Avhumanisering av 70+ i Coronatid

Foto: Helene Bergman

Att i Coronans tid avhumanisera, förbarnsliga och inkompetensförklara en hel generation 70+, många gånger med döden som följd, i Sverige idag gör mig livrädd.

Antalet döda  fredagen 5 juni i coronaviruset är 4639 

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Bi Puranen, ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att våra röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år.

Den attityden från de som nu har makten, trojkan Giesecke, och hans pojkar Carlsson och Tegnell, Folkhälsomyndigheten, i vars fotspår regeringen låter sig manipuleras, ger mig flashbacks till mina journalistiska besök på det mänskliga laboratoriet i Matlab. 

Laboratoriet ligger på en ögrupp i Gangesflodens delta. Här bor cirka 200 000 människor, isolerade från civilisationen. Sedan 1966 står de med sina kroppar till förfogande för den medicinska forskningen, till stor del västerländsk. Det mänskliga laboratoriet finns fortfarande.

Likheten med det jag var med om och såg 1986 och 2001 i Bangladesh och det jag upplever i dag i Sverige 2020 är slående. 

2001 reste jag tillsammans med journalisten, “lägg ut, lägg ut”, Bo Holmström på reportageresa på uppdrag av TV4. De betalade drygt 100 000 kronor för det här jobbet. Men när vi kom hem vågade/ville  TV4  inte sända vårt reportage. Vi fick aldrig någon förklaring till varför? 

Det är bara ett exempel på alla de gånger som jag i media försökt berätta om det mänskliga laboratoriet i Bangladesh.

I stort är det samma cyniska värderingar gentemot människor  av en speciell grupp, 70+ och äldre från den medicinska forskartrojkan här och nu, som den jag såg från det västerländska forskaretablissemanget i Bangladesh gentemot de så kallade ”infödingarna,” främst kvinnor och barn.

Jag känner så väl igen attityden. Den att bortse från människor som individer, istället reduceras de till ett nummer utan själ.

Att se människor som ett kollektiv. 

Här i Sverige genom att kalla alla över 70 för sköra, orkeslösa och mer eller mindre dementa. 

I Bangladesh för okunniga, fattiga och illitterata. 

Johan Giesecke sa själv häromdagen i Sveriges Radios direktsändning att många av de medicinska forskarna lever i ett forskarsamhälle där det är positioner, pengar och makt som styr:

”Det är inte så  många som känner till den världen,” förklarade Giesecke. 

Nej det är inte många som gör det! Men jag som upplevt den på nära håll som journalist, gör det. Det är ingen vacker värld!

Jag har skrivit ett 200-sidigt manus om detta med arbetsrubriken ” Forskaren som hatar människor” Underrubriken lyder: 

”Om jag inte talar blir jag en medbrottsling.” 

Jag har ännu inte hittat någon förläggare som vågar ge ut min berättelse om det mänskliga laboratoriet. För det handlar till en stor del om Sverige, svenska forskare, tjänstemän och politiker. 

När jag började inse vad det var jag upplevt ute i Matlab skrev jag till den brittiske författaren John Le Carré som bland annat skrivit Den trägne odlaren. Jag frågade honom om jag var galen?

Han svarade mig med vändande post i ett handskrivet brev.:

” Nej, du är inte galen. Det du berättar äger rum runt om i världen. Men din plikt som journalist är att berätta.” 

Det är drygt 20 år sedan jag var där ute i Gangesflodens delta. Jag börjar min bok på följande sätt:

”Motorbåten styr med hög fart ut i den breda floden Meghna, en av Ganges många bifloder.

Det blonda håret piskar henne i ansikte när hon vänder sig om för att se ögruppen Matlab, med sina gulbruna lerhus och gröna palmer, snabbt försvinna vid den allt suddigare horisonten. 

En tanke som snart blir till insikt griper tag i henne. Att det skiljer tusentals år mellan människorna som bor  i Matlab och de högutbildade forskarna från västvärlden som använder dessa människor i sin forskning.

Öbefolkningen lever av fiske och risodling. De har en självklar stolthet och värdighet. Deras ögon möter betraktarens utan rädsla och misstänksamhet. Men avskärmade från det moderna tekniksamhället faller de lätt offer för de västerländska forskarnas egoism.” 

I Sverige dör flest äldre människor i Coronapandemin. De som är avskärmade på äldreboendena. 

Men fortfarande håller Anders Tegnell på att protestera mot att bära munskydd, trots att många andra länder gör det.

Fortfarande är Anders Tegnell kritisk till antikroppstester, trots att andra länder inte gör annat än att testa. 

Detta har inneburit att Sverige nu är isolerat från omvärlden.

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Det är nästan lite chockerande, säger hon.

” Vi är så vana vid att ligga i topp när vi ser på mänskliga rättigheter, på kvinnors möjligheter, på hbtq. 

Då är vi uppe i högra krysset.” 

Men när det gäller 70-åringars sociala positionering:

”Då är vi längst ner på kartan. Det är bara Estland som ligger lägre. Vi ligger kolossalt dåligt till när det gäller just social positionering av de som är 70+. Där sticker vi verkligen ut.”

Hon säger också att om det är så att de bilder som ges, att de äldre inte får träffa en läkare, att äldreboendena har ont om personal som är utbildad, så är det naturligtvis väldig allvarligt.

Bi Puranen har gjort några snabba undersökningar om Coronakrisen.

Hon ser att även om oron är skyhög bland de äldre i Sverige så är förtroendet för både regeringen, myndigheterna och sjukvården fortsatt stor.

”De äldre är väldigt tacksamma över hälso-och sjukvården.

Men det är också så att vi måste förtjäna den tacksamheten,” säger hon och tillägger:

”Jag tror att  vi måste se upp lite grann när det gäller den här frågan.” 

Hon ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att deras röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år. 

Vi vet alldeles för lite när det gäller 65+. Och med tanke på att 20 procent av befolkningen är över 65 är det ur demokratisynpunkt inte acceptabelt att vi har det så.”

Vad Bi Puranen säger är att 20 procent av Sveriges befolkning  inte hörs. 

Och hörs och syns man inte, existerar man inte som människa. Frågan inställer sig osökt.

Hur kan Folkhälsomyndigheten och regeringen överhuvudtaget utfärda direktiv om hur vi 70+ ska leva, när de inte har en aning om hur vi lever?

De ser oss 70 +  inte som människor utan istället som kroppar, precis som de medicinska forskarna gör med människorna ute på det mänskliga laboratoriet i Bangladesh. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

 

       

/4 Kommentarer/av

Den sociala ingenjörskonsten och Coronan.

Foto: Helene Bergman

Sitter vi i samma båt? Bor vi i samma land? 

Vi och de som bestämmer över oss! Tänker DOM som vi, som jag gör – mormor, farmor – 74 år? Det är något som inte stämmer, som har gått fel!

Är vi återigen föremål för den sociala ingenjörskonsten, där det inte handlar om enskilda människors liv eller död, utan om den spännande sjukdomen Coronan! 

Är det den som är i fokus i kombination med det holistiska samhällsperspektivet? Där samhällets helhet är större än de enskilda människorna.

Frågan om varför Sverige skiljer ut sig i Coronahanteringen från andra länder har ännu inte fått något svar. Ingen verkar kunna svara, inte ens de som sägs ha ansvaret. Men även de skyller på varandra.    

Tycker mest att det talas om statistik, siffror, flockimmunitet, att bära munskydd eller inte, att smittspåra eller inte, att förklara provtagningar som inte blir av. Politikerna hittar ursäkter och forskarna bråkar offentligt om vem som har rätt.

Medicinsk forskning och politik är ingen bra kombination. 

Sverige börjar isoleras från omvärlden och avståndet mellan folket och politiker/ experter, vidgas alltmer. 

För vem kan man lita på? Precis den frågan som Hoola Bandoola Band sjöng på 70-talet. Samma fråga, men nu 2020! 

Vi har inte bara drabbats av en pandemi utan även hamnat i ett informationskaos. Det värsta som kan hända i en kris.

Då är det bäst för en själv att stänga av för att inte bli ännu mer förvirrad och frustrerad.

Kanske är det för många som bestämmer i Sverige, utan att ta ansvar ? 

Är det så att infrastrukturen med 21 regioner och 299 kommuner, mer eller mindre självständiga, inte funkar  Är Sverige ens organiserat för att ta itu med en pandemi? 

Coronan sliter av många täcken, som skyddat det som legat fördolt.  

Känslan av den individuella ensamheten, blir allt större. 

Det handlar inte om de sociala kontakterna, inte vad gäller min familj, min släkt, mina barn, mina barnbarn och vänner. Nej det handlar om att just nu vara svensk medborgare i Sverige.

Maktlösheten börjar slå rot, tilliten till de styrande blir allt svagare. Det gäller såväl på den kommunala, regionala som den statliga nivån. Alltså hela det administrativa och politiska Sverige. 

Bråket om munskydden, de höga dödstalen på äldreboendena, orden om att värna de sköra, svaga, gamla gamla ekar allt ihåligare. Det kan inte ha kommit som en överraskning att många av äldreboendena inte fungerade, redan innan Coronan. Det handlar väl snarare om att politikerna inte har lyssnat, har de lyssnat har de inte brytt sig. 

Bortförklaringarna när det inte funkar, när de som bestämmer avslöjar att de egentligen inte vet, men inte vill erkänna det. Ingen har ansvar och ansvar kan inte heller utkrävas!

Jag bakar mina muffins, gräddar mina bröd, plåtar det vackra, lägger ut skönheten på Facebook. För att trösta mig själv och mina FB vänner. 

Jag dränker mig i skrivjobb, skaffar mig egna mentala vilorum. Är van att, som det nu heter, jobba hemifrån. Det har jag gjort under långa perioder i mitt liv. Har rutiner, vet hur jag ska lägga upp dagarna. Varvar skrivande med träning. Har vidtagit alla försiktighets åtgärder, hittar ändå pärlorna i vardagen. 

Fikar i Carlandersparken, möter vänner vid Näckrosdammen, går promenader. Eviga promenader, trött på promenader. Börjar gå upp för många trappor, testar hur många jag klarar av innan jag måste stanna och vila.

 Alltid ute, alltid avstånd! Evigt tvättande av händerna, avstånden- de fysiska – inte de sociala.  

Har insett att det bara är jag själv som kan ta ansvar för att inte bli smittad. 

Inte ens rätt ord kunde de som bestämmer använda- det är det fysiska avståndet det handlar om- inte det sociala.

Det är  ju ansiktena som inte får mötas, inte får komma nära, men fortfarande kan vi ha ögonkontakt, fortfarande kan vi le mot varandra, fortfarande kan vi prata.

Socialt avstånd är inte alls detsamma som fysiskt avstånd, även om det också tär. 

Men så smyger det sig in, misstänksamheten, tvivlen, oron över vart de styr oss. Makten. De som låtsas veta, men inte vet. 

Mitt i det liv som är mitt kommer tankarna inrullandes och jag får en mörk klump i magen när jag hör hur många som dött på äldreboendena. När siffrorna om de högsta dödstalen i världen finns i Sverige. 

Det dementeras genast av de som säger sig kunna räkna. 

”Det går att räkna på så många sätt,” påstår de.

Är dödstalen bara fake news, undrar jag då? 

Just nu är dödsiffrorna från Folkhälsomyndigheten 3992 lördagen 23 maj 202 – 3992 människor som nu är döda!

Det gör ont ! Att vara människa är att reagera, att känna.

Blir de döda bara siffror, ja då har vi kommit långt bort från det som kallas att vara människa. Tänker, kommer mina barnbarn senare att fråga: 

”Men ni visste ju! Varför protesterade ni inte? Varför gjorde ni ingenting?  Hur kunde ni låta så många gamla människor bara dö?”

Jo jag vet, men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det enda jag vet är att jag ska försöka hålla mig så frisk som möjligt, så att jag inte belastar sjukvården! 

Jag skulle kunna skriva en massa kritik om nedmonterad åldringsvård, en åldersrasism som fått föröka sig i landet, mängden av fattigpensionärer. 

Men jag ville bara just nu försöka beskriva den där känslan av vanmakt, av tvivel och en helig ilska som uppfyller mig alltmer. 

Dessutom känner jag mig fångad i mitt eget land. Jag kan inte ens ta Stena Line till Fredrikshavn och gå av båten i Danmark. 

Jag kan inte längre gå barfota i sanden på stranden i Skagen.  

Jag vet! Det är en pandemi, men jag tycker inte längre att det är roligt att Sverige är ett land som står ut. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

 

/8 Kommentarer/av

Stängda gränser, rädslan och censur/mörkning

Min mamma Elly, 20 år  till höger. Strax innan Andra världskriget bryter ut 1939

 

Stängda gränser, rädslan och censur/mörkning är upplevelser vi, i Corona tider, delar med de som levde under Andra världskriget i Sverige. 

För några dagar sedan 7 maj mindes vi fredsdagen 1945. Då hade världskriget hållit på sedan 1939. 

När kriget bröt ut var min mamma Elly och min pappa Sven 21år. 

De bar sina vita studentmössor med stolthet och den ljusnande framtid var deras. Trodde de! 

Men kriget bröt ut och gränserna stängdes. 

Drömmarna om att resa ut i Europa och sitta på café i Paris och dricka vin eller att bada vid Rivierans stränder i  Medelhavet gäckades av Hitler och Mussolini.

”Kriget tog sex år av vår ungdom, sa min mamma många gånger, till mig. Jag, som föddes 1946, ett år efter krigslutet. 

Under beredskapstiden var mannen, som skulle bli min pappa, inkallad på flygflottiljen i Ljungbyhed medan Ulla Billquist sjöng ” Min soldat, någonstans i Sverige” 

Trots att Sverige inte deltog i andra världskriget som krigförande nation hade gränserna stängts och landet försatts i beredskap. 

Det svenska försvaret var berett att försvara landet mot fientliga anfall.

Nu i maj 2020 har gränserna också stängts. Såväl yttre som inre gränser. Vi ”rekommenderas” att inte ens resa utanför den kommun vi bor i. 

De ungdomar som i vår tar studenten får inte ropa ut sin glädjeyra på lastbilsflak. 

De kan inte backpacka ut i världen för där finns också Coronaviruset. Det finns runtom i hela världen. Inte bara i Europa.

Jag hoppas innerligt att de inte behöver säga som min mamma: 

”Jag förlorade hela min ungdom.!”

Men till skillnad mot oss behövde krigsgenerationen inte vara rädda för varandra. De behövde inte hålla social distans. De kunde umgås och krama varandra.

Att inte få röra vid varandra – att inte få krama våra barn och barnbarn tycker vi är så sorgligt! 

Vi längtar alla efter det! 

Rädslan

Rädslan har vi också gemensamt med krigsgenerationen. Under kriget flög tyska stridsplan utmed svenska Västkusten upp mot det ockuperade Norge. 

Svenskarna stod vid Bohusbanan och såg miljontals tyska soldater med vapen och krigsmateriel färdas  i permittentågen som rasslade förbi upp till Norge. 

Rädslan för att tyskarna också skulle ockupera Sverige måste ha legat där och gnagt hela tiden. 

Rädslan för att mista friheten, rädslan för att dö. 

Vi delar rädslan med generationen som är våra barns mor-och farföräldrar. 

Den rädsla vi bär med oss för att angripas av ett osynligt virus, ett virus som finns överallt där vi rör oss. Ett virus som begränsar vår frihet och som låter sjukdom och död hota oss. 

Det enda vi kan göra är att härda ut, som tidigare generationer gjort före oss. 

Censur/mörkning

Under andra världskriget infördes censur i Sverige. 

Då la samlingsregeringen till en ny paragraf i tryckfrihetsförordningen, § 3:9. Den paragrafen innebar att det blev straffbart att kritisera främmande makt. Artiklar som kunde skada Sveriges relation med Tyskland förbjöds. 

Under Coronatider har regeringen inte infört censur. Trots det mörkar ett antal regioner siffror om Coronan. 

Redan 18 april skrev jag på Kärringbloggen om Coronamörkret i Västra Götaland,

https://bergmanhelene.com/coronamorker-i-vastra-gotaland/

Men det är inte bara i Västra Götaland som mörkandet sker. 

Tidningen Journalisten skrev 6 maj: 

”På kort tid har flera medier rapporterat om en rad misstänkta överträdelser mot meddelarfriheten. Det gäller bland annat chefer inom kommun-och regioner som avslöjats av mejl och vittnesuppgifter. En samlande omständighet verkar vara frågor om hur arbetet med coronapandemin går.” 

” I Västmanland möter jag ansvariga som motiverar hemlighetsmakeri med hänvisning till patientsekretessen. Men siffror berättar inte vilka som dött.

Ett annat argument är att inte oroa människor i onödan,” skriver Karl Beijbom i en krönika på ledarsidan i VLT, Västmanlands Läns Tidning( med flera dagstidningar) och fortsätter: 

”Argumentet ”att inte oroa folk i onödan” bygger på okunskap. När man avstår från att ge saklig information uppstår i stället okontrollerad ryktesspridning och denna skapar alltid större oro än saklig information.” 

Karl Beijbom tar också upp att smittsamma sjukdomar regleras i smittskyddslagen:

”Coronaviruset är klassat som både allmänfarligt och samhällsfarligt – likhet med ebola, sars och smittkoppor. Enligt smittskyddslagen är den som tror sig vara smittad skyldig att varna andra personer som kan riskera att smittas. Denna ”varningsplikt” måste rimligen gälla också i offentlig verksamhet . Äldreboenden måste informera andra boenden och deras anhöriga att smitta finns på boendet. Skolor och förskolor måste varna när lärare/elever är smittade. 

Den som inte är informerad kan inte ta ansvar. Den som är informerad kan inte undgå att ta ansvar. Sluta mörka , lys upp, upplys.

Sanningen är inte ett hot. Sanningen gör oss fria,” avslutar Karl Beijbom sin krönika. 

Helene Bergman 

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

/0 Kommentarer/av

Gästkrönika: Åldersnoja i sexton år

I 16 år har jag haft Jante sittande på min axel i form av en artikel från Aftonbladet 2004.

I den kan jag läsa att dåvarande finansministern Pär Nuder kallade oss 40-talister för köttberget:

”Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda. Det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.” 

Pär Nuder ville sätta fler i arbete för att klara försörjningskvoten.
Hans uttalande gjorde många människor upprörda och en del av oss kände oss utpekade som parasiter.

Då satt jag på en tjänst som utbildningsansvarig på en KY-utbildning i Reklam- och industrifoto på Fotoskolan i Gamleby som vi startade upp 1998. Vi gjorde ett bra jobb och slussade ut flera hundra yrkesfotografer under dessa 12 år som jag arbetade där.
Nuders ord fastnade i skallen. Jag ruvade på dom något år men sa till slut upp mig från min intressanta och välbetalda tjänst. Kände att jag skulle stiga åt sidan och lämna plats. Skaffade fram en ersättare i 30-årsåldern som jag trodde mycket på. 

Min chef bad mig ta tjänstledigt ett år istället, vilket jag gjorde och drog 35 mil ner till Västkusten. Firade min 60-årsdag i lugn och ro. Kände mig nöjd för att jag lämnat plats åt en annan generation. 

Efter ett halvår blev jag ombedd att komma tillbaka och jag gjorde det direkt. Glömde Nuder och köttberget och jobbade med glädje på ett tag till.

Att jag aldrig har slängt artikeln har jag undrat mycket över. Skulle jag aldrig glömma att jag var en del av köttberget som skulle ligga samhället till last? 

Men så kom jag på vad Henrik Höjer, Forskning &Framsteg skrev 2005:

”Finansminister Pär Nuder kallade 40-talisterna “köttberget”, men faktum är att de sedan länge är omsprungna av 60-talisterna – Nuders egen generation.” 

Mellan 1940 och 1949 föddes 1,2 miljoner barn i Sverige.
Under hela 60-talet föds 1,3 miljoner barn.
Alltså kommer det hela tiden nya ”köttberg”. Det är bara att gilla läget.

Krögare

Till slut tog jag en utmaning i en ny bransch och sa upp mig på riktigt. Jag skulle bli krögare ihop med min dotter. 

Ingen åldersnoja här inte vid 63 års ålder. Läste böcker och artiklar om ”Den tredje åldern” som jag tyckte att jag befann mig i trots att jag fortfarande arbetade. 

Till min 70 års dag bjöd jag in till öppet hus på vår restaurang. Jag ville att mina vänner skulle fira in min nya ålder tillsammans med mig. Det blev en trevlig fest med vänner i olika åldrar.

”Tredje åldrare” beskrivs som ålderspensionärer som är oberoende, har mycket tid till sitt förfogande, är relativt ekonomiskt välbärgade samt friska och inriktade på självförverkligande genom olika former av aktivitet. 

Istället för att utgöra en social livs fas som inkluderar en heterogen grupp äldre personer och sociala problem likväl som möjligheter, framträder snarare den tredje åldern inom forskning som en homogen social kategori av resursstarka och aktiva äldre personer eller som ett perspektiv som fokuserar på vad som inom samhällsvetenskaplig forskning om äldre och åldrande kallas det positiva, produktiva och aktiva åldrandet.”
(Ett utdrag ur en rapport om den tredje åldern som är skriven inom ramen för forskarutbildningen i socialt arbete, Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete vid Växjö universitet.) 

Förra året bestämde jag mig för att bli pensionär på riktigt för att få mer tid till mitt förfogande och kanske inrikta mig på ”självförverkligande” genom olika former av aktivitet. Visste inte riktigt vad det innebar, då jag alltid älskat att arbeta åt andra.

Slutade jobba och sålde mitt hus. Drog till Varberg. Fick en underbar liten lägenhet med stor altan. Köpte nya noga utvalda möbler och väntade bara på våren så att jag kunde köpa trädgårdsmöbler och växter till altanen. Ingen åldersnoja. Dammade av min cykel och köpte en bra cykelhjälm. Livet var ganska gött.

Men allting förändrades över en natt.

Åldersnoja och Corona

Den 7 mars sa det pang. Jag ramlade på en trottoar och slog mig så illa att jag inte kunde ta mig upp själv. Folk strömmade till för att hjälpa mig och jag hörde någon förklara för någon annan att ”det är en äldre dam som ramlat”. 

Åldersnojan kom till mig. På akuten konstaterades en bruten överarm. Blev hemskickad med morfin och andra vanliga värktabletter samt med armen i mitella. Var väldigt arg för att jag bröt armen. Det passade inte in i mitt liv just då.

Coronapandomin med isolering i hemmet för oss som var 70+ och äldre gjorde ju inte saken bättre för mitt ego, mina egna planer. 

Nu kom Pär Nuder upp i skallen igen. Jag plockade fram artikeln från Aftonbladet 2004 som tog upp Nuders uttalande om att det stora köttberget 40-talisterna skulle bli en stor belastning för samhället Det kändes som han hade rätt fast han uttryckte sig klumpigt och drog alla över en kam.

Jag tolkade att karantänen i hemmet berodde på att vi inte skulle ta upp plats i vården. Vi skulle återigen stiga åt sidan. Nu var plötsligt inte 70 det nya 50 längre. 

Sedan 1971 har äldres hälsa studerats i den så kallade H70-undersökningen. Forskare på Göteborgs universitet har under åren följt tusentals äldre och kartlagt deras hälsa.
”Åldrandet har förändrats dramatiskt de senaste 50 åren – i positiv riktning. Dagens 70-åring är som 70-talets 50-åring. Friskare, lyckligare och har bättre sexliv”. Det visar en studie från Göteborgs universitet.
”Det är enorma förändringar. De 70-åringar som vi undersökte på 70-talet var som små löv, blåste man på dem så ramlade de omkull. I dag är man mycket mer robusta, säger Ingmar Skoog, forskningsledare. Dagens 70-åringar är intellektuellt klarare, bättre på gångtester och fysisk funktion. Där ser vi en stor förändring på bara 15 år”.

Där hade jag ju varit alldeles nyss. Nu kände jag inte igen mig, blev riktigt sorgsen, tappade all lust och energi. Var jag på väg in i den ”Fjärde åldern”.

Fjärde Åldern

Den fjärde åldern är en term inom gerontologin och står för den sista perioden i en människas liv.
Denna tid präglas av högre grad av sjuklighet samt nedsatt fysisk och psykisk förmåga. Man klarar sig inte själv, utan är beroende av hjälp från andra. Det går inte att ange någon exakt biologisk ålder för den fjärde åldern utan den skiljer sig från den tredje åldern genom de begränsningar hälsan sätter för möjligheterna att leva ett oberoende liv och göra det man vill.

Gick själv in i en bubbla och tyckte väldigt synd om mig för att jag inte kunde åka ut och välja trädgårdsmöbler och växter. Det ingick ju i planen för mitt välbefinnande under några aktiva år 

Men givetvis kom barnen (60 och 70-talister) till min räddning. Dom köpte trädgårdsmöbler och växter som dom langade över staketet till altanen. (Jag betalar) Dom kom med godsaker till påsken och vi fikade på var sida om staketet. Svärsonen hade med sig camping stolar som han fick placera på körbanan eftersom det var en plantering utanför staketet. Nu fick jag en snygg prunkande altan och jag blev glad igen, fick mer energi, sådde och planterade, började ta promenader för att få upp konditionen igen och det hjälpte mig även att tänka klarare och ta mig ut ur min bubbla. 

Följde regeringens och Folkhälsomyndighetens uppmaning att hålla mig hemma för att inte bli smittad. Om jag går ut så håller jag avstånd.
Trivs egentligen rätt bra i min ensamhet som den introverta person jag är privat, men jag vill få tillbaka lusten att sysselsätta mig. Att tvätta händerna noga och väl är jag uppfostrad till så det är heller inga problem. 

Idag är mina tankar tillbaka på alla som lider av svåra sjukdomar, misshandel, fattigdom, utanförskap och människor som är på flykt eller i läger och som svälter. 

Coronapandomin är ju en del i det hela men vi får inte glömma det som idag inte får några rubriker eller inslag i nyheterna. Dom människorna och de problemen finns fortfarande kvar även när Coronapandomin lagt sig, med eller utan trädgårdsmöbler på min altan.

Ingelen Håkansson 

Swisha gärna en gåva till  123 220 79 75

 

Foto: Helene Bergman

Ingelen Håkansson är matfotograf, har varit föreståndare för Fotoskolan i Gamleby och även drivit en golfrestaurang på västkusten. Nu är hon också Gästkrönikör på Kärringbloggen.

Så här skriver Ingelen själv i sin presentation:

”Jag har känt Helene i över 20 år. Vi har varit samtalspartner som uppmuntrat, stöttat och tröstat, skrattat och gråtit ihop. Mitt liv har kretsat kring bilder. Först som tecknare, sedan dekoratör, fotograf, fotolärare och utbildningsansvarig för en fotografutbildning. Slutade mitt aktiva arbetsliv som krögare, vilket inte var så stort steg som man kunde tro, då jag som kommersiell fotograf blev nischad som matfotograf. Det tar alltid lång tid för mig att inse att jag gjort något bra. Idag kan jag titta på mina reklambilder från 80-talet och bli förvånad över att dom var så bra. Det tog över 30 år. Min krönika handlar om att leva med Jante på axeln.”

/0 Kommentarer/av

Coronamörker i Västra Götaland

Ägnar sig Västra Götalandsregionen,VGR, åt härskarteknik?  Regionen håller nämligen inne stora delar av informationen om Covid 19. Ett beteende som kan liknas vid en av de fem härskarteknikerna – nämligen undanhållande av information. Det är tvärtemot vad Region Stockholm gör. 

Per Follin som är smittskyddsläkare i Region Stockholm anser att det är viktigt att såväl allmänheten som myndigheterna får en korrekt och faktagranskad information. 

Men se det tycker inte de ansvariga på VGR. Istället gömmer de sig bakom begreppet  “skyddsvärd information.”

Att förhindra relevant information innebär att rykten sprids, att konspirationsteorier frodas och att även missinformation från icke säkra källor florerar. 

Anledningen till att människor behöver korrekt information är att vi då själva kan fatta vettiga beslut. 

I veckor har jag eftersökt mer detaljerad information från Västra Götaland, liknande den som getts i Region Stockholm. Men förgäves! 

Jag var till och med osäker på VAR jag skulle söka den regionala informationen! 

Via kontakter fick jag tips om att en politiker på eget bevåg publicerar aktuella siffror om Covid 19. Det gör hon på sin privata Facebook vägg! 

Där berättar hon om antalet inneliggande patienter med positiv Covid- 19 i regionen. Hon namnger de olika sjukhusen och hur många som ligger på IVA. 

Jag uppskattar den politikern som tar ett eget informationsansvar. 

Länsstyrelsen i Göteborg  som har det övergripande samordningsansvaret skriver egentligen bara att Coronan är en pandemi och hänvisar sedan till övriga myndigheter. 

Varken P4 Väst eller SVT Nyheter Väst har haft någon information om Coronan att skryta med.  

Det som är uppseendeväckande är att de medier som  bevakar Västra Götalands Regionen har nöjt sig med  att ingen information getts av de ansvariga. 

Inte ens en artikel eller nyhetsinslag om varför det inte kommer ut någon information. Vilket i sig är en nyhet!

Jag vet inte om redaktionssekreterarna på respektive redaktion bara suttit och väntat på en presskonferens som först för några dagar sedan utlystes.  

Utifrån VGRs presskonferens skriver GP idag/ lördag  i en låst artikel med rubriken: 

”Därför redovisar Region Stockholm mer statistik än Västra Götalandsregionen. 

Redan tidigt kommunicerade olika regioner olika detaljer om det nya coronaviruset. Fortfarande är skillnaderna på sina håll stora.” 

Där slutar artikeln. För att kunna läsa mer måste man prenumerera! 

Medan DN: 

”Har gjort merparten av tidningens bevakning av spridningen av det nya coronaviruset och sjukdomen covid19 tillgänglig för alla läsare” 

Ytterligare en märklighet i detta svenska Coronaland är att varje region får göra som de vill, när det gäller information. 

Regeringen borde ha tillsatt en nationell informationstjänst så att alla medborgare i hela Sverige fått liknande information om Coronan. 

Jag går själv in på www.folkhalsomyndigheten.se varje dag och kollar deras information och staplar.

I dag lördag får jag veta detta för min region: 

”Total antal sjukdomsfall 1 405. Sjukdomsfall per 100 000 inv. 81,4. Totalt antal intensivvårdade 125, totalt antal avlidna 80.” 

Jaha men inte i vilka av de 49 kommunerna det gäller,  inte i vilka av Göteborgs tio stadsdelar det gäller, inte vilka åldrar, inte kön. 

VGR redovisar inte heller antalet lediga intensivvårdsplatser eller slutenvårdsplatser. 

Så länge patientsekretessen inte riskeras är det helt rimligt, inte bara rimligt, utan även nödvändigt att ge så detaljerad information som möjligt.

Men i nuläget kan jag själv inte ta reda på mer, trots att jag vill ha samma information som invånarna i Region Stockholm.  

Att hela tiden ägna min kraft, energi och tid  åt att eftersöka information som gäller mig själv och mina närmaste vad gäller Coronan skapar ångest och oro. 

Jag anser att de ansvarig i VGR -regionen ska bespara mig och alla andra som bor i regionen den oron. 

I en pandemi är det oerhört viktigt att medborgarna behandlas med respekt så att var och en kan ta det ansvar som åligger oss, men till det krävs att informationen inte mörkas. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 220 79 75

      

 

/1 Kommentar/av

“Jag vill inte bli gammal i Sverige”

”Jag vill inte bli gammal i Sverige!” Hur många av oss har inte sagt det när vi träffats över ett glas vin.

”Neej usch!” Och sedan har berättelserna kommit om hur gamla får ligga i samma blöja en hel dag eller hur många tiotal som kommit på besök från hemtjänsten under en dag. 

Hur stressad personalen hela tiden varit och knapp hunnit hälsa på ”kunden.”

Innan Coronan slog klorna i oss var vi många som var livrädda för att hamna på ett äldreboende eller i hemtjänstens omsorg, när vi på ålderns höst inte längre klarar oss själva. 

Varför? För vi tyckte inte att Sverige tog väl hand om sina gamla. Coronan har visat  att vi hade rätt. 

Det börjar redan när en del, mest kvinnor, blir fattigpensionärer. Det är kvinnor som många gånger arbetat i den offentliga omsorgen och i sjukvården som får de sämsta pensionerna. Pensioner som ligger under EUs existensnivå. 

Har du en fattigpension är det svårare att köpa bra och näringsrik mat som du kan bygga upp ditt immunförsvar med. 

Är du fattig får du avstå från mycket till exempel träning på ett bra gym, för att inte tala om den oro och ångest det innebär att hela tiden leva under en ekonomisk stress. Att ligga sömnlös på natten gynnar inte immunförsvaret! 

I kampen mot Coronan är det bland annat fattigpensionärernas döttrar och dotterdöttrar som nu är i frontlinjen på sjukhusen och på äldreboendena. 

Jag hoppas att det inte längre bara kommer att handla om hyllningar, handklappningar och glada tillrop, när de  vunnit slaget mot Coronan. 

Jag förväntar mig att politikerna avskaffar fattigpensionerna, så att vi inte får nya generationer av fattigpensionärer i Sverige. 

Coronan har visat att bara viljan finns, finns också pengarna!     

Innan Coronan fick vi höra att Sverige inte hade råd att höja pensionerna. Tvärtom fick vi höra att 70 är det nya 50 och att svenska pensionärer är så friska att de kan jobba till 75. Förslag på att höja pensionsåldern var nära förestående. 

Men så över en natt blev vi 70 plussare sköra och skulle tas extra hänsyn till.

”De äldre ska skyddas och värnas,” Uttalas det gång på gång på presskonferenser från de som har makten. 

Det lät ihåligt redan då där i mars, när Coronan började smyga runt hörnen och tog sig in lite här och där. 

Visste inte makthavarna  hur det såg ut där ute på hemmen för äldrevård eller hur hemtjänsten fungerade eller inte fungerade. Eller det var kanske de det visste, men tog en chans att det inte skulle bli synligt och tydligt!

Coronan har visat på svagheterna i samhällsbygget.  

De senaste dagarna har det skymtat fram lite ursäkter: 

”Ja vi har har inte haft en tillräckligt god beredskap,”  sa statsminister Stefan Löfven.

Tänk om, bara tänk om de ansvariga politikerna hade lagt örat mot marken och lyssnat på de människor och organisationer som under årtionden berättat och skrivit om den äldrevård i Sverige som inte fungerat!  

Nu kommer eftertankens kranka blekhet.  

Helene Bergman

Swisha en gåva till 

123 220 79 75  

/3 Kommentarer/av

Att dansa med Döden

”Det är tryggare att dansa med döden och rädslan än att låtsas att de inte finns i rummet,” skrev en nära vän till mig som tröst i Coronatider. 

Så låt mig få ta itu med döden och mitt förhållande till den.

Och som en av mina läsare till Kärringbloggen skrev efter mitt förra blogginlägg: ”Tänk på döden och njut av livet”

”Tack så vackert skrivet. Döden är livsviktig, och den talar vi så sällan om! Låt oss tala mer om den känsla som ordet döden skapar i oss.” 

En annan läsare, också en nära vän och ålderskamrat till mig skrev så här:

”Jag är inte rädd för döden! Bara det går fort, som min mamma sa. Har en vacker bild av döden med lie och allt på min dator. Skrattar åt döden. Det enda som oroar mig är att arvingarna ska stå där med min överbelamrade våning där jag bott i 45 år. Underbar känsla att bara skita i döden. Antroposfären kanske går under i alla fall.” 

Antroposfären är miljön på jordens yta som är bebodd av människor. Exempel är stads,- landsbygds och bostadsområden.  

Under de senaste veckorna har döden varit allestädes närvarande inte minst i medierna. I varenda nyhetssändning, på varje förstasida, i special artiklar. 

Döden förtäckt i siffror och statistik. Döden som nu heter Corona. 

Stefan Löfven, statsministern gick ut i DN och sa att: ” Vi kommer att få räkna de döda i tusental. Det är lika bra att vi förbereder oss på det.” 

Jaha hur förbereder man sig för det då? 

De enda svar jag hittar från det offentliga är att tvätta händerna med tvål i 20 sekunder i varmt vatten. Undvik sociala kontakter och håll två meters avstånd om du råkar träffa någon människa. Är du över 70 gå inte ut och handla utan stanna inne. 

Pragmatiska och värdefulla råd! Som en del följer, medan andra låtsas som om döden inte finns – inte når dom. 

Men hur hanterar vi alla de känslor och tankar som den nu allestädes döden skapar hos envar av oss? 

Nu då döden i dessa dagar blivit vår följeslagare i vardagen. 

I Sverige i ett land där döden så länge varit en personlig, individuell upplevelse. Där många av oss inte ens sett en död människa. I ett sekulärt land där människor bara går i kyrkan i juletider. 

Där man till och med i dessa tider kan bli smått avundsjuk på de som tror på någon gud.

Vi andra går till terapeuter och psykologer eller olika slags medier.

Men vad vet dom om döden? Vem överhuvudtaget vet något om själva döden – ingen. Många känner till vägen dit – lidandet. Fast i Corona tider blir det ännu mer skrämmande för respiratorerna kanske inte räcker? 

Eller de ord som min mormor sa och som följt mig hela livet:

“Det finns värre saker än döden.”

Var är de andliga ledarna nu? Vem säger ett tröstens ord i media. Jag tycker att de är förvånansvärt osynliga i dessa tider. 

För det kan väl inte vara så att man måste vara med i någon religiös sammanslutning för att få höra och prata om döden. 

Och nu mitt i Coronan kommer Stilla Veckan och Långfredagen med Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Kanske är det en tröst? Ett hopp? Men det var ju så längesedan! 

Det slår mig att människor i alla tider levt nära döden, bara inte vi i  vårt nutida högteknologiska samhälle. 

Att människor i alla tider har varit tvingade att förhålla sig till döden och livet. 

Att döden har varit en bärande kreativ kraft, i konsten, i litteraturen i musiken.  

Det är i brytpunkten mellan liv och död som den kreativa kraften förlöses. 

Så då sätter jag på Spotify och lyssnar på klassisk musik och plötsligt går den in i mig som den aldrig tidigare gjort. Jag förstår med mina känslor vad kompositören säger. 

Jag går tillbaka till renässansen. Jag har alltid älskat och fascinerats av de stora konstnärer som verkade då- Leonardo Da Vinci, Michelangelo. 

Och det är då som livet började hyllas och benranglet från medeltiden fick vingar och blev en ängel. 

Jag går ut i naturen och där finns ju också kontrasten i en spirande vår med döden som sällskap. 

Och denna vår 2020 har väl aldrig varit så lysande ,vacker, skir och ömtålig som just denna vår, när vi dansar med döden.

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

 

 

 

/3 Kommentarer/av

Tänk på döden och njut av livet.

Plötsligt är Döden nära. Den finns där hela dagarna i alla nyhetssändningar. Den finns överallt i media. 

Jag sätter på radion. När jag hör ordet Corona, byter jag kanal. Hör jag ordet Corona igen byter jag till nästa kanal. 

Jag ger upp och väljer min egen musik på Spotify.  Växlar mellan Soft Rock och Vivaldi. Jag måste få känna ro någonstans.  Att skriva ger mig ro. 

Men i coronatider kan jag inte skriva om det jag brukar. 

Jag skulle till exempel kunna skriva en krönika om varför varje Ekosändning handlar om Stockholm och coronan. 

Ja visst är Stockholm värst drabbat och visst bor nästan alla reportrar i Stockholm men, många av dom är födda någon annanstans. I Göteborg, Uddevalla, Kalmar  andra platser som journalisterna på P1 glömt.

Varför gör inte Ekot ett nyhetssvep över landet! Det är väl bara att utnyttja de lokala P4 redaktionerna, som kan lämna rapporter om aktuella siffror!

Men jag har ingen lust att skriva om allt det där,  jag vill faktiskt tänka lite på döden. 

Varför inte döden i Venedig ? 

Den meningen kommer till mig och jag googlar Wikipedia.

”Döden i Venedig är en kortroman av Thomas Mann som kom 1912. 

Handlingen:

Gustav von Aschenbach, en disciplinerad diktare med höga ideal far på semester till Venedig. Där blir han oemotståndligt tjusad av en vacker fjortonårig pojke. Hans personliga förfall och lystenhet tilltar i takt med en epidemi som grasserar i staden.”

I går, lördag hade TV2 ett helt program om Venedig. Om konsten, musiken och karnevalen, om Tintoretto, Vivaldi, svulstiga halvnakna damer. Livet som en evig karneval i lust och njutning. 

Jag har två karnevalsmasker från Venedig. Jag köpte dem själv när jag vara där.

Jag minns hur jag en tidig morgon stod på bryggan på kryssningsfartyget  där min dåvarande make var fartygsläkare. 

Det var en disig morgon när Venedigs skyline långsamt steg upp ur horisonten. 

Det här var längesedan, flera årtionden sedan. 

Turistboomen hade ännu inte nått sin kulmen. Vi kunde gå i de smala gränderna, åka gondol, mata duvorna på Marcusplatsen och ja köpa karnevalsmasker i en liten affär i en gränd. 

Det tröstar mig att gå tillbaka i historien, att tänka att människor har levt, skapat underskön konst och sedan dött. Det är så livet är. Vi föds, lever så gott vi kan och sedan dör vi. Enkelt och så svårt. 

Men nu har döden kommit så nära oss i form av respiratorer och triage. Nu ska vi sorteras, som om sjukvården inte alltid har gjort det på ett eller annat sätt. 

Vi tror som de nutidsmänniskor vi är att vi också kan kontrollera döden. Vi kan inte det. Vad vi kan är att försöka leva så gott vi kan. Att göra så bra vi kan. 

Arne och havet

I morse när jag bytte till rena lakan i min säng med öppet fönster där vårsolen sken in, kom jag att tänka på alla mina bästa vänner som redan lämnat mig. De är faktiskt ganska många och var mig väldigt kära. 

Kirurgen Arne dök upp i mitt minne. Han var speciell, en levnadsglad äventyrare med en faiblesse för lyx och njutning. 

Men han reste också till Libanon under kriget för att jobba som kirurg. 

Vi fick en särskild vänskap, en slags själarnas gemenskap. 

Arne fick tarmcancer. När han förstod att det inte fanns så mycket mer att göra, som kirurg var han mycket medveten om det, ställde han till med fest.

Han och hans familj bodde i ett gammalt kulturhus med lågt i tak, mörkgröna väggar, knarrande trappor och golv. 

Matsalen, vars fönster vette ut mot havet, bestod av ett stort matsalsbord. Där var det dukat i finaste porslinet med två kandelabrar och röda rosor. Vi, de närmaste vännerna, ett drygt tiotal, bjöds på finaste vinet och den läckraste måltiden.

Under hela måltiden höll Arne min hand i smyg, under bordet. 

Döden var också gäst, men just då väldigt tyst och vi gjorde allt för att mota bort honom, med vin, sång och skratt. 

Arnes högsta önskan var att dö ombord på det kryssningsfartyg han så många gånger varit fartygsläkare på. 

Men den önskan fick han inte uppfylld. 

Min exmake fick överta hans jobb och jag fick följa med. 

Innan jag flög till Fort Lauderdale för att gå ombord på kryssningsfartyget besökte jag Arne en sista gång. 

Vi visste båda att han snart skulle dö. Då sa han till mig:

”Ta min själ med dig! Kasta den i havet!” 

Jag lovade det. 

Vi hade varit några dagar till havs och stod ute på däck.

Plötsligt tog vinden tag i min solhatt. Jag försökte ta tag i den, men lyckades inte utan såg hur den seglade långt ut mot havet för att sedan landa på en stor våg som förde bort den. 

”Nu dog Arne,” sa jag till min make som stod bredvid mig. 

Jag visste att jag hade uppfyllt mitt löfte till Arne. 

Några dagar senare spelades ett klassiskt musikstycke över fartygsradion. 

Vi var i vår hytt och stannade upp för att lyssna. 

Senare fick vi höra att det var samma musik som spelades på Arnes begravning.

” Tänk på Döden,” som det står på en stor kyrkogård i Göteborg. 

Tänk på döden och njut av livet, så länge vi har det. 

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

  

 

  

/4 Kommentarer/av

Sjuttioplussare tränar lungorna i Coronatider

Hon stoppar noga in allt vitt hår i mössan. Inga vita hårtestar får synas, därför drar hon ner mössan med kattögonen från Nordens Ark långt ner i pannan. Den rosa dunjackan blir bra till de svarta åtsittande sportbyxorna. 

Innan nycklarna kommer fram tar hon på sig de svarta läderhandskarna. Inte förrän hon känt på den låsta dörren fem gånger tar hon på sig RayBan glasögonen, öppnar ytterdörren och spejar ut på gatan. Nej det ser normalt ut förutom ett yngre par i 40-årsåldern med en unge i vagnen och en på en trehjuling. 

De behöver i alla fall inte känna dåligt samvete för att de är ute på gatan – i det fria!

Hon känner ett styng av dåligt samvete. Ja det gör hon faktiskt, men bara lite – sådär.

För det är så här att en sjuttioplussare ska hålla sig inne, inte gå ut. 

En sjuttiplussare ska inte bara tänka på sin egen hälsa utan också på att inte belasta sjukvården. 

En sjuttiplussare bör nu verkligen ta sitt samhällsansvar. 

Så här i Coronatider.  

Att de där sjuttiplussarna inte kan skärpa sig!Någon gång!  

Herregud måste de vara rebeller HELA livet?!  

Tänk hur samhället skulle se ut om alla sjuttioplussare skulle springer omkring ute på gatorna som de ville!

Neej en ansvarstagande sjuttioplussare ska ta in maten i papperspåsen som lämnats utanför dörren som någon vänlig  yngre medmänniska ställt där. 

Betalningen ska swishas om nu sjuttioplussaren har swish? För vi lever ju i ett kontantlöst samhälle!  

Sedan ska sjuttioplussaren leva resten av sitt liv nersjunken i en fåtölj framför TV:n medan kroppen förtvinar och paniken stiger i den allt mer skröpliga kroppen.  

Sjuttioplussaren ska matas med inslag om att alla snart kommer att dö och världen gå under. Ja det är verkligen inget att skoja om.

Då och då visar  nyhetsprogrammen bilder från Åre där alla drar ner i backarna och går på After Ski. De som på grund av sin ålder går fria från Coronan. 

Förresten är inte det rasistiskt och kränkande att kalla en pandemi för Corona, ett öl från Mexico?

Det är ju en del som nu tar illa vid sig av att pandemierna på 50 och 70 -talen kallades för  Asiaten och Hongkong. 

Nu är den sjuttioplussande Damen ute på gatan. Hennes mål är att träna lungorna.  Därför går hon med snabba steg- hon måste synas ung och spänstig, mot den första backen. Det finns många backar och till och med  berg i Göteborg.  

Bra för den som vill träna lungorna.

När hon flåsande tagit sig uppför och nedför berg , fortfarande med kattmössan på kommer hon ner till vildskogen med bäcken. Här andas hon djupare och drar in luften långt ner i lungorna. 

Vitsippsknopparna är i färd med att öppna sig och koltrastarnas gula näbbar skymtar då och då bland de bruna höstlöven.

Hon kramar ett träd, lägger kinden mot den grova barken och ser upp mot den blå vårhimlen. Inga flygplan så långt ögat kan nå. 

Där ute i naturen. Ja hon kallar det för NATUREN, inte klimatet eller miljön för då tänker hon bara på politik och det har hon faktiskt ingen lust att tänka på just nu. 

Ja här ute i naturen är hon stark, just nu. 

Där hon står lutad mot stammen till det höga, starka trädet tänker hon på vad den nära vännen, krigsfotografen en gång frågade henne: 

”Vet du vilka det var som var de verkliga hjältarna under Bosnienkriget ? Mormödrarna och farmödrarna. Det var de som vågade hämta mat och vatten till sina barn och barnbarn. Det var mormödrarna och farmödrarna som vågade ge sig ut på gatorna där krypskyttarna satt gömda på taken. Varför ? För att dessa kvinnor var inte rädda för att offra sina liv.”

Så nu, tänker den sjuttioplussande damen, gäller det att hålla sig så frisk som möjligt. 

Det måste ju vara bättre att göra det genom att träna sina lungor ute i i den fria naturen. 

Inte nog med det. Naturen hjälper henne att hålla paniken stången i Coronatider. 

Var och en sin egen lyckas smed.  

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

 

/10 Kommentarer/av

Förtalsrättegång och Corona

Hej kära Kärringbloggsläsare!

Plötsligt förändras livet eller som John Lennon sjöng:

”Life is what happens to you while you’re busy making others plans.”

Planerar just nu för att skriva en bok om Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och omständigheterna kring rättegången. 

Det tar egentligen all min kraft och kreativa energi. 

Därför tänkte jag dra ner lite på mina blogginlägg här på Kärringbloggen cirka  ett halvår.

Det var så jag tänkte skriva innan Coronapandemin slog till.

Jag satt i min gamla kökssoffa från 1858 och tänkte på hur jag skulle planera mitt arbete. 

Tänk att människor suttit i den soffan i över 150 år och det var väl all den energin som strömmade till mig när tanken slog mig att jag kan ju skriva om min personliga upplevelse av Coronapandemin. 

Alla de tankar jag tänker kan jag ju lika gärna skriva ner för att dela med er alla. 

För plötsligt sitter vi alla i samma båt och vi är alla lika utsatta från ett osynligt virus. 

Visserligen kan det drabba oss olika, men likaväl delar vi den där rädslan, den där osäkerheten och känslan av att inte längre har kontroll över våra liv. 

Så hur gör jag nu? Stay calm and carrie on! Jag försöker behålla lugnet och låter inte fantasin skena på. Fast i ärlighetens namn så åker mina känslor upp och ner. Känner efter hur jag mår. Det är det värsta, särskilt för en som lider av hypokondri.  Fast jag har faktiskt någon slags astma eller är det allergi. Och är inte ung längre. Över 70. Riskgrupp! Puh. Ibland har jag lust att krypa ur kroppen. 

Läser mycket på Facebook. Blir irriterad över alla omnipotenta förståsigpåare, mestadels män i övre medelåldern som bara på några dagar lärt sig allt om virus, pandemi och ekonomi.

Hur i alla sin dar har de fått in så mycket kunskap på så kort tid? 

Och alla skäller hej vilt på myndighetspersoner och politiker. Det finns snart ingen som gör något rätt. Fast det kanske handlar om en slags kollektiv frustration. Jag vet att många läkare blir utskällda för att en nära anhörig dött. 

Trots att läkaren i fråga gjorde allt som stod i hans/hennes mänskliga makt. 

Men det känns som om alla, även männen, längtar efter storpappan som tar ansvar, visar med hela handen hur allt ska göras och också har svar på alla frågor vi alla ställer oss.  

Fast nu är dessa tider när var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, dels för att skydda sig själv, men också för att skydda alla andra. 

Och tänk jag tror att alla, inte minst sjukvårdspersonal gör så gott som de bara kan. Jag tror till och med att våra politiker inser allvaret och gör så gott de kan. 

Det handlar om psykologi. Om människor bara får kritik och glåpord så tappar de i kraft och kan inte handla efter sin ultimata förmåga.

Vad gör jag själv? Tar en dag i sänder. Tvättar händerna- ofta. Tar långa promenader ute. Har handskar på mig om jag åker buss. Minimerar möten. Det är så himla tråkigt att inte kunna träffas, men det är bara att gilla läget. 

Tar en whisky eller två. Planerar min mat. Har köpt in basmat. 

Längtar efter solen och att det här ska ta slut på bästa sätt. 

Take care out there. 

Helene 

  

 

  

/0 Kommentarer/av