Det började en het augusti 2010 med att media och radikalfeministerna förenades i hetsjakten mot Julian Assange. 

Det kanske slutar en kall december 2019 med en förtalsdom mot Cissi Wallin som hängt ut Fredrik Virtanen på sociala medier?

Julian Assange, anklagad utan rättegång för våldtäkt, är nu döende på ett sjukhus i London. 

Benny Fredriksson oskyldigt anklagad för sexuella trakasserier  bland annat i Aftonbladet och SVT begick självmord i Australien. 

Aftonbladet fälldes senare i Pressens Opinionsnämnd.

SVT fälldes i Granskningsnämnden. Men dessa fällningar kan inte ge Benny Fredriksson livet åter. 

Fredrik Virtanen feminist och f d krönikör i Aftonbladet har fått schavottera som våldtäktsman i medierna. Trots att förundersökningen om påstådd våldtäkt inleddes och lades ner. Fredrik Virtanen har inget jobb och ingen heder kvar. 

”Det var som att bli uthängd på torget och bli spottade och pissad på,” sa Fredrik Virtanen i domstolen, enligt DN. 

Till saken hör att Fredrik Virtanen var en av alla dessa väletablerade journalister som i feminismens namn hetsade mot Julian Assange. 

Folkdomstol

Under de nio år som gått sedan medias hetsjakt mot Julian Assange startade har de etablerade medierna i förening med radikalfeminister agerat folkdomstol och dömt män som våldtäktsmän utan att någon rättegång ägt rum vid en svensk domstol. 

En domstol är en offentlig institution för rättskipning. 

De frivilliga etiska regler som journalister har att rätta sig efter har konsekvent brutits.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler.

 Hypotes

Min hypotes är att denna folkdomstol där de etablerade medierna förenas med radikalfeminister i våldtäkts anklagelser startade just med Julian Assange. 

Det var också då som könskriget, särskilt mot vita medelklassmän kulminerade för att sedan med oförminskad styrka pågå under nio år  och nå sin kulmen med förtalsrättegången mellan Virtanen och Wallin.  Rättegången är nu avslutad och åklagaren yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Cissi Wallin. 

Dom faller 9 december.

Beträffande Julian Assange så meddelade åklagaren Eva- Marie Persson 19 november att förundersökningen mot  den våldtäktsanklagade Julian Assange läggs ner i brist på bevis.

Utredningen av Julian Assange har pågått till och från under nio år. Hur många miljoner har inte detta kostat skattebetalarna?

 Media som krigshetsare

För många år sedan läste jag boken Media som krigshetsare, skriven av Folke Hagman. 

I boken beskriver författaren, genom otaliga exempel från olika krig under 100 år, hur media genom sin nyhetsförmedling inte dämpar eller förklarar konflikter och krig utan snarare underblåser dem. 

Media har alltså underblåst ett annat krig – nämligen könskriget. 

Att media gör så är ett resultat av jakten på tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare. 

Sociala medier fanns inte då Media som Krigshetsare kom ut 1986, men könskriget har inte trappats ner på grund av de sociala medierna- tvärtom.

Donald Boström, välkänd journalist och fotograf var mediekoordinator mellan Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och internationella medier under Assange besök i Stockholm i augusti 2010. Han var i nära kontakt med Julian Assange under hela besöket då Assangeaffären tog sin början.

Donald Boström berättar på sin hemsida On Wikileaks and Julian Assange bland annat:

” När Assange landar i Sverige den 11 augusti 2010, tillbringar han de kommande veckorna i Sverige omväxlande på hotell, på mitt kontor, och i kvinna As lägenhet. 

Världens hetaste kille

Det gick inte att ta miste på den Mick Jaggereffekt Assange kändisskap redan uppnått. På nära håll blev det samtidigt tydligt att ett ömsesidigt utnyttjande pågick mellan Assange och de kvinnor som drogs till internetstjärnans lyskraft och attraherades av hans gränslöshet. När kvinna A uttryckte stolhet av att ha världens hetaste kille i sin säng var hon inte ensam kvinna att känna på det viset.” 

( Det är kvinna A som hela tiden med advokaters hjälp drivit våldtäktsanklagelserna mot Assange, min anm.)

Donald Boström skriver vidare: 

”Vid ett specifikt tillfälle när jag menade att Assange gått över gränsen satt vi i kvällsmörkret i bilen på David Bagares gata och pratade allvar om saken. Det var dags att sluta menade jag (…) Förutom de moraliska argumenten, var han också jagad av ett antal underrättelse – och säkerhetstjänster som tackade och tog emot när de kunde notera hans svagheter. 

Jag påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex. Assange höll inte med, han kunde bedöma  de kvinnor han umgicks med menade han: 

”Det är inte en svaghet, det är en styrka.”

Världsmedia

Det utvecklades ett konstruktivt samarbete mellan Wikileaks och världsmedia. De största mediehusen välkomnade samarbetet med Wikileaks. De öppnade sina sidor för de avslöjanden Wikileaks kom med, där den nya trenden med ”leaks” var en journalistisk våt dröm. 

Dokumenten och the ”cables” från krigen i Irak och Afghanistan blev historiska ( the Afghanistan war logs, July 2010, the Iraq war logs, October 2010 and CableGate, November 2010).

Donald Boström fortsätter:

”Wikileaks stjärna steg mot zenit . Världsberömmelsen överträffade det mesta i samtiden och det fanns inte en regering eller säkerhetstjänst som inte darrade inför vad nästa avslöjande skulle bära med sig.

Det fria ordet och Fact News firade triumfer  av sällan skådat slag. Men dialektiken gjorde inget undantag för Julian Assange. Uppgång och fall är nära syskon på varsin sida av myntet. 

Och fiender till Assange och Wikileaks, stora som små, saknades sannerligen inte.

Assange fall

Slutet för Assange i Sverige stod klart när kvinna A ringde mig en sen eftermiddag den 20 augusti och berättade att hon och den andra kvinnan i polisutredningen, kvinna S, avsåg att gå till polisen och berätta sin historia. Kvinnornas krav på Assange för att inte gå till polisen var att han skulle göra HIV-test, säger kvinna A till mig i telefon.

Efter ett tjugotal samtal fram och tillbaka mellan kvinnorna, mig och Assange – med inte så lite palaver- övertalades han att göra ett test och slippa polisutredning.

Klockan är över fem på fredag eftermiddag där jag står med min dotter vid grönsakerna på ICA Kvantum i Solna centrum. Jag ställer ner matkorgen och ringer runt till de kliniker kvinna A rekommenderar. Inget sjukhus eller klinik har möjlighet att ta emot en sen fredag, de bad mig att återkomma på måndag. Något HIV-test blir därmed inte av.”

Förbryllad

Men när Donald Boström senare läser det läckta konfidentiella förhörsprotokollet  ser han att såväl kvinna S som kvinna A redan varit hos polisen och gjort sin anmälan, medan han själv stod på ICA och försökte få en tid för ett HIV-test åt Assange.  Just för att Julian Assange skulle slippa polisanmälan. 

Donald Boström skriver: 

”Det hela började bli förbryllande. Inte minst förbryllande var det att kvinna A, dagen efter  det ofredande hon utsatts för, tog sig an att arrangera en kräftskiva till Julians ära, som hon sa, när vi bjöds in. 

När jag vid midnatt lämnar kräftskivan och tar adjö sitter kvinna A och Julian Assange intill varandra. Kvinna A vänder sig till mig och säger att ”Julian sover hos mig i natt.”

Hade jag i det läget varit kommissarie Barnaby skulle jag undrat över om en kvinna som blivit så sexuellt ofredad att hon polisanmäler saken, redan dagen efter vill ha samma man i sin säng igen?”

Donald Boström skriver att han liksom den första åklagaren Eva Finnér inte bedömde det hela som våldtäkt. 

” Varför jag gör den bedömningen tänkte jag berätta under den rättegång som nu aldrig kommer att bli av!

Men det sista som händer innan allt brakar loss är att kvinna A ringer mig på lördag förmiddag den 21 augusti och berättar att de nu varit hos polisen och att Assange nu är polisanmäld.

Jag ser ut genom fönstret och ser det kommande scenariot framför mig och säger till kvinna A att:

”då vet jag exakt vad som kommer att stå på löpsedlarna i morgon.”

Den gissningen var inte så avancerad. Expressens Niklas Svensson ska enligt uppgift ha fått tipset från en polisläcka, sittandes på middag på Harpsund med statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensson kastar sig enligt samma uppgiftslämnare i en taxi för att sätta tänderna i skandalen. 

Medieraseriet

Assange förtroende rasade över en natt , från hyllad hjälte och rockstar till asshole. En person som använt Wikileaks plattform för egna syften. 

Om det var hela Sverige eniga om , från höger till vänster, uppifrån och ner.”, skriver Donald Boström 

Själv blev jag chockad när jag såg Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. 

Efter att jag också läst den läckta förundersökningen som låg ute på nätet och som jag fått av min journalistkollega Anders Carlgren, utbrast jag spontant:

”Va, vad fan har hänt med feminismen? Och vad fan har hänt med journalistiken?”

Senare skriver jag i min bok Med Svärtad Ögonskugga. En feministisk memoar som kom ut 2013, Beijbom Books.: 

”Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger, däribland Fredrik Virtanen ”glömde bort” att vi har domstolar för att döma i brottmål. 

Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han faktiskt inte ens var dömd eller åtalad. 

Och här fick medias macho- och feministjournalister en gemensam fiende där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning agerade folkdomstol och använde ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån.

Jag tror aldrig jag läst så mycket hat från journalister som då,” skrev jag 2013. 

Men sedan dess har  ett stort antal män, kända och okända polisanmälts för våldtäkt inte minst under #metoo. Många har frikänts i den stora floden av våldtäktsanklagelser. Hur kommer det sig? 

Helene Bergman 

P.S Läs kommande artikel i Kärringbloggen.

 

 

 

 

 

 

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

När jag pratar med Helene säger hon att hon växte upp i ett Sverige där kvinnor onekligen fick kämpa sig fram till frihet och karriär. Fram till 1960-talet var Sverige ett tydligt mansdominerat samhälle. Det var berättigat att föra en kvinnokamp för kvinnors fri- och rättigheter. Men idag ser det helt annorlunda ut. Det är bara att se på könsfördelningen bland jurister, lärare och politiker. Kvinnor har kommit ifatt männen och inom vissa områden till och med gått ifrån. En förnuftig feminism, eller kvinnokamp som Helene hellre säger, måste kunna erkänna detta och rikta blickarna mot det kvinnoförtryck som fortfarande finns mitt ibland oss, men som oftast inte rör svenska kvinnor.

Jag frågar Helene varför hon startar ”Kärringbloggen” just nu. Hon berättar att hon under en lång period på 90-talet var trött på allt vad kvinnokamp hette. Men sedan kom Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ med en ny form av feminism som Helene inte kunde känna igen sig i. Hon tycker det är orimligt att kollektivt skuldbelägga etniskt svenska män för ett påstått kvinnoförtryck när de är bland de mest jämställda männen i världen.

Helene Bergman

– För mig, säger Helene, har inte den tredje vågens feminister fört vidare det arv av jämställdhet och frihet som vi kämpade för tidigare. Den feminism som vita svenska elitkvinnor för fram kan inte jag stå upp för. När jag jobbade med hederskultur och skrev min bok Förortens grupp 8 blev jag väldigt medveten om att den feminism som finns nu är en egofeminism: den är inte solidarisk och särskilt inte med hedersutsatta kvinnor eller med invandrarkvinnor i allmänhet. Genom de intervjuer jag gjorde för min bok fick jag också en inblick i hur många invandrarkvinnor lever i det här landet. Det finns kvinnor som sitter inlåsta och aldrig lär sig svenska. Egofeminismen har heller inte brytt sig om fattigpensionärerna, och heller inte, vill jag påstå, alla de vanliga kvinnor som med sitt arbete bär upp samhället men som kanske inte delar deras värderingar. Och de här feministerna är kvinnor som idag har politisk makt i Sverige. Det är mitt jobb som journalist att kritiskt granska makten och det är därför jag startar denna blogg.

Ja, är det inte så att feminismen, i likhet med mycket annat, har blivit instrumentaliserad? Att vara feminist kan vara en bra utgångspunkt för en karriär inom politik, media eller kulturförvaltning.

Visst är det så. Jag har skrivit om det vi kan kalla ”statsfeminismen”. Många av de feminister jag samarbetade med på 70- och 80-talen gick till universiteten och blev sedan beroende av statsanslag för sin forskning och sin verksamhet. Vi fick då en ohelig allians mellan staten, politiker och den före detta kvinnorörelsen. Den här feminismen är nu en del av den politiska makten och den måste naturligtvis granskas: Hur påverkar den förskolor och skolor? Vad gör den jämställdhetsmyndighet vi har fått? Vad gör det nationella sekretariat för genusforskning vi har fått? Allt det här finansieras av våra skattepengar och vi måste få ifrågasätta den.

Hur ser du på att den samtida feminismen så gärna pekar ut den vite hetero-mannen som den stora fienden? Det blir mindre och mindre trovärdigt, men vänsterfeminismen verkar ha väldigt svårt att släppa den här problembeskrivningen.

Det här är helt enkelt djupt orättvist. Det är i förorterna, bland olika invandrargrupper, vi ser det verkligt patriarkala förtrycket. Vita medelklassmän får bära en skuld som inte längre finns. Det är som att inget skulle ha förändrats på femtio år, vilket det har. Inom många kvalificerade yrken har vi idag lika många kvinnor som män, om inte fler. Om feminismen fortsätter fokusera på de vita männen kommer den inte komma någonstans. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Och jag har pratat med yngre svenska män som är vansinniga över den här svartmålningen de utsätts för.

Jag har skrivit flera artiklar om Julian Assange och jag har till och med träffat honom. När jag läste förundersökningsprotokollet rörande våldtäktsanklagelserna så sa jag till en kollega att jag inte trodde på det här. Och när jag då skrev ett antal artiklar i ämnet märkte jag vilket otroligt hat som kom frånfeministiskt håll. Assange blev en symbol för den vita medelklassmannen. Det var tydligt hur media dömde honom på förhand. Dagen efter att anklagelserna kom fram var han en utpekad våldtäktsman. Svenska journalister tappade fullständigt hämningarna och vi fick ett veritabelt drev mot Assange. Metoo är jag ganska tudelad till. Jag vet att det finns problem inom vissa yrken, men det går för långt, och drevmentaliteten är båda otäck och farlig. Vad jag vill med min blogg är bland annat att sansa ned den här debatten, att skapa perspektiv på det som händer.

Hur ser du på att den intellektuella feminism som finns vid universiteten blivit så radikal? Den verkar förställa sig att alla hierarkier och skillnader mellan människor ska kunna försvinna. Är det inte som en religiös utopi?

Den feminismen är alldeles för intellektuell för mig. Jag är en ”basic” person: Så länge det finns kvinnor i vårt samhälle som är orättvist behandlade och som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv som jag får och som de flesta svenska kvinnor får idag så tycker jag att det är en djup orättvisa. Där tycker jag att en god kvinnokamp, eller en god feminism solidariserar sig med de förtryckta kvinnorna. Jag känner en stark solidaritet med de kvinnor som är utsatta för hederskultur eller för de kvinnor i Iran som just nu försöker befria sig från slöjorna. Jag är ointresserad av genusvetenskap och elitfeminism. Jag har bott i Zimbabwe, i Bangladesh och i Turkiet, och jag känner med de kvinnor ute i världen som fortfarande lever i ofrihet. Med den här intellektuella elitismen skapar man klyftor mellan utbildade maktkvinnor och vanliga kvinnor som finns ute i samhället eller ute i världen.

Många menar att vår samtid karaktäriseras av ett orimligt offertänkande. Människor är offer för strukturer till exempel. Och visst kan människor ibland vara offer, men man ser väl ändå en tendens till ett neurotiskt klagande på världens alla orättvisor?

Jag har skrivit om det här ämnet också. För mig är offertänkandet förgörande. När vi jobbade med kvinnokampen utgick vi från tanken att kvinnor är starka och att de klarar sig själva. Vi hade inte alls det här klagande offertänkandet utan vi ville se möjligheter. Är man offer kommer man ingenstans. Man blir egocentrisk. Tycker man synd om sig själv ser man bara sig själv och kan inte se på samhället i stort. Det senaste exemplet är Linnea Claesson som tydligen beskrivit hur mycket hon trakasserats av män och så visar det sig att mycket av det hon säger inte ens är sant. Att vara offer har blivit ett varumärke. Jag kommer att tänka på martyrskapet här. Det är många mammor som spelar martyrer inför sina barn och ger dem dåligt samvete genom det. Det är fullständigt förödande. Och det är dessutom svårt att angripa. För det är ju bara man själv som vet hur man mår. Det här är något jag inte tycker om.

Hur ser din bild ut av den jämställda kvinnan?

Jag ser framför mig starka, självklara kvinnor med gott självförtroende som vet att de kan göra precis vad de vill i världen, men som också har en sympati och en solidaritet med förtryckta människor.

Och förhållandet till männen? Hur tänker du att det ska se ut?

Haha… Ja, alltså… Kontakten mellan man och kvinna har ju alltid varit problematisk. Det finns en spänning i det där också. Grunden för mig är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, lika ansvar. Män och kvinnor ska kunna vara kamrater och arbeta tillsammans. Tanken att män och manlighet är ett problem eller att män ska bli mer som kvinnor ställer jag inte upp på. Manligheten är inget problem. Män ska vara stolta över att de är män och kvinnor ska vara stolta över att de är kvinnor. Myten att alla män är onda och att alla kvinnor är goda måste avlivas. Vi måste kunna se positiva egenskaper både hos kvinnor och hos män. Jag tycker det är roligt att prata med män och under hela min journalistkarriär har jag blivit pushad av män och av manliga chefer. Jag har goda bilder av män och vägrar köpa generaliseringarna om den onda och kvinnohatande manligheten.

 

Efter 50 år av journalistisk kvinnokamp, i Pressen och på Sveriges Radio ser jag hur det jag kämpade för och till stor del lyckades med; Kvinnors rätt till sina kroppar och sina liv och jämställdhet mellan kvinnor och män, håller på att trasas sönder.

Försök till splittring kommer utifrån från reaktionära patriarkala krafter. Men splittringen sker också innefrån genom den sk tredje vågens feminism. Den feminism som nu är förhärskande. På min tid, under andra vågen, använde vi inte ordet feminist. Vi kallade oss för kvinnosakskvinnor eller kvinnokämpar. Nu har jag noterat att alltfler återigen börjar kalla sig kvinnosakskvinna istället för feminist. Ordet feminist har nämligen blivit alltför befläckat.

Men hur blev det så? Vad var det som hände? Jag känner inte igen dagens feminism. Vad är det för något? Vad gör den i vårt samhälle?

Vi är många människor i dagens Sverige som ställer de här frågorna. Det är som om den där båten som kallas kvinnokamp och jämställdhet har fått fel rorsman/kvinna och drivs mot klipporna i stormen.

Gökungen

Det är den tredje vågens splittrande akademiska feminism med sin intersektionalism och normkritik som nu genomsyrar det svenska samhället. Men protesterna mot denna tredje vågens feminism börjar bli allt starkare.

Så här skrev Helene Stiernstrand på Facebook för ett tag sedan:

Den här tredje vågens feminism som bland annat Miljöpartiet och Feministisk Initiativ proklamerat är inte feminism över huvudtaget, utan intersektionalism och den analysen (intersekt) är en kritik mot feminismen. En gökunge som tagit plats på feminismens bekostnad. Och trängt ut och trängt undan den egentliga feminismen.

Feminismen bygger på solidaritetstanken och är ett barn av upplysningen och det individuella projektet. Dessa två huvudteser är att kvinnor som grupp ska göras jämställda med män och ges samma möjlighet till frihet och utveckling, samt att kvinnor har, oavsett övriga omständigheter, vissa gemensamma förutsättningar. Man ska samlas runt dessa och genomdriva reformer som gynnar alla kvinnor.

Och Helene Stiernstrand fortsätter:

Alltså tvärtom vad intersektionaliteten predikar. Den predikar fokus på olikheter och vill splittra människor. Den riktiga feminismen har också en stark solidaritet med mannen. Många män far illa i samhället och missgynnas ex i den numera, efter tjejers inlärningsmönster omgjorda skolan. En riktig feminist skulle aldrig införa ett inlärningssystem som så flagrant verkar motsatt det sätt pojkar lär sig på så att de misslyckas. Aldrig!

En feminist skulle aldrig bereda plats för kvinnor och minoriteter på mäns bekostnad, utan istället öka möjligheterna för alla att på individplan förbättra sig och förkovra sig. Numera benämner jag mig som kvinnosakskvinna.

Maktfaktor

Tyvärr har tredje vågens feminism blivit en maktfaktor med statliga pengar till sitt förfogande. 70-talets kvinnokamp har blivit en statsfeminism som trängt in i den offentliga sektorn, hos myndigheterna i staten och hos kommunerna. På universiteten, i media och inom kultursektorn. En feminism så långt från den vardag som de flesta människor i dagens Sverige lever i. En gökunge som hackar i jämställdhetens bo.

Som journalistisk kvinnokämpe sedan 50 år tillbaka kommer jag nu att kritiskt börja granska statsfeminismen och tredje vågens feminism.

Därför har jag startat Kärringbloggen. Välkomna att följa den.

Helene Bergman