De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

“Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel

 

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken “Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Med statsminister Stefan Löfvens avgång har den ”feministiska” regeringen ett ypperligt tillfälle att byta spår. Från signalpolitik till verklig feministisk politik. Nämligen att i handling, inte bara i ord, med kraft agera för att ALLA kvinnor i Sverige får rätt till sina liv och sina kroppar – oberoende av religion.  Att bara byta ut Löfven mot en kvinnlig partiledare, som alibi räcker inte! Under Löfvens styre har många kvinnors mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för flirten med politisk islam. 

Kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker har under många år påpekat sakernas tillstånd. Den senaste i raden är Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d kommunalråd i Göteborg. Hon blev djupt sviken av sitt eget parti. Hon talade för mycket och för högt om våldsbejakande extremism och hederskultur. 

Men det finns fler. Nalin Pekgul, tidigare ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet är ytterligare en. I den förbundsstyrelsen satt också Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot och medlem av utrikesutskottet som också varnat för politisk islam. Alla tre har mer eller mindre rensats ut från partiet.  

Politisk islam är en ideologi som inte bara är förhärskande i Afghanistan under Taliban med dess kvinnoförtryck, utan även ute i Sveriges förorter. Den hittillsvarande ”feministiska” svenska regeringen som säger sig företräda en sekulär rättstat har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Carina Hägg, (s)  gjorde som bland annat ledamot av utrikesutskottet ett antal resor till Afghanistan och hon har också haft kontakt med afghanska kvinnor här i Sverige: 

”Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor som bor i Sverige var redan på 1990- talet oroade över hur män kom tillbaka från Afghanistan – radikaliserade.” Dessa män började ställa krav på kvinnor i förorten. De krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. Några av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien:

”Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots, sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands,” säger Carina Hägg. 

Innan Ann- Sofie Hermansson avsattes som kommunalråd i Göteborg av sina partikamrater vågade hon som en av få  toppolitiker stå emot extremisterna:

”Så här kan vi inte ha det, ” sa Soffan och gjorde ord till handling. Hon backade via sin personliga blogg soffan@gbg upp de tjänstemän i Göteborgs Stad som stoppade det ensidiga panelsamtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Filmen och samtalet  skulle ägt rum  på det kommunala Blå Stället i förorten Angered i mars 2018. Redan då visste Ann- Sofie Hermansson att kommunala tjänstemän i Göteborg riskerade att utsättas för hot och drev när de fattade fullt legitima beslut. Beslut som inte passar de krafter som infiltrerat Göteborgs Stad. Exakt det som den aktuella rapporten om tystnadskulturen bland Göteborgs Stads tjänstemän visar i augusti 2021. Rapporten, som gjorts av konsulten Anna Ekström, 

”ger en nattsvart bild över hur kriminella och extremister på olika sätt påverkar och försöker kontrollera människor och verksamheter i Göteborgs kommun,” skriver Göteborgs Posten.

Inte nog med att Soffan förlorade sin kommunalrådsplats. I januari 2020 satt hon i Tingsrätten i Göteborg för att i ett enskilt åtal försvara varför hon kallat två aktivister för extremister på sin blogg. Ann- Sofie Hermansson vann i Göteborg Tingsrätt i en rättegång som blev den första politiska rättegången i modern tid i Sverige. Under de två rättegångsdagarna fanns inga officiella socialdemokratiska representanter närvarande i sal 29. 

Aktivisterna har nu överklagat tingsrättsdomen. Hovrätten för Västra Sverige kommer den 7 september att inleda en ny förtalsrättegång i Göteborg.  

Jag menar att läget är djupt allvarligt. Frågan är var dagens socialdemokrater egentligen står när det gäller politisk islam och hederskultur?  Den nya sortens socialdemokrater verkar sälja ut kvinnofriheten i sin maktlystnad att med hjälp av extrema krafter behålla regeringsmakten. 

Så långt ifrån den socialdemokrati jag är uppvuxen med när Tage Erlander och Olof Palme var statsministrar. Då när S var en starkt drivande kraft för demokratins införande, kvinnors frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Helene Bergman 

Journalist/ författare 

Aktuell med boken ”Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten.”   

 

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de afghanska kvinnornas liv. I den första artikeln här på Kärringbloggen beskrev Carina kvinnornas situation i Afghanistan. 

Nedan följer den andra.

Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Sverige som förnekat att klan -och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia. Kvinnor förnekas rättigheter som människor.

 

Afghanistan är ett utpräglat stam -och klansamhälle med flera språk, etniska grupper samt inriktningar inom islam. Det ska också sägas att inom Taliban ( den diplomatiska benämningen) finns olika grupperingar, till exempel en militär del. Fortfarande är en stor del av Taliban knutet till den stora folkgruppen Pashtuner varifrån även deras traditioner, Pashtunwali,  känns igen. 

Efter att talibanerna trakasserat FN-personal och försvårat för biståndsinsatser undertecknade FN och Taliban den 13 maj 1998 ett Memorandum of Understanding avseende FN:s bistånd i de talibankontrollerade områdena. I detta Memorandum regleras hänsynstagande till- och skyldigheter gentemot talibanerna.Krav som i långa stycken går Taliban till mötes. 

Detta innebär att synen på att kvinnor inte har fulla mänskliga rättigheter utan är ett komplement till män har spridit sig. Det har skett genom så kallade dialoger, bidrag till civilsamhället och prioriteringar inom biståndssektorn. 

Identitetspolitiken har ytterligare underminerat uppslutningen bakom alla kvinnors mänskliga rättigheter. Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Kvinnor diskrimineras av denna förda politik och förresten är denna politik ens laglig?

Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor boende i Sverige oroades redan på 1990-talet över hur män kom tillbaka- radikaliserade. Män som ställde krav på kvinnor i förorten och krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. En del av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien. Rättslösheten för drabbade kvinnor och deras anhöriga i konfliktzoner upprepades. Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands. 

Krigsherrar, våldtäktsmän, droghandlare- dessa skitstövlar gavs åter en roll i Afghanistan. Det var ett misstag som USA får ta ett stort ansvar för tillsammans med en övertro på att kunna bygga en nationalstat och en nationell armé. Korruptionen var ett hinder. Man borde ha stöttat uppbyggnaden av fungerande samhällen lokalt och reformering av traditioner för beslutsfattande.

 Efter tjugo år är Taliban tillbaka i Kabuls presidentpalats. Något som väckt såväl skräck som avsky. Men Taliban har stöd och det internationella samfundet är splittrat i synen på nytalibanerna. Kina, Ryssland, Pakistan, Turkiet och Oman har kontakter med Taliban i Kabul. Fler huvudstäder än man tror upprättade kontakter redan i Doha med Mullah Abdul Ghani. Expresident Trump slöt en uppgörelse med Taliban. Något som redan  fått olyckliga följder, inte minst för kvinnorna.

Iran har sina intressen och en stor grupp afghaner, främst tillhörande shia, boende i landet, men vill begränsa den migrationen från Afghanistan som stannar i egna landet. Det finns många motiv till varför olika huvudstäder nu inrättar sin politik efter den nya regimen i Kabul- naturrikedomar, det strategiska läget, en pragmatisk inställning.

Allt medan västländerna flydde från Kabul hals över huvudet under förnedrande former och lämnade kvinnoaktivisterna bakom sig!  Och nu ställs samma frågor om bistånd efter Talibans återkomst till makten i Kabul. Enligt min uppfattning är det möjligt att arbeta med stöd till barn, såväl pojkar som flickor. Kvinnor kan ges utbildning och hälso- och mödravård. Men det krävs även en beredskap för att stänga av Afghanistan. 

Jag utgår från att Talibans statsapparat inte får en krona från och med denna månads utgång. Stoppa också omedelbart stöd till så kallade dialogprojekt med Taliban och Islamic Relief ( Muslimska Brödraskapet)!

Carina Hägg.

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

”I journalisten Helene Bergmans nya bok 

”Den politiska rättegången – striden om yttrandefriheten” skildras förtalsprocesser mot Göteborgs förra kommunalråd Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson.

Det är en skrämmande historia om hur den svenska demokratin hotas av dunkla aktivistiska krafter samt om maktspelet och utrensningarna inom socialdemokratin” skriver Erik Jersenius, kulturredaktör på Vlt, Vestmanlands läns Tidning i en recension. 

Tryck på länken nedan för att läsa hela recensionen.

 Rapport från en politisk rättegång

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

“Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

Hade inte insett att jag är ett barn av Tage Erlanders tid. Hade inte tänkt på det förrän Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare i en intervju sa att hennes förebild var Tage Erlander. Tage Erlander? Alla känner ju till det namnet, men när var han statsminister – egentligen? Googlade fram honom och ser att han var Sveriges statsminister mellan åren 1946 till 1969. I 23 år! Den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier som i oavbruten följd suttit längts på sin post. Var det egentligen så bra? Samma statsminister och samma parti en hel barn -och ungdomsgeneration?!  

Herregud! Det är ju hela min barn – och ungdom! Jag och alla mina generationskamrater har blivit präglade på socialdemokratin, vare sig vi velat det eller inte. I ett litet land med drygt 7 miljoner invånare och ett starkt socialdemokratiskt parti på 40-50-och 60 talen. Klart att vi blev påverkade på ett eller annat sätt, när den socialdemokratiska ideologin sipprade ner i hela samhällskroppen under så många år!   

Och som jag skrev i rubriken, faran var fyllegubbarna och blottarna som stod gömda bakom ett träd och som vi småflickor fnittrade förskräckta åt. Det var ett tryggt samhälle och inskränkt. Nu är det otryggt och inskränkt, men på ett annat sätt, trots att sossarna fortfarande sitter vid makten. Men hur var det att vara barn och ungdom då på Tage Erlanders tid?

Jag har skrivit en del om det i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 på Beijbom Books.  För några dagar sedan tog jag fram den och började läsa vad jag skrivit om mitt sena 50-tal. Hur många människor som under Erlanders tid fick det bättre materiellt genom att arbeta och spara: 

”Vi hade just flyttat, från en hyreslägenhet, i ett tvåfamiljshus till en egen, nybyggd, arkitektritade 60-tals villa i gult tegel, stora fönster med fönsterbågar i teak och öppen planlösning.( min morbror var arkitekt och hade ritat vår villa) Badrummet var kaklat i gult och svart och hade, förutom gult badkar, toalett och handfat också en bidé. Men vi bodde fortfarande i Mölndal, industristaden, med de stora industrierna, Papyrus, SOAB och Mölnlycke, där majoriteten av invånarna var arbetare. Mina klasskamrater i Kvarnbyns folkskola var arbetarbarn. Jag visste redan då vilka pojkar som hade det svårt och vilka som var svagare. Jag brydde mig om dem, i någon slags barnslig solidaritet. Det var Rolf och Håkan, som båda hade skinnpajar, svarta platsjackor med gula dragkedjor. Rolfs pappa jobbade på Papyrus och Håkans var spårvagnskonduktör. Min mamma påpekade det ett antal gången och tyckte inte att jag skulle leka med dem. Jag förstod inte riktigt varför och jag tror inte att jag brydde mig om det. Men jag tänkte på det!  Min mamma ville aldrig bo i Mölndal. Hon ville komma ifrån sin klassbakgrund. Men morfars snickerifirma hade flyttat rån Göteborg till Mölndal och där jobbade den ingifte svärsonen, min pappa. Han var också starkt engagerad i högerpartiet för han kom från en överklassfamilj. 

Min bästis var Marianne. Hennes familj var halvdanskar, välutbildade, konstsamlare, socialdemokrater och hade ett tyskt hembiträde. De bodde i en stor våning i ett gult HSB tegelhus i Mölndal. De ville bo i arbetarstaden för att inte tappa kontakten med verkligheten. Jag var ofta hos dem och hörde deras diskussioner om det som var bra med socialdemokratin. Jag begrep inte så mycket, men tyckte att det där med solidaritet lät bra. Mina föräldrar kunde inte förstå att Mariannes familj kunde vara socialdemokrater. De gick till och med i demonstrationståget på Första Maj, något som mina föräldrar aldrig skulle göra.

Med vår flytt till villan i ett mer välbärgat kvarter hade vår familj klättrat en bit på samhällsstegen. Det var viktigt, särskilt för mamma. Jag hade lysande betyg från folkskolans sjätte klass och skulle fortsätta på läroverket det vill säga flickskolan.  Mina föräldrar tyckte att det var viktigt för flickor att ha en  utbildning. Anledningen var att jag skulle kunna försörja mig om min blivande make, när vi gift oss skulle dö. Att jag skulle ha kunnat gå i Mölndals realskola, där det fanns pojkar och arbetarbarn, var det aldrig tal om. 

Mina rottrådar slets av. Men min grundläggande känsla av solidaritet med de svagare och mod att slåss för dem hade grundlagts i folkskolan. Min känsla för människors lika värde var rotad om än omedveten. Jag kom till en helt ny värld, som ansågs finare. Det var en skola för familjeflickor. Vi uppfostrades och undervisades i borglighetens kvinnliga värderingar om hur flickor skulle vara och uppföra sig. Förutom språk och de andra ämnena fick vi lära oss representera och duka vackra bord. 

I folkskolan hade jag som pojkflicka känt en slags frihet och respekt för den jag var. Jag hade känt av flickfriheten. Den friheten saknades i flickskolan, där jag för första, men absolut inte sista gången fick känna på det kollektiva kvinnliga förtrycket. I flickskolan skulle jag tuktas och anpassas efter rådande kvinnliga regler och normer och måste lära mig koderna för att överleva. 

Bland annat den kvinnliga ”godhetens” dygd, att samla pengar till fattiga barn. Att känna sig förmer, att ge av sitt överflöd. Den förtryckande givmildheten. Snällheten som saknar respekt för människovärdet. Den som inte går att kritisera, men som förlamar. Jag var vilsen och tyckte att jag kommit till en märkligt, sluten och i det fördolda grym värld.

Jag blev en flickvärsting. Bråkade, var uppkäftig, åkte ut ur klassrummet under lektionerna och var tvungen att gå om en klass. Ingen brydde sig om varför den lilla flickan var så bråkig och olycklig. Flickor skulle inte uppföra sig som jag gjorde. Flickskolan var en sluten kvinnovärld. Och tack och lov att den försvann på 1970-talet. Trodde jag/vi!

Men, nej könssegregeringen försvann inte. Den har bara återuppstått i en annan skepnad. För återigen fostras flickor till att vara underdåniga männen, men nu i religionens namn.  Och ett förtryck är ett förtryck oavsett hur det är paketerat. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

Malmberget/Gällivare och Kiruna svälts ut på infrastruktur. Städer där männen gärna jobbar och tjänar pengar, men inte vill bo med sina familjer. Istället är det hotellen som tjänar pengarna. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll.

 

Jag gör en roadtripp med bil från Hjo via Stockholm till Kiruna på E4:an utmed kusten, fram till dess att vi svänger av vid Luleå och tar E10 inåt landet med målet Kiruna. 

Det är en resa på 167 mil och som tar sex dagar. På den tiden hinner jag se mycket och inte minst fundera på vad det är jag ser. 

I förra artikeln här på Kärrinbloggen, beskrev jag städerna utan ansikte – Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå, men nu lämnar vi dem och beger oss inåt landet. 

Vi passerar Boden och kör sedan E10 omgivna av skog, skog och åter skog. Vi möter mest lastbilar tunglastade med timmer  när vi kör mot Jokkmokk. Ett namn som bär ett skimmer av en snöklädd Jokkmokks marknad när samerna samlas i februari. Men nu ser Jokkmokk ut som vilken annan norrländsk stad som helst, grå och utan liv. 

Det är som att komma in i ett annat land, gråare, stenigare. Man går ner i en svacka för att sedan efter Kiruna ta sig upp i den vidunderliga fjällvärlden. Den som säljs in till framförallt utländska turister. 

Soppatorsk

 

Precis innan Porjus upptäcker vi att bensinen håller på att ta slut. Datorn i bilen räknar ut att vi kan komma till Gällivare minus en halv mil. Soppatorsk här! Vi får säkert hjälp av någon, men frågan är om det överhuvudtaget kommer någon? Vi ser inga bilar och absolut inga människor, bara skog. Min vän och den som just nu kör bilen och jag träffades i början av 2000-talet i Zimbabwe, Afrika. Nu säger hon: 

”Det känns som att köra i Zim. Nu är det bara att lita på försynen. Och att det ordnar sig.” 

Vi har ingen aning om det finns någon mack i Porjus, däremot ser jag genom bilfönstret enorma kraftanläggningar byggda vid och över Stora Luleälv, vid utloppet av Stora Lulevattnet. 

Jag kollar på Wikipedia och läser att Porjus kom till i början av 1900-talet i samband med att Porjus kraftverk byggdes åren 1910-1915. Åren 1971- 1982 byggdes den nya kraftstationen. Den är mycket imponerande med sina slingrande, skinande rör. Det finns alltså gott om elkraft i Porjus, frågan är om det finns någon mack, för nu börjar också bensinlampan lysa?

När vi närmar oss samhället, ser vi en kvinna. Vi stannar, jag trycker ner rutan och ställer frågan om det finns någon mack i Porjus. Vi sitter där i vår högteknologiska bil och väntar på hennes svar. När det kommer drar vi en suck av lättnad. Ja det finns en enda mack i Porjus. Och så beskriver hon vägen. 

Det är klart att den ligger utmed E10. Vi går ur bilen och medan bilen fylls med bränsle, hör jag det brusande vattnet från älven och skymtar kraftstationen mellan björkarna. 

De sista milen fram till Gällivare, där vi ska övernatta, passeras utan några problem.

Hotellet fullbokat av män.

Det första jag ser när vi kommer in i receptionen på Grand Hotell Lapland i Gällivare, är en glasmonter som visar skjortor. Rabatterade lyxskjortor!  Brukar det inte vara klänningar, smycken och parfym i hotellreceptioner?

Snart förstår jag varför, för jag ser bara män runt omkring mig. 

Det är inga kostymmän, nej detta är grövre män, klädda i grova skor, fjällbyxor, t-tröjor. Många bär keps. Eller gula lysande västar. De sitter i klungor med ölglas. 

I matsalen blir männens dominans ännu mer påtaglig. 

Inget finlir här inte och matportionerna är stora – mat för en karl. Här dricker man inte vin. Ölen solglimmar i glasen eftersom det fortfarande är ljust i midnattssolens land. 

Hotellet är fullbokat. Likadant är det i Kiruna, nästan med bara män. 

Män i grova kläder. Män som vet sitt värde. Män med stolt gång och kraftiga kroppar. Det är männen som jobbar i gruvan. Stämningen är öppen och generös, god och glad. 

Det sägs att Scandic Hotels Ferrum i Kiruna, är det mest lönsamma i hela kedjan. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll. 

Varken Gällivare eller Kiruna är särskilt vackra städer. De ser snarare ut som  Ryssland gjorde på 70-talet. Alla hus är grå, ofta trevånings hus, trist och ensidigt. Det är kargt och stenigt. 

Det är inte några attraktiva samhällen att bo i. Här är det jobben och pengarna som gäller, inte så mycket mer. Förutom då den fantastiska naturen med jakten och fisket. Eller fjällvandringarna. Detta är kontrasternas land, det som gör det fulare så mycket fulare och det skönare så mycket vackrare. 

Människans verk är det fula, naturens egen kreativitet står för det sköna och vackra. 

Jag känner mig konfunderad och vill komma bakom den yta jag som tillfällig gäst ser när jag kommer till Malmfälten. Till  gruvorna, älvarna, skogen och männen som jobbar där. Jag ringer upp en vän, född och uppvuxen i Kiruna. En som jobbat där men inte längre bor i Kiruna. Familjen trivdes inte. Men han har den kunskap jag efterfrågar och han är villig att  berätta. 

De flesta män som jag träffat på är arbetspendlare från södra Sverige. 

”Man vill gärna jobba och tjäna pengar i Norrland, men inte bo där.” 

Männen jobbar i två veckor och är sedan hemma i två veckor. Problemet är att kompetensen inte finns där gruvorna och vattenkraften finns. Pengarna/miljardvinsterna, däremot  slussas ner till statskassan södra Sverige. 

Männen som arbetspendlar, får lönen från Norrland men  betalar kommunalskatt där de bor i södra Sverige. 

Så varken miljardvinsterna eller männens kommunalskatter kommer städerna och orterna i Norrland till del. Allt samlas i södra Sverige. 

Det blir en ond cirkel. Norrlandskommunernas skattepengar räcker inte till för att möta upp kraven och behovet som människor har för att bosätta sig i tex Gällivare och Kiruna. Därför är  det svårt att få folk att flytta och bosätta sig i bland annat Malmfälten. 

Till detta kommer att LKABs gruva alltid varit nedläggningshotad. Framförhållningen är max 15 år. 

Och om nu gruvan skulle läggas ner, ja då finns inga samhällen kvar. 

Få vågar satsa på framtiden, ta risker. Stugan på fjället blir tryggheten dit man åker för att  jaga och fiska, släppa oron över framtiden. 

Just nu är det stor omflyttningen i Kiruna. Stora delar av staden måste rivas och nya hus måste byggas. För att ersätta de bostäder som går förlorade.

Men ett pampigt nytt kommunhus har redan byggts och ett stort hotell.  

Det råder bostadsbrist och människor vet inte vart de ska ta vägen. Några flyttar ut till stugan och bosätter sig där. 

Jag går in på det statligt helägda LKABs hemsida och där finns den statliga framtidstron- LKAB kommer att skapa 3 000 nya jobb och omfattande investeringar till Malmfälten de kommande åren.  

”LKAB:s plan för framtiden innebär omfattande om-och nybyggnationer av produktionsanläggningar i Kiruna och Malmberget, samt utbyggnad av infrastruktur djupare ner i gruvorna. Sedan försäkrar staten att: 

” LKAB tar ett stort ansvar för sitt närsamhälle där vi är verksamma. I Norrbotten pågår en samhällsomvandling där nya samhällen i Kiruna och Gällivare tar form. I det arbetet finns en unik möjlighet att skapa hållbara lösningar för ett attraktivt samhälle där alla invånare trivs, och som harmoniserar med sin omgivande miljö.”

Men trots LKABs vackra ord vidhåller min vän att det ändå verkar som om Sverige inte vill ha ett avlångt land. 

Han jämför Sverige med Norge, där de lokala tillgångarna också ger blomstrande städer. Han nämner Tromsö i norra Norge. En expansiv stad med ett stort utbud av av utbildning, forskning och ett kulturellt och kommersiellt centrum. Den politiken har inte nått makthavarna i Stockholm – ännu. 

Norrbotten är också männens land. 

På nära 400 år har det inte funnits någon kvinnlig landshövding i Norrbotten, dit Malmfälten hör. 

Fast i år har Lotta Finstorp, tidigare riksdagledamot för moderaterna blivit den första kvinnliga landshövdingen. 

Och dessutom  byggs och expanderar allt fler industrier i Norrland. Industrier som skapar tusentals nya jobb och behöver kompetenta människor som vill jobba där.  

Kanske det nu äntligen är dags för svenska staten att följa Norges regionalpolitik och satsa på städerna i Norrland. I så fall inte en dag för tidigt att låta Hela Sverige Leva. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

För några veckor sedan kapades mitt Facebookkonto. Tyvärr drabbades också många av mina då 2800 vänner. Det blev också problem med att ladda upp Kärringbloggen. Jag hade påbörjat en miniserie om min Roadtripp från Göteborg – Kiruna. Nu har jag ett nytt Facebook-konto och därmed kommer jag att publicera min andra och sista artikel om min Roadtripp. Den artikeln har rubriken: “Männens land. Skellefteå-Kiruna.” Publiceras i morgon söndag.