”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.

 

Jaha så har 50-åriga kvinnors rynkor blivit en medial kulturdebatt. Stackars, stackars Ann Heberlein, Åsa Lindeborg och Nina Björk som nu gett rynkorna ett ansikte. Och inget tycks dessa intellektuella kvinnor lärt av kvinnorörelsen på 70 och 80-talen, trots att några av dem gjort karriär som just feminister. Eller som Marianne Lindberg De Geer skriver i Expressen:”

”En omedveten patriarkal blick blir den tuva som stjälper dessa kvinnors trovärdighet. Så mycket för den feminismen. Man undrar hur de ser och har sett på oss äldre kvinnor under alla år.”

Och det var just oberoendet av den manliga blicken som kvinnorörelsen kämpade för. Det är bara att titta på Jane Fonda. Och jag tar mitt 70-åriga jag som exempel:

 

 

I mina feministiska memoarer- Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-och 80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag

 

”1968 var året då samhällsdebatten radikaliserades och studentrevolterna avlöste varandra. I USA var Medborgarrättsrörelsen stark och högljudd. I Nordirland organiserades en revolt mot det brittiska styret. Den nya Vänsterrörelsen förorsakade kravaller i många Europeiska länder bland annat i Frankrike och även i Sydamerika. Israel- Palestina konflikten hade redan börjat.I de Afrikanska länderna hade befrielsekamperna startat. Det kalla kriget skapade fruktan över att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Fredsrörelserna och de feministiska rörelserna såg dagens ljus och blev samhällskrafter att räkna med. Studenter över hela världen, inklusive Sverige, anammade den nya vänstern. 

I det samhällsklimatet tog jag mina första stapplande steg som studentreporter på studenttidningen Götheborgske Spionen. På Kåren var det full politisk aktivitet, SDS, Student for a Democratic Society var mycket aktiva. De krävde studentmakt, direkta aktioner, radikalisering av samhället och bort med kapitalismen. SDS tog inte upp kvinnornas villkor, det var de skäggprydda, anarkistiska gossarna som styrde och förväntade sig att flickorna i SDS skulle koka kaffe. Jag lärde mig journalistikens grunder och det fanns mycket att skriva om. Studentvärlden var en egen värld som snart skulle påverka samhället. 

Året därpå, 1969 sökte Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning, GHT, en studentreporter. Jag uppmanades att söka jobbet. Jag skickade in mina papper och väntade på att GHT skulle höra av sig. Inget hände. Då tog jag mod till mig och ringde den administrative chefredaktören Bosse Carlsson, som med glad röst bad mig komma ner till tidningen. GHT var den bästa tidningen i Göteborg, ja kanske i hela Sverige, vid den tiden. Göteborg var delat mellan de som läste GHT och de som läste GP. Att läsa GHT var finare. 

Den mest kände chefredaktören på GHT är Torgny Segerstedt, som arbetade på tidningen från 1917 till sin död 1945. Han blev internationellt känd för sitt mod och sin kritik av Hitler och Nazityskland. Det var alltså till denna ärevördiga tidning jag kallats för en anställningsintervju. När jag gick uppför de breda trapporna till porten på Köpmansgatan kände jag mig vördnadsfull. Jag såg upp mot GHT:s vackra emblem med skeppet som seglade för fulla segel, som hängde ovanför den pampiga ingången. Jag öppnade den tunga dörren och gick uppför de svängda breda trapporna med de svarta järnräckena. Jag tog inte hissen som ledde upp till hallen där S.A. Hedlund, Viktor Rydberg och Torgny Segerstedt fanns i bronsbyster. Jag gick fram mot den kombinerade receptionen och telefonväxeln där några kvinnor satt bakom glasfönstret. 

Någon ringde Bosse och efter bara några minuter kom han leende mot mig. Det luktade damm, papper och trycksvärta. Teleprintrarna rasslade ut långa pappersremsor av nyheter såväl från Sverige som från utlandet. Trägolvet knarrade när vi gick genom korridoren med de brungult betsade träpanelerna. Som sträckte sig flera meter upp på väggarna. Ovanför panelen satt inramade gulnande tidningssidor, svartsvärtade och censurerade med stämplar från Utrikesdepartementet. Den bilden har för evigt etsat sig fast i mig. Det fria ordet svärtat, gömt i rädsla för makten, Hitlers armeèr. 

Bilden av det svärtade ordet har varit min ledstjärna under mitt journalistliv. Den som skrev de svärtade orden var inte rädd. Ytterligare ett exempel: 

Den 3 februari 1933 skrev Torgny Segerstedt i sin berömda Idag-spalten om den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler:

”Det är en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber.” 

Herman Göring reagerade omedelbart och skickade ett telegram till GHT som löd:

”Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den 3 februari under rubriken Idag publicerade uttalanden om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan.” 

Telegrammet var inramat och satt tillsammans med de svärtade censurerade tidningssidorna i korridoren. Torgny Segerstedt gjorde sin plikt som huvudredaktör och journalist med livet som insats.

Inne i Bosse Carlssons stora rum fanns ett stort brunt, stökigt skruvbord, en full askkopp med nedrökta fimpar, smutsgula gardiner, en brun nedsutten engelsk läderfåtölj och en varm och generös stämning. Jag satte mig i besöksstolen som stod framför skrivbordet. Bosse hade en fräsch blårandig skjorta med buttondownkrage och en snygg grå kavaj på sig. Det doftade svagt gott från honom när han rörde sig. Han lutade sig bakåt i sin egen bekväma, gröna manchesterklädda kontorsstol med händerna bakom nacken och såg vänligt på mig:

”Jaha du, du skulle vilja jobba här du” sa han på sitt sjungande dalmål. 

”Ja tack”, svarade jag och kände mig som Harriet Bosse måste ha känt sig när Strindberg frågade om hon ville ha barn med honom.

”Okej!Då får du väl det då!”

Jag var tyst och bara såg på Bosse som log som om han givit mig en present. Vilket han också gjort . 

”Jag tror på dig. Jag förväntar mig att du gör ett bra jobb som studentreporter. Din lön blir enligt journalistavtalet, 2 000 kronor i månaden. Är du inte med i Journalistförbundet bör du gå med. När kan du börja?”

Jag visste inte särskilt mycket om hur arbetet går till på en stor tidning, när jag på morgonen på min första arbetsdag öppnade dörren till centralredaktionen. I ett jättelikt rum runt ett jättelikt bord, som stod i mitten av rummet, satt några herrar. Deras ansikten vände sig samtidigt mot mig när jag, nervös, steg in genom dörren. Några minuter senare hade Holger, den långe och magre redaktionssekreteraren, rest sig och tagit ett steg mot mig, han räckte ut sin hand och tryckte stadigt min. 

Sedan tog han mig runt bordet och jag fick hälsa på blyge Börje, politisk reporter, Theo, som älskade rosor och gjorde löpet, gentlemannen Allan som var förstasidesredaktör, Börje, redaktionschef. Kriminalreportern Klas stod lutad mot en vägg med sin pipa hängande i munnen. Bara män, där! Det dröjde innan jag fick hälsa på ledar-och kulturredaktionen. Pär-Arne Jigenius, Karl- Erik Lagerlöf, som senare skulle skriva en artikel om att införa statliga bordeller. Ett inte helt osannolikt förslag då i början av 70-talets samhällsdebatt. 

De få kvinnor som fanns på redaktionen satt på sina rum, Iwa. Som skrev om mat och hade en krönika, Ami som var skolreporter, Katrin, nyanställd miljöreporter och Margareta, medicinreporter och så jag som studentreporter. 

Männen runt bordet var avvaktande och en aning buttra. Här var det ingen flirt inte. Här fick jag visa vad jag gick för innan vänligheten satte in. Det var nästan helt och hållet en manlig värld, utan tillstymmelse till manligt förtryck mot oss kvinnliga journalister. Tvärtom vi bars fram och behandlades med stor respekt för vår professionalism. Vi växte tack vare den uppmuntran vi fick. Jag har aldrig sedan dess känt mig så uppskattad som journalist, människa och kvinna. Jag omslöts av en anda av vänsterliberalism och journalistiskt mod som trängde in i mitt blodomlopp. Tiden på GHT gav mig en kaxig självsäkerhet och en journalistisk självkänsla parad med stolthet. Ändå var det här eller tack vare, som mitt uppvaknande som feminist inleddes några år senare.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag.

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha valfri penninggåva till 123 22 07 975.

 

  

    

 

 

”Jag tog studenten 1967 och dansade in på universitetet i nätstrumpor där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.”

Samma år föddes Magdalena Andersson, vår första kvinnliga statsminister ( i sju timmar). Under 70-0ch 80-talen var  jag aktiv i den svenska kvinnokampen. Men vår kvinnokamp från slutet av 1900- talen verkar medvetet förtigas av de alltmer dominerande postkoloniala, identitetspolitiska, akademiska ”feministerna.” Istället använder de vår kvinnokamp , som plattform för sina egna splittrande syften. I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga.( Beijbom Books, 2013) skriver jag den moderna svenska kvinnohistorien ur mitt personliga liv och perspektiv – om män, sex och kvinnokamp. Och vägen fram till vår första kvinnliga statsminister. 

Kärringbloggen publicerar de kommande veckorna utvalda avsnitt ur boken Med svärtad ögonskugga. Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.  Swisha till 123 22 07 975. Eller till PG 62 42 09-3

Ange namn och adress så skickar jag.

 

”Jag tog studenten och dansade in på universitetet i nätstrumpor och CanCan-kjol, där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.

Jag var 21år, myndig, rotlös, sökande och ville flytta från Göteborg till Lund och läsa juridik. Men mina studentbetyg var inte särskilt lysande. 

Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Bara frågor, inga svar.

Det existensiella sökandet började i en värld och ett samhälle som ställde allt på ända. Där gammal moral och koder inte längre gällde. Där ett nytt tänkande, nya medier, ny musik, nytt mode vällde över oss. Där generation ställdes mot generation. Där studenterna gick ut på gatorna och kastade sten. Där demonstrationer avlöste varandra med slagord som ”USA ut ur Vietnam.” Där vi kvinnor krävde fri abort och dagisplatser. Där fri kärlek gällde och samlag för vänskaps skull. 

Där Peace, Love and Understanding gällde.

Mitt i detta fanns jag!

Med en studentexamen på helklassisk linje med ämnen som antik grekiska och latin. Allmänbildad med sedan då?Gammal utbildning för ett nytt samhälle. Jag hade inga mål, inte längre några drömmar. Var egentligen bara glad över att jag tagit mig ur skolan, med godkända betyg. Mamma tyckte att jag skulle skaffa mig ett yrke som jag kunde ”falla tillbaka” på om den man jag gifte mig med råkade dö!

Studiemedel hade införts två år tidigare så jag skrev in mig för att läsa konsthistoria på universitetet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där, men det gav mig möjlighet att få dansa i den relativt nystartade baletten Patricia. 

Men det skulle visa sig att Baletten inte var något dåligt val, med tanke på vad som senare hände. Det var en galen fascinerande värld av glitter och glamour. Mitt uppdämda behov av glädje och bekräftelse blev tillfredställt och jag, nästan till min egen förvåning, blev plötsligt oerhört ambitiös och ansvarstagande i dansens värld. 

Vi var så stolta och visste att vi var vackra. Vi uppmuntrande varandra där vi stod nakna i duschen. Beundrade varandras stjärtar och bröst. Vi sydde våra scenkläder själva och blev bekanta med varandras olika kroppar när vi mätte varandra med måttband. Vi blev sammansvetsade och det var alltid Baletten som kom i första rummet. 

Det var en värld av fest och hård träning. Det var en värld där sex blivit rumsrent, där porr sågs som en dörröppnare för ett rikare sexliv. Där det nu också blev legitimt för kvinnor att konsumera porr på bio helt öppet. Än hade nämligen inte kvinnorörelsen börjat reagera på kvinnornas objektroll i porren. 

Porren blev en politisk kraft, en allierad i uppgörelsen med den förtryckande maktapparaten, kyrkan och staten. Mot dubbelmoralen, mot det samhälle som vill hålla, inte minst oss unga kvinnor, nere i fortsatt förtryck. Samtidigt ställdes kraven på rätt till fri abort, preventivmedel, sex utanför äktenskapet och sex för vänskaps skull. Sex var tillåtet med vem som helst, när som helst så snart man var kåt. 

Vi stod nakna i duschrummet och pratade om sex, inte så mycket om förälskelse och kärlek. Det var det privata, men inte våra sexerövringar. 

Slagordet, då i slutet på 60-talet, var frihet att njuta! Och jag befann mig i njutningens stormöga. Studentkårerna blev porrens hjärtpunkter. Den hade flyttat, från de mörka bakgatorna, in i de finare salongerna i kårhusen. I Göteborg var den stora salen i det nybyggda kårhuset, fylld till bristningsgränsen när ett liveshowpar hade sex på scenen i ett låtsas samlag. 

De litterära sexböckerna Kärlek 1- 14 gavs ut mellan åren 1965-1975. Just när censuren för pornografisk litteratur hade mildrats. I Kärleksserien skrev kända författare som Bengt Anderberg, PC Jersild, Göran Tunström, Nina Christine Jönsson med flera erotiska noveller. Det fanns inga hämningar eller skam längre. Jag tyckte det var spännande och kunde njuta fullt ut. Jag hade börjat med p-piller och var trygg! Nu kunde jag själv bestämma när jag ville bli med barn”

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare.

Vill du inte vänta köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. 

Swisha till 123 22 07 975. Ange namn och adress så skickar jag.

Bild: Med svärtad ögonskugga. 

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor Swisha valfri penninggåva till  

123 22 07 975

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan har swishat! Du som också vill stötta Kärringbloggen!

Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 62 42 09-3

Dags att möta de kulturhyllade gangsterrapparnas könsrasism, där kvinnor är horor, med kvinnokampssånger från 70-talet. Kärringbloggen publicerar därför ett urval fräcka sånger från 70-talet. Kvinnokampen vanns inte med sippa, beslöjade, nedslagna ögon.Tvärtom det var röster som hördes.

Sången om kvinnans otäcka roller

”Ja, du gjort mig till en hora

till kroppen under dej,

mitt värde jag förlora

när jag blev en slav åt dej.

Mina plågor blev så stora

att jag kom att hata dej,

men det tröstar mej att du fick syfilis och gonorré av mej.”

Röda Bönor 1977

 

I kölvattnet av hyllningarna  av gangsterrappen från det kulturella, feministiska etablissemanget verkar det vara dags att påminna och återuppliva kvinnokampen och kvinnokampssångerna från 70-talet i Sverige. Det är inga blyga texter som Kjerstin Norén skrev och satte musik till och som proggruppen Röda Bönor  spelade in på LP. Kärringbloggen har fått dessa texter personligen av Kjerstin, för vi är ju 40-talister båda två. 

Texter som är fräcka men också roliga. Röda Bönor med sina kvinnoröster bidrog på sitt sätt till den kvinnokamp som gjorde att vi lyckades till stora delar slänga av oss det patriarkala oket. Tog våra män i händerna och vandrade mot ett jämställt Sverige.

Nedanstående texter från Röda Bönor tillägnas först och främst de kvinnor som hukar under det islamistiska patriarkala förtrycket ute i förorterna i dagens Sverige. Friheten måste du ta, ingen ger dig den. Texterna tillägnas också alla de kvinnor i landet som gjort offerrollen till sitt signum, ingen nämnd ingen glömd. 

Kvinnokampens döttrar som kom till dukat bord, efter det att 40-talistgenerationen sopat manegen med blod svett och tårar. Vi kvinnokampskvinnor som nu ser att de som kallar sig feminister idag inte längre hyllar starka, modiga och självständiga kvinnor. Tvärtom det är ett evinnerligt ömkande och tycka synd om.

Men se här! Läs dessa texter eller lyssna på Röda Bönor på Spotify och spotta upp er. Gråt inte längre – kämpa!

Sången om Anne-Marie

Gott folk, vi ska berätta om en sorglig tjejhistoria,

som kommer att ta glansen från vår välfärdssamhällsgloria

och flickan hette Anne-Marie, hon var som du och jag:

ej av bästa samhällsklass men full utav behag.

’Måtte jag så förbli’, sa Anne-Marie.

 

Och skolan gick väl bra fast hon var inte bäst i klassen

men hon var nöjd och glad, det ska man va i medelklassen.

Men världen kändes inneklämd och livet ganska trist,

hon insåg att hon måste flytta hemifrån till sist.

’Nu är frihetens tid’, sa Anne-Marie.

 

Och Anne-marie var nitton och då var det dags att knulla

och flickorna var blygare för pojkarna var fulla

och som dom snacka skit och som dom stank av öl och vin

och letade och fumlade men hitta inte in.

’Där slank kuken förbi’, sa Anne-Marie.

 

Men nästa gång gick bättre, då blev Anne-Marie på smällen

och det var inte dåligt för att vara första kvällen.

’Vad gör jag nu’, sa Anne-Marie, ’när jag har blitt med barn?

Ska jag eller ska jag inte gifta mig med karln?

Den som lever får si’, sa Anne-Marie.

 

’O jisses kors’, sa Anne-Marie, ’jag känner hur det rycker,

det ska väl gå för helvete, att leva utan krycker.

Jag satsar på mig själv och den som snart ska komma ut,

så får jag se, och ni får se, vad detta får för slut –

jag står fast och jag står bi’, sa Anne-Marie.

 

Men ensamhet och barn det blev med tiden svårt att bära

och det och mycket annat fick vår Anne-Marie lära

och fastän det gick framåt fick hon också många slag,

besvikelsen blev större, större, större dag för dag.

’Är man tjej får man tji’, sa Anne-Marie.

 

Men inte tappa taget nu, gå på och på och kämpa,

låt präktigt fyllda arbetsdagar sorg och smärta dämpa.

Ibland så fick hon höra: ’Du som är så grann och klok

ska väl inte tvunget bära yrkeskvinnans ok?’

’Vilken filosofi’, sa Anne-Marie.

 

’Mig lyster inget sådant tal, jag gör vad jag har lust med

och mången är den karl som jag har tagit mig en dust med.

Det konstig är bara – är han dummar än jag

så blir han lik förbannat min chef en vacker dag,

det är samhällsmelodin’, sa Anne-Marie.

 

’Det är orättvist, jag låser in min chef på toaletten,

det låter kansek fult, men han kan sitta på klosetten.’

Sen börja hon att jobba mens han miste sin balans

och sprängde dörren, sket och skrek att firman den var hans!

’Det är din teori’, sa Anne,Marie.

 

’Jag gör en del av jobbet, jag vill också få bestämma!’

’Håll käften och försvinn så ska jag ge dig drygt en femma!’

’Men jag har barn’, sa Anne-Marie, ’jag måste ha ett knog.’

’Med ditt lilla kvicka huvud klarar du dig nog.’

’Man får ha fantasi’, sa Anne-Marie.

 

Men –

det gällde inte huvet för det gällde hela kroppen,

hon nådde inte toppen för hon sakna lilla snoppen.

Hon fylldes successivt av en allt större bitterhet:

’Man får en del, man får ej allt är min erfarenhet.

Men ska det kallas liv’, sa Anne-Marie.

 

’Ett sådant liv kan ingen riktig människa fördraga,

det vill jag inte längre, jag ska taga mig av daga.

Jag litar på min dotter, hon som kommer efter mig’,

sa Anne-Marie, gick upp på vind’ och hängde sig.

’Nu är min tid förbi’, sa Anne-Marie.

 

Men –

uppfatta på rätt sätt vad vi givit som exempel

och fortsätt ni och kämpa mot ett nedbrytande rollspel.

Vår avslutning om Anne-Marie är ej definitiv

och inget blir sig likt så länge liv föder liv.

Man får ha fantasi, som Anne-Marie.

La-la-la-la-la-la-la-la-la…

För säga vad man vill om Anne-Mariiie

nog hade hon väl en viss fantasiiii?

Text&musik Kjerstin Norén

 (Röda Bönor, LP 1977)

 

Sången om kvinnans otäcka roller

Ho ho ho ho – what you’ve done to me :/

I never will forget what you’ve done to me!

 

En gång var jag rätt mäktig

då var jag schysst mot dej.

Jag var väl ganska präktig

mot både dej och mej.

Men sen så blev jag dräktig och när du fatta’ det var genom dej

då blev det början till en stor misär för mej.

 

Oooh, vad du gjort mot mej :/

Jag ska aldrig glömma vad du gjort mot mej.

 

Du lät mig vara moder

för att föröka dej

och barnen kom i horder

och vårdades av mej.

Av tårar grät jag floder

det blev ej tid för mig,

jag gillade mina barn men jag gilla’ inte mej

 

Du gjorde mej till madonna

en helig brud åt dej,

men det fick du väl sona,

jag fick ej lust till dej.

Jag satt där med min krona

men klaven gav jag dej

som tacken för att du hade sublimerat mej.

 

Oooh, vad du gjort mot …

Du trodde jag var ett revben

en liten del av dej

men där stod du på fel ben

det stämde ej på mej.

Och det fick du väl se sen

när jag blev nästan lika stor som dej

och nu är jag så stor att jag kan slåss mot dej.

 

Du sa jag var en häxa

när jag var klokare än dej.

Då lärde jag mej en läxa,

jag litar ej på dej.

Min kunskap den ska växa

och du ska akta dej,

min lärdom står mot din och jag tror den klarar sej.

Oooh, vad du gjort mot…

 

Du önskade dej en snygg brud

att attrahera dej

och med varenda ny skrud

uppmuntrade jag dej.

Ditt syfte var dock skumt ju

det insåg jag för mej

för innerst inne ville du avkläda mej. 

 

Ja, du gjort mig till en hora

till kroppen under dej,

mitt värde jag förlora

när jag blev en slav åt dej.

Mina plågor blev så stora

att jag kom att hata dej,

men det tröstar mej att du fick syfilis och gonorré av mej.

 

Ooooh vad du gjort mot…

 

Sen fick jag var hustru

och sopa efter dej

Det gav en stor tristess ju

som uttråkade mej,

Min framtid var en ljus du,

jag såg ju bara dej

men jag tänkte på Clark Gable när jag låg med dej.

 

Ooooh, vad du gjort mot…

 

Du sett mig som en bebis

att söka skydd hos dej

där gav du mej en själskris

för jag kan klara mej.

Att bara leva delvis

är inget liv för mej,

vill du ha mej får du ta mej men ta allt av mej.

 

Ooooh – ta allt av mej:/

vill du ha mej får du ta mej men ta allt av mej!

 

För det kommer nya tider

det gäller också dej.

Dom kommer genom strider

emellan mej och dej.

Dom kommer sent omsider

men ej för sent för mej

och jag ska lära dej att vara fri med mej.

 

För jag vill vara kvinna

med plats för hela mej (dej)

allt det gamla ska försvinna

det gäller också dej.

Det finns en värld att vinna

för både dej och mej

och jag ska hjälpa dej att vara fri med mej.

 

Ooooh, vad du gjort mot mej

det ska jag aldrig göra dej.

Det finns en värld att vinna för både dej och mej…

 

och jag ska hjälpa dej, och du ska hjälpa mej, och jag ska hjälpa dej och du ska hjälpa….

Text Kjerstin Norén, Musik Röda Bönor.

(Röda Bönor, LP 1977)

Helene Bergman, ansvarig utgivare.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan har swishat! Du som också vill stötta Kärringbloggen!

Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 62 42 09-3

 

 

 

 

 

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

 

En skönt målad jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg är en riktig käftsmäll mot de kvinnoförtryckande islamisterna som härjar i stan. Det är också i de här kvarteren som de flesta invandrare, på väg till och från Hisingen och Biskopsgården (där polisen Andreas sköts till döds) finns. 

Det är den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt, som målat konstverket ”God giving a fuck,” Hon som tidigare gjort sig känd för sina målade jättepenisar. Men nu sträcker sig särade horisontella nätstrumpeben flera meter över planket och i mitten, naturligtvis en tydligt öppen vagina. En hyllning till den kvinnliga fria sexualiteten. 

För mig som var ung på 1960-talet och upplevde den sexuella revolutionen blir den här bilden en revivial av ett samhälle där kvinnors sexualitet väcktes och tilläts. Där sex även för oss kvinnor skulle vara roligt och njutningsfullt. Där vi lärde oss att uppskatta våra kroppar, men också att försvara dom. Där män och kvinnor kunde njuta tillsammans, såväl inom som utanför äktenskapet. Det var långt innan moralismen och radikalfeministerna med sin offerideologi kom i maktposition och de kvinnoförtryckande inhemska islamisterna också flyttat fram sina positioner i Sverige. Jag tar till och med upp det här i min bok – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. Jag går tillbaka till 70-talet och skriver:

”Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. På östra sidan av torget ligger numera Nordstan. Gallerian där jag 2015 av (islamistiska) Dahwa – missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs Moské. Där läste jag bland annat:

”I Islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna) när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet att gifta sig med.”

I broschyren står också att den heltäckande klädseln skyddar kvinnor från mäns trakasserier. Samtidigt uppmuntras männen att i äktenskapet ge en upprorisk kvinna ett slag, som inte får synas eller ge något märke. 

”Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppföranden.”  

Inom de abrahamitiska religionerna har den kvinnliga sexualiteten varit det största hotet och därför måste det  patriarkala prästerskapet med alla medel ta kontroll över  kvinnan. Som i Islam hota henne med helvetet eller på olika sätt straffa henne om hon bejakar sin sexualitet och låter den blomma. Under kvinnokampen på 60,70 -och 80 talen gjorde vi upp med kristendomens bigotta sexuella kvinnosyn. Vi släppte vår sexualitet fri och vi hade de flesta av våra män med oss. Det var bland annat detta som gjorde vårt samhälle jämställt. Tyvärr ser jag idag krafter som återigen vill förpassa kvinnorna under det patriarkala förtrycket i namn av religionen. Ett samhälle där kvinnor förtrycks är ett icke jämställt samhälle och ett samhälle som inte utvecklas. 

Denna jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg säger mer än tusen ord om att återta den fria kvinnliga sexualiteten. Medan jag skriver detta funderar jag på om partiet Nyans tänker bränna ner planket med jättesnippan?

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

P.S Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.