubakil medverkade, genomföra en bejublad turné under åren 2017 och 2018 i Göteborg. Vid minst 13 tillfällen, på olika ställen i staden, visades filmen med efterföljande samtal.

Men när ett av arrangemangen ställdes in i mars 2018 av Göteborgs Stad med anledning av att Fatima Doubakil, MMRK, fanns i panelen då bröt helvetet loss. Ett helvete som slutade med att Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg åtalades i en enskild rättegång av Maimuna och Fatima. Soffan som tidigare nämnts friades dock i Tingsrätten. Men nu har de två MMRK-kvinnorna överklagat. Och vi väntar alla på att målet ska komma upp i Hovrätten för Västra Sverige.   

Filmens regissör Hanna Högstedt uttalade sig i GP, efter det att Göteborgs Stad ställt in arrangemanget på Blå Stället i Angered i mars 2018. Hon menade att det var onödigt att någon motståndare till slöjan bjöds in till det efterföljande samtalet efter filmen. Nej, enligt Hanna Högstedt, är det viktigare att det filmen fokuserar på; nämligen vem som kan tala för vem och vem som anses trovärdig får stå oemotsagd. Hanna Högstedt och Fatima Doubakil ville ha sitt fördjupande samtal ifred när de samtalar kring rasistiska strukturer, vithetsprivilegier och islamofobi:

”så det blir helt felriktat att komma och kräva att en motståndare till slöjan bjuds in. Att arrangemanget ställs in på grund av högröstade kritiker som inte har sett filmen belyser snarare de strukturer vi pratar om, vem som blir lyssnad till, ” anser Hanna Högstedt.

Soffan däremot skriver bland annat på sin privata blogg @soffangbg:

”I veckan beslutades att nästa Burka Songs 2.0 ställs in. Det var den enda rimliga slutsatsen.”

Soffan fortsätter lite längre ner i sin bloggtext: 

”Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra. De historiska erfarenheterna skrämmer. Därför måste det demokratiska samhället – genom Göteborgs Stad och många andra aktörer – ha kraften att stå emot. Demokratin måste fullt ut kunna försvara sig mot antidemokratin. 

På Göteborgs Stads värdegrund finns det ingen plats för extremister. Tvärtom finns det ett blankt nej till extremism. Svårare än så är det faktiskt inte.”

Men GPs kulturchef Björn Werner håller inte alls med Soffan. Han tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter och så drar han upp SD- kortet och insinuerar att Ann- Sofie Hermansson är som SD.

Burka Songs 2.0 turné 2017 

Filmen Burka Songs 2.0 hade premiär på Göteborg Filmfestival i januari 2017. 

”Sedan visas den också på bland annat den tyska dokumentärfestivalen Dok Leipzig och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, ” skriver GP.

Den 18 oktober 2017 visas den på Stadsbiblioteket, med efterföljande partiska samtal.

Samma höst den 22 november  2017 visas Burka Songs 2.0 också på scenkonstscenen Atalante, som är en konstnärsdriven scen.

Hösten 2017 besöker Hanna Högstedt, regissör för Burka Songs 2.0 ett antal gymnasieskolor i Göteborg. Hon har fått 21 000 kronor av kommunala medel för att prata om filmen, när hon besöker bland annat Hvitfeldtska gymnasiet och Göteborgs Folkhögskola. Det är Göteborgs Konsthall som engagerat henne i sin uppsökande lektionsverksamhet på gymnasieskolorna. Göteborgs Konsthall är en del av Göteborgs Stads Kulturförvaltning.

Burka Songs 2.0 turné 2018

När Göteborgs Stad beslutar sig för att ställa in engagemanget på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018, vrids debatten, inte minst av GPs kulturchef  Björn Werner, på ett sätt som om detta var första och enda gången filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska panelsamtal skulle äga rum. Nu mobiliseras också motståndet mot Göteborgs Stad och Soffan.

Göteborgs Litteraturhus/Folkteatern

16 april upplåter Göteborgs Litteraturhus, som får kommunala bidrag, sin lokal till ”En Extremt Allsidig Kväll” där visningen av Burka Songs 2.0 med efterföljande partisk paneldebatt ingår. Medarrangörer är:

Aktivt medborgarskap, Forum för dekoloniala feminister, Göteborgs Poesifestival och Kvinnofolkhögskolan.

Men snart blir den lokalen för liten och arrangemanget flyttas till Folkteatern vid Olof Palmes Plats istället. Där finns fler platser, men några fler förköpsbiljetter säljs inte. Evenemanget är dessutom gratis och det bjuds på mat! 

Jag befann mig tillsammans med många andra utanför Folkteatern 16 april 2018. Vi tror vi ska bli insläppta till  ”En extremt allsidig kväll” Det kommer vi aldrig att bli. Men medan vi står och väntar öppnas plötsligt entrédörren från insidan. En kvinna kommer ut med snabba steg. Under armen bär hon en stor tavla. Så snart hon sätter ner foten på utsidan stängs dörren snabbt bakom henne. Vilsen blir hon stående, men tar sedan några steg för att ställa ner sin tavla mot en vägg. Hon drar undan det vita skynket som skyler tavlan. Den föreställer en naken kvinna innesluten i en svart gallerförsedd burka, som hon öppnat på vid gavel. Mot den svarta burkan pekar minareter som granater eller jättestora penisar. 

Jag blir nyfiken och går fram till konstnären. Frågar om jag får ta en bild och göra en kort intervju: 

 ”Visst,” säger hon och ställer sig bredvid sin stora lutande tavla. Efter det att jag tagit bilden säger hon med upprörd röst att hon blivit mer eller mindre utkastad av arrangörerna till visningen av Burka Songs 2.0. Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 

”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.” I samma veva då 2018 var Fateme Gosheh också aktuell med sin animerade film Kari, om det dubbelliv muslimska kvinnor tvingas leva. Filmen visades just då på Folkets Bio.

Inne på Folkteatern är det absolut fullsatt, läser jag senare i GP, som i en stort uppslagen artikel, redogör för vad som hände under En extremt allsidig kväll:

”Författare, poeter, filmregissörer och dj:s hade bjudits in för att på olika sätt lyfta filmens tema kring vilka röster som  egentligen får höras i vårt offentliga rum,” skriver GP.

Filmfrukost/Frilagret

4 maj 2018 är regissör Hanna Högstedt och socionomen Maimuna Abdullahi inbjudna till FilmFrukost på Kafe Frilaget. 

Hanna och Maimuna ska prata om projektet Burks Songs 2.0.

Frilagret ingår i Göteborgs Stads kulturförvaltning och drivs av enheten Ung Kultur.

Reclaim Pride

Sommaren 2018 är lugn fram till helgen den 18/19 augusti. Då visar Reclaim Pride filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal på kulturhuset Fängelset. Det drivs med stöd av Göteborgs Stad. Staden har uppmanat arrangörerna att ställa in det efterföljande samtalet. Till SVT Nyheter säger Lotta Sjöberg, sektorchef för Kultur och Fritid att det inte handlade om ett förbud att visa filmen, inte heller om att stoppa panelsamtalet. Förbudet handlade endast om en persons medverkan:

”Beslutet togs på grund av att det rör sig om en person, som vi bedömer aktivt inte tar ställning i linje med Göteborgs Stads värdegrund.” 

Men arrangörerna till Reclaim Pride struntar i Göteborgs Stads uppmaningar och genomför samtalet ändå. En av arrangörerna av Reclaim Pride Sam Bergman skriver i ett pressmeddelande som citeras i GP: 

”Att stoppa samtalet med Fatima Doubakil handlar om ”islamofobiska fördomar.” 

24 September 2018 åtalas Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv vid Tingsrätten i Göteborg. Det är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som i ett enskilt åtal, åtalat Soffan.

Världskulturmuseet

Fem dagar senare, lördag 29 september framträder Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på det statligt finansierade Världskulturmuseet i Göteborg. De talar under rubriken: 

”En märklig känsla – Ett samtal om rasism och Drömmar.

Mölndal

27 oktober 2018 är det filmvisning av Burka Songs 2.0 och samtal med Hanna Högstedt på festivalen Konstkollektivet i Kvarnbyn i Mölndal. Fatima Doubakil nämns inte längre i sammanhanget. Filmvisningen sker i samarbete och med stöd av förutom Konstkollektivet även Mölndals stad, Studieförbundet Vuxenskolan och Kultur Ungdom. 

 Konsthallen i Göteborg

Ett halvår efter det att Soffan åtalats av Maimuna och Fatima, öppnar återigen Konsthallen i Göteborg, på skattebetalarnas bekostnad, sina portar för Burka Songs 2.0. Det sker den 16 mars 2019. Rättegången har ännu inte varit och dom har ännu inte fallit.

Under rubriken Favoritextremisterna ( ett citat taget från ett av Soffans blogginlägg!) välkomnas publiken till en dag med rundabordsamtal på Göteborgs Konsthall. Konsthallen skriver i inbjudan bland annat:

”Ett år efter att Hanna Högstedts film och samtalsprojekt Burka Songs 2.0 skapade het debatt i Göteborg arbetar Högstedt med ett nytt konstprojekt: Favoritextremisterna.”I projektet Favoritextremisterna undrar Hanna Högstedt på vilka grunder muslimska och rasifierade röster som kritiserar makten pekas ut som extremister? Göteborgs Konsthall skriver:

”Hur används begreppet extremist idag? Vem äger berättelsen? Hur påverkar det medborgarna, kulturen och vilka som kan ta plats där? Hur kan vi bygga allianser och solidaritet för en mer jämlik stad där fler röster får höras,”

Värd för Rundabordssamtalet är America Vera – Zavala, dramatiker, debattör, författare och konstnärlig ledare på Botkyrka Community Teater&Dans. Hon har tidigare, åtskilliga gånger, gjort sig till tolk för åsikten att muslimer är förtryckta och inte får komma fram i det offentliga samtalet. Den linjen håller också Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil under rättegången i Tingsrätten i Göteborg. De ikläder sig offerrollen. En offerroll som ingår i hela strategin av förtryckt minoritet under Sveriges ” raslagar.” Samtidigt förnekar de kategoriskt i förhören att de är offentliga personer och att de därför ska tåla politisk kritik. Istället framställer de Soffan som en brutal politiker som vill förtrycka en minoritet på grund av deras tro och ursprung.  

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, reseracher 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen:

Medias roll i konflikten mellan Burka Songs 2.0 och Förortens Grupp8. Konflikten mellan två samhällssystem i Sverige, där kvinnors sexliv spelar huvudrollen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975 

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången: 2018 samlas Göteborgs kulturelit i en gemensam aktion mot Soffan.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

Den 13 mars 2018 trappas motståndet mot Göteborgs Stad och s – kommunalrådet Ann- Sofie Soffan Hermansson upp. Gemensamt orkestrerat eller av en slump:

Polisanmäls Soffan för förtal. Ett pressmeddelande skickas ut från ett antal kulturchefer i Göteborg. Filmfestivalens streamingtjänst  Draken film, lägger ut filmen Burka Songs 2.0 och en ny kulturkrönika publiceras i GP. 1 400 personer har också skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Ett gigantiskt missförstånd, medvetet eller inte, synes ha inträtt. Kultureliten verkar alla ha uppfattat att det är filmen Burka Songs 2.0 som stoppats, när det i själva verket är den ensidigt sammansatta panelen efter filmen som inte godkänts av Göteborgs Stad, eftersom den bland annat består, som Soffan skriver, av extremister.  

Polisanmälan 

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. 

Kulturchefernas pressmeddelande

Sex chefspersoner från tre olika kulturorganisationer i Göteborg, alla med anknytning till regissören Hanna Högstedt och Burka Songs 2.0 har gemensamt undertecknat ett pressmeddelande  med rubriken: 

”Till stöd för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och det fria ordet.”

Här förklarar de sina olika verksamheters mångfaldiga syfte med att:

”lyfta fram samtidskonstens vitt skilda uttryck och skapa utrymme för dialog och samtal ( min kursivering)kring aktuella frågor i vårt samhälle. Att verka för mångfald och öppenhet( min kursivering)  ingår i våra grunduppdrag, liksom att stå upp för konsten och konstnärers möjlighet att verka fritt, självständigt och obundet.”

De skriver också att kärnan i filmen Burka Songs 2.0 är:

” hur Högstedt  kommer att rannsaka sina egna privilegier och tolkningsföreträde som vit svensk. 

Undertecknarna skriver vidare att: 

”Teman i filmen tar upp strukturell rasism, slöjans symbolbärande betydelse, feminism och vilka berättelser som får utrymme i dagens Sverige.” 

De som skriver under pressmeddelandet är: 

Cecilia Suhaid Gustafsson, konstnärlig ledare för Atalante. Ann Sofi Roxhage och enhetschef, Stina Edblom, konstnärlig ledare för Göteborgs Konsthall. Roland Adrell, ordförande, Mia Christersdotter Norman, verksamhetschef och Ioana Leca, konstnärlig ledare för Röda Sten Konsthall och Göteborgs Internationella Konstbiennal       ( GIBCA). Detta vittnar om att hela kultursfären i Göteborg sluter upp mot Ann- Sofie Hermansson till stöd för Burka Songs 2.0.

Alla sex poängterar att:

”Arrangemangen som vi har genomfört har präglats av mångfald, respekt och lyhördhet (min kursivering) inför olika perspektiv och synpunkter. Vi vill således höja våra röster till stöd för Hanna Högstedt och hennes film Burka Songs 2.0 och för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och en orubblig tro på det fria ordet – utan dessa friheten finns ingen demokrati.”

Göteborgs filmfestival väljer sida.

Göteborgs Filmfestival meddelar också samma dag i ett pressmeddelande att festivalens streamingstjänst, Draken film, nu släpper filmen Burka Songs 2.0. Filmfestivalens konstnärlige ledare Jonas Holmberg skriver i pressmeddelandet: 

”Alla har pratat om Burka Songs 2.0 de senaste veckorna, men nästan ingen av de politiker och skribenter som har debatterat filmen har sett den. Därför känns det viktigt att kunna släppa filmen.” Jonas Holmberg gör här en tendensiös beskrivning. Göteborgs Stad har aldrig stoppat filmen. Däremot ville man ha en samtalspanel efter filmen där röster av olika åsikter fick höras. Han fortsätter:

”Jag tror att det är många som har en förutfattad mening om filmen och kommer att bli överraskade.” 

Björn Werner  GP:s kulturchef  laddar om. 

Björn Werner, börjar sin krönika 13 mars med att fastslå att: 

”Detta är min bestämda uppfattning. Kulturens roll är inte att främja demokratin. Den fria kulturen står över, under, vid sidan av politiska system, den flyktiga moralen, allt annat än den mänskliga upplevelsen” 

Vad Björn Werner inte nämner är att det är demokratin som ger förutsättningarna för den fria kulturen.

Björn Werner tar sedan upp hur den Fria Kulturen finansieras med skattemedel: 

” Alltså,” skriver Björn Werner, ” är ett av Göteborgs stads många viktiga politiska uppdrag att främja den fria konsten. Oavsett om den behagar eller inte. För att försäkra oss om att den verkligen står fri är också politiker fråntagna mandatet att påverka kulturens innehåll, som istället utifrån den så kallade principen om armlängds avstånd ligger på neutrala tjänstemän. Något Ann- Sofie Hermansson (S) i en eskalerande rad uttalanden om Burka Songs 2.0 nu inte längre verkar tycka gäller.” 

Björn Werner avslutar sin krönika med följande:

” Ann- Sofie Hermansson gör säkert en korrekt politisk analys i att väljarna vill se en politiker som pekar med hela handen och är hård mot buset. Att hon vill ta itu med extremism är bra. Men för att vara en riktigt hård politiker måste hon kunna göra både det och samtidigt värna om principen om armlängds avstånd.”

Björn Werner menar att Ann- Sofie Hermansson ägnar sig åt kulturstyrning när hon och Göteborgs Stad hävdar att samtalet efter filmen Burka Songs 2.0 måste innehålla både någon som är för burka och någon som är emot, inte bara någon/några som är för. 

Björn Werner skriver att  Ann- Sofie Hermanssons agerande:

” Skvallrar om en politisk omogenhet som göteborgarna faktiskt inte är betjänta av.” 

Maimunas och Fatimas anklagelseartikel.

Dagen efter, alltså 14/3 – 2018 publiceras en artikel i Fria.nu skriven av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. 

Artikeln har rubriken:

”Burka Songs 2.0- visningen ställdes in och nu anmäls Göteborgs kommunstyrelses ordförande Ann- Sofie Hermansson för förtal.” 

Jag har  själv aldrig tidigare i svensk media mött ett så oförblommerat rastänkande. Maimuma Abdullahi och Fatima Doubakil framlägger en tydlig rasistisk syn på ”vita” människor, och det västerländska vita samhället. I artikeln gör sig de båda kvinnorna till tals för alla muslimer, som de anser har fallit offer för det antimuslimska drevet, bestående av bland annat:

”självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan.”

De kritiserar också chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg för att han hävdat ”brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande som orsak till att filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal, ställdes in. De två kvinnorna skriver:

”Hyckleriet i detta vurmande för ”allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senast 30 åren i Göteborg. “

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil anser att det är anmärkningsvärt att inte en enda person från de ”rassegregerade” förorterna är anställa på Göteborgs Stads MR-avdelning:

”…trots att vi utgör 25-30 procent av befolkningen i Göteborg. Den vita ensidigheten och dominansen återfinns precis överallt i Göteborg, till och med i arbetet för jämlikhet gör sig existensen av privilegiernas svängdörrar sig påminda.” 

”Den här typen av ensidighet som ger den vita majoritetsbefolkningen fördelar verkar inte bekymra tjänstemännen eller politikerna i staden trots att ensidigheten är på bekostnad av bruna och svarta människor som lever i förorten som kantas av arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet och psykisk ohälsa.”

Artikeln fortsätter med att utmåla muslimer, svarta och bruna som offer för det vita apartheidsystemet som finns i Sverige. 

I artikeln framgår också att 1 400 personer har skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Fatima och Maimuna skriver: 

”Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann- Sofie Hermansson för förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt. Vår kamp för jämlikhet fortsätter och vi låter oss inte skrämmas till tystnad!”

Helene Bergman , journalist

Carina Hägg, researcher

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen: ” Vi får inte höras,” ett mantra som upprepas gång på gång av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Men är det verkligen sant?

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975 

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: Stämpling, press och påtryckning –    

några av islamisternas strategier för att tysta kritiker. 

 

Hot, polisanmälan, smädelser och drev kantade förspelet till att Ann-Sofie, Soffan, Hermansson, slutligen satt på den åtalades bänk i sal 29 i tingsrätten i Göteborg i januari 2020. Upprinnelsen var att Göteborgs Stad ställt in den planerade visningen av filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal. Evenemanget skulle ägt rum på kulturhuset Blå Stället i Angered, 14 mars 2018. Det var Stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter som hade fattat beslutet efter samtal med Blå Stället.

Chefen Klas Forsberg skrev i ett pressmeddelande: 

”Den planerade filmvisningen på Blå Stället har fått kritik och många har hört av sig med synpunkter. Det finns relevans i kritiken utifrån inriktningen på arrangemanget och sammansättningen av samtalsledare. Vi har tagit till oss synpunkterna. Frågorna blir inte belysta på ett allsidigt sätt med den planering som är gjord.”

En namninsamling mot Göteborgs Stads beslut startade och växeln ringdes ner av människor som ville protestera. Bara några dagar senare fördömer den ideella föreningen Antirasistiska Akademin:

”Göteborgs Stads brist på respekt för åsikts-och yttrandefrihet.” 

Visserligen hade Soffan kallat Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, MMRK för extremister. Det hade Soffan gjort på sin privata blogg. Men i domen friades hon som exempel på att vi i Sverige har en vidsträckt yttrandefrihet. En yttrandefrihet som Maimuna Abdullahi  och Fatima Doubakil, MMRK,  själva utnyttjat maximalt. En yttrandefrihet som de ville inskränka till att bara gälla dem själva som islamister.

Journalisten och författaren Lars Åberg skrev i GP 2016:

“att Fatima Doubakil, hennes make Kitembwe Sabuni och Omar Mustafa, Islamiska förbundet skickat en så kallad larmrapport till FN. I rapporten kräver de tre att den svenska staten ska övervaka hur svenska medier rapporterar när det gäller frågor som har anknytning till islam.”

Alltså en slags religiös censur. Rapporten utmålade, enligt Åberg, Sverige närmast som en apartheidstat och regeringens insatser mot hedersförtryck kritiserades som övergrepp på minoritetsgrupper.”

https://www.gp.se/debatt/ni-torgför-islamistisk-propaganda-1.5103

MMRK- kvinnorna har också kallat särskilt de kvinnor som kämpar mot hedersförtrycket; Sakine Madon, Nalin Pekgul, Amineh Kakabaweh, Sara Mohammad, med flera för islamofober, ärkeislamofober och rasister. Inte förvånande eftersom detta är helt i linje med de islamistiska strategierna som går ut på att på olika sätt tysta kritikerna. 

Under rättegången i januari 2020 förnekade Fatima Doubakil detta:

”Det är inte min stil,” hävdade hon.

I anslutning till rättegången skrev Sakine Madon, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning:

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade. När jag exemplevis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk”( Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för ”rasistiska ” problemformuleringar. ( Expressen 6/10 2014) Pekguls namn verkade få dem att se rött. Ett samtal i anslutning till att ”Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad för att vara ”ärkeislamofober.” Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Ytterligare ett namn bör nämnas i detta sammanhang och det är Hanna Gadban. Hennes bok Min Jihad kom ut 2015. Det var den boken som öppnade ögonen på mig själv. I Min Jihad nämner Hanna Gadban en debatt i Göteborg 6 september 2014. Debatten ingick i projektet ”Göteborg mot islamofobi, ” som fått 591 000 kronor i skattepengar, av Ungdomsstyrelsen. På Draken vid Järntorget deltog bland annat Kitembwe Sabuni från Afrosvenskarnas Förbund och Fatima Doubakil, från MMRK. Hanna Gadban skriver i sin bok: 

”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas.”

Hanna Gadban kallades också för islamofob och blev utsatt för ett drev så starkt att hon tystnade. Vi ser gång på gång att det kommit upp en debatt men utan att få fäste. Islamisterna har vunnit och debatter och röster har tystats.

Tystandet från de islamistiska aktivisterna sker genom att ogrundat stämpla kritiker som rasister, islamofober och/eller kulturfiender. Efter stämplingen använder sig islamisterna av press och påtryckningar. Detta står att läsa i docent Aje Carlboms rapport med den något svårtolkade titeln:

”Islamistisk aktivism i en mångkulturell kontext ideologisk kontinuitet eller förändring.”

Rapporten är publicerad på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. De senaste månaderna har vi också i Frankrike, sett hur islamisterna använder sig av dödande och det mest absurda halshuggning. Målet för islamisterna är att skapa rädsla och att kritikerna ska förlora sina röster, såväl psykiskt som fysiskt. 

Att pressas till tystnad

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. Soffan fortsätter med sitt bloggande. Polisanmälan var alltså en blindgångare, men ändå ett tecken på att taktiken ändrats mot Ann- Sofie Hermansson och hennes tjänstemän. 

Nu handlar det istället om juridisk krigföring, lawfare. Maimuna och Fatima tar därför kontakt med Folkets Juristbyrå. Den 17 september 2018 får Ann- Sofie, Soffan, Hermansson ett mejl med Folkets Juristbyrås logga på.  I brevet hotas Soffan med rättegång såvida hon inte dels tar bort sina blogginlägg, dels ber Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil offentligen om ursäkt. Detta måste ske inom en vecka från brevets datum. Vad gör Soffan? Hon skriver ett nytt blogginlägg tre dagar senare, alltså 20 september 2018. 

Blogginlägget har rubriken: 

”Att pressa till tystnad”

Soffan skriver att hon säger blankt nej till alla former av extremism:

”Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad” Därefter ger hon ett antal exempel på varför hon kallar Maimuna och Fatima extremister på sin egen blogg. (Se tidigare blogginlägg på Kärringbloggen.) Mot den bakgrund som Soffan har skrivit i sin blogg hotas hon nu av stämning för ”förtal med hatbrottsmotiv” vid Göteborgs Tingsrätt. Soffan skriver:

”Innan de lämnar in en egenkonstruerad stämning, enligt angiven plan på måndag, vill de ge mig möjlighet att undvika processen genom att ta bort de inlägg på min blogg där de ” beskrivs i negativa ordalag” och samtidigt publicera någon slags ursäkt.”

Nej Soffan backar inte en tum utan skriver: 

”Hotet och anklagelserna är fullständigt orimliga. Det är naturligtvis helt uteslutet att jag skulle ta bort eller ta tillbaka något. Jag står självfallet för allt jag sagt och gjort. Vill de, alltså utan något som helst stöd från polis och åklagare, ta detta till rätten så får vi helt enkelt ses i rätten.” 

Och så blir det. De båda parterna ses i tingsrätten i Göteborg i slutet av januari 2020. 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen: Kulturgöteborg i gemensam attack mot Soffan. 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975