Vår riksdag firar 100 år av kvinnlig rösträtt tillsammans med den feministiska regeringen den här mandatperioden. Samtidigt brer sig den islamistiska könsapartheiden och det islamistiska kvinnoförtrycket ut sig i vårt land.

Kvinnoförtrycket och könsapartheiden sker under överinseende av till exempel Göteborgs Moské. 

Redan 2015 påpekade jag det i en debattartikel i GP.

https://www.gp.se/debatt/stå-upp-för-alla-kvinnor-säg-nej-till-könsapartheid-1.128791

Innan jag skrev artikeln hade jag fått en broschyr i min hand. En broschyr som var utgiven av Göteborgs Moské.

Då 2015 stod varje fredag och lördag islamistiska Dawah – missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg och delade ut broschyren Kvinnan i Islam. Jag läste bland annat:

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada så som skilsmässa, därför är ett troligt initiativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke…. Det kan i vissa fall tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” 

I min enfald trodde jag, efter det att min debattartikel publicerats 21 augusti 2015 att NÅGON skulle reagera, t ex en allmän åklagare eller så. Men nej, ingen reaktion från någon behörig, ingen politiker, ingen polis, ingen ansvarig i hela Sverige som reagerade på uppmaning till kvinnomisshandel. Inte heller någon annan journalist. Inte ens GPs redaktion. 

Så för någon vecka sedan avslöjade TV4 Nyheter att Göteborgs moskés hemsida hade en flik ” Om Islam”. Den här fliken länkar vidare till en hemsida skriven på svenska med namnet ”New Muslim Guide”. Här förklaras hur en kvinna sexuellt ska ställa upp för sin make när han än så önskar.

Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan reagerade och skrev en debattartikel i GP: 

” Där står till exempel under ”Mannens rättigheter i äktenskapet” att en ” muslimsk kvinna ska vara lyhörd för sin makes sexuella behov och rekommenderas att göra sig fin för honom. Om hon avvisar hans legitima sexuella närmanden begår hon synd såvida det inte finns något giltigt skäl, såsom menstruera … eller vara sjuk”. 

Vidare stod det  ”en av den äkte mannens rättigheter är att hon inte får lämna hemmet utan hans tillåtelse, oavsett om det rör sig om ett personligt eller allmänt ärende.”

Magnus Ranstorp avslutar sin debattartikel: 

” Vi får aldrig tumma en millimeter på våra grundläggande värderingar om jämställdhet, kvinnans rättigheter och vårt arbete mot hedersförtryck och andra försök till inskränkningar i demokratiska samt individuella fri- och rättigheter. Det gäller att vara övertydlig. Det bör även Göteborgs moské inse.”  

I Sverige 2020 lever alltså kvinnor, beroende på vilken gud de tillber under skilda lagar. 

Att ha olika lagar för människor som bor i samma land kallas för apartheid. Det var det systemet som tillämpades i Sydafrika för de svarta. 

I Sverige har alltså ett könsapartheids system tillåtits som strider mot våra grundlagar. 

I vår svenska regeringsforms andra paragraf står att 

”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande på alla samhällsområden.” Samhället ska verka mot diskriminering- även på grund av kön. 

Jag upprepar de krav jag ställde i min debattartikel i GP  21 augusti 2015. 

Jag vänder mig återigen till statsministern i den feministiska regeringen, Stefan Löfven, inklusive MP, L och C och kräver att regeringen lever upp till regeringsformens bestämmelser och:

  • Tillsätter en kommission som består av kvinnliga experter   som vittnar om könsapartheiden.
  • Stoppar skattebidragen till de extrema islamisterna.
  • Startar en folkbildningskampanj i svensk kvinnohistoria och utbildar i de lagar som finns på jämställdhetsområdet.  

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stort tack! 

Helene Bergman 

  

KRÖNIKA

I väntan på att DOMEN meddelas i Göteborgs Tingsrätt, tisdagen 11/2 2020 klockan 11:00 i Förtalsrättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson spolas mitt minne tillbaka.

Jag ser overkliga bilder på en TV-skärm. TV:n är upphängd i hörnet i den blomsteraffär där jag just köpt höstblommor. Varför har blomsteraffären en TV förresten? 

Det är den 11 september 2001 runt 10.00.

Två passagerarplan flyger in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. 

Dessa två händelser är förknippade med varandra. Jag beskrev det i min tidigare krönika https://bergmanhelene.com/karringbloggen/

Sedan rättegången för nära två veckor sedan har jag träffat och talat med människor. Alla frågar hur jag tror att det kommer att gå? Blir Soffan friad eller fälld?

Jag svarar att jag inte vet. Att jag är osäker. Förtalsrättegången liknar ingen tidigare rättegång som ägt rum i Sverige. 

De som tror att rättegången enbart handlar om Soffan bedrar sig. Nej det handlar om att Systemet är av stål och betong och kan hålla stånd mot politisk extremism. En extremism som vill störa och skapa kaos i den svenska demokratin. 

Krafter som redan infiltrerat den demokratiska samhällskroppen. 

Själva rättegången och inte minst utfallet är en vattendelare. Hur än domen blir. Det är det enda jag vet. 

Kaféet vid Göteborgs hamn

Jag sitter på ett kafé nära kajen till Göteborgs hamn. Längre bort skymtar Älvens gråa vintriga vatten. Kafeét ligger mellan två politiska poler. Det är nära 90 år emellan.

Norrut ligger Köpmansgatan 12. 

Det var här under andra världskriget som Torgny Segerstedt, huvudredaktör för Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning och en av de få modiga publicister i Sverige mot Hitler avslutade sin I Dag spalt 3 februari 1933 med följande ord:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Redan efter några dagar skickade den tyske riksministern Hermann Göring ett hotbrev till GHT.

”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållanden de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.” 

Torgny Segerstedt svarade i GHT 1933-02- 08, i en ledare:

”Det förefaller som herr Göring trodde att Sverige vore något slags annex till det Tyska riket.” 

Under 2:a världskriget inskränktes den svenska tryckfriheten och därmed yttrandefriheten. Hela tidningsutgåvor stoppades eller publicerades med vita, tomma spalter, där texten tagits bort. 

Torgny Segerstedt har ansetts vara en av de mest betydande  antinazistiska publicisterna under kriget; vissa av hans artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats och i Norge betraktades han som folkhjälte. ( Wikipedia)

Svartcensurerade tidningssidor

Då jag som 24-årig journalist 1970  gick i korridoren på väg till GHTs centralredaktion såg jag de gulnade, svartcensurerade ledarsidorna inramade och upphängda på väggen. 

Den bilden är för evigt fastetsad i mitt minne.

Söder om kafeet, där jag sitter, ligger Järntorget. Arbetarrörelsens hjärta i Göteborg. Här har Soffan sin hemvist. 

Torgny Segerstedt stod upp mot Hitler. Ann-Sofie, Soffan, Hermansson står upp mot de extrema islamisterna. Båda två använder ordet som vapen. 

På kaféet träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. 

Jag berättar om Förtalsrättegången. 

Han säger att i mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades just sådana här rättegångar för Koncepträttegångar.

”Man visste utgången, eftersom domstolen hade anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”

Det var det som Soffans advokat Allan Stutzinsky sa i sin slutplädering:

”Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given. 

Vi diskuterar den eventuella utgången av Förtalsrättegången. 

Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska Systemet.

På lördag i Stockholm har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi bjudit in till ett samtal med rubriken: 

”Extremiststämpel. Vägen till censur?”

Det är dessa två kvinnor som åtalat Soffan för grovt förtal. Mötet hålls på ett cafe i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel. 

Nu är det bara att hoppas att domaren och  de tre nämndemännen, varav en kvinna,  i Göteborgs Tingsrätt fastställer en demokratisk dom.

Fälls Soffan då är det tecken på att yttrandefriheten och därmed en av hörnstenarna i den svenska demokratin är på väg att raseras.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

KRÖNIKA

 

Förtalsmål TR B 12803-18. 

Tilltalad: Ann-Sofie Hermansson.

Målsägande 1: Fatima Doubakil

Målsägande 2: Maimuna Abdullahi

27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt, sal 29.

 

I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad för att hon skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter,  i ett antal personliga blogginlägg. Inläggen handlar om Fatima Doubakil och Maimuna Abbdullahi som stoppades som debattörer efter visningen av filmen Burka Songs 2.0  i Göteborg 2018.

Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:

”Vad är det som händer här och nu?”

Det är ett slags uppvaknande. 

Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. 

Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag ville. Att vara övervakad av den hemliga polisen och ha telefonen avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. 

Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. 

Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.  

Vittring

Den iskyla/ skräck jag känner i denna rättssal betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla oss andra som använder vår yttrandefrihet.  

Men det är först på den första rättegångens eftermiddag som iskylan griper tag i mig. 

Rättegången börjar lugnt  denna regniga och gråa vintermåndag i Göteborg.  

Utanför sal 29 är det en lång kö. Vakterna delar ut platsbiljetter så länge de räcker. Hälften av de som vill komma in får vända om. 

Som en av de sista får jag en biljett. När dörren öppnas sitter redan rättens ordförande, på ett podium omgiven av sin bisittare och tre äldre nämndemän, en kvinna och två män. 

På höger sida i salen finns Soffan omgiven av advokat Allan Stutzinsky och Sofie Löwenmark. På motsatta sidan sitter Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, de är omgivna av juristerna Silas Alibi och Joakim Lundqvist, med några års yrkeserfarenhet sedan de tog sina juridiska examina. De driver Folkets Juristbyrå. 

Helt naturligt sätter sig kontrahenternas supporters på samma sida som målsägarna och den åtalade.

Till vänster på åskådarplats i salen de unga, de som många gånger kallar sig rasifierade. En stor del av dem bär hijab. 

På höger sida sitter vi, äldre, några gråhåriga etniska svenskar. 

Domaren kallar oss ”två lag” lite skämtsamt. Men den här rättegången ska visa sig vara allt annat en skämtsam. 

Politisk rättegång

Som journalist har jag bevittnat ett antal rättegångar, men aldrig en stämningsansökan om enskilt åtal.

Först polisanmälde Fatima och Maimuna Soffan. Men såväl polisen som åklagaren la ner fallet. 

Då stämde de båda kvinnorna Soffan i ett enskilt åtal. 

Rättens ordförande säger att det är en brottsmålsrättegång. 

Det upprepar han några gånger. 

Rättegången kommer dock att utveckla sig till en politisk rättegång. 

Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna. Vem som har rätt att ha en åsikt och i så fall vilken åsikt. Den kommer att handla om vilka som utnyttjar demokratin för sina egna syften, men inte tillåter andra samma sak.

Den kommer att handla om vilka som är offer och vilka som är förövarna. Den kommer att handla om huruvida  Sverige är en rasistisk apartheidstad som instiftar särskilda terrorlagar för muslimer eller inte.  

Det börjar förvånansvärt bra för Soffan. 

Efter det att Silas Alibi idkat högläsning ur Soffans alla blogginlägg, det tar några timmar, framstår Soffan som en hjälte. Hon skriver bra, skarpt, tydligt och klart. De olika böjningarna av ordet extrem framstår som naturliga satta sitt sammanhang. 

Efter en försenad lunchpaus förhörs Fatima och Maimuna. 

BaaderMeinhofligan

Det är då jag börjar förstå vad det här handlar om. Kommer ihåg mitt 70-tal med BaaderMeinhofligan och Ulrike Meinhof. Deras aktioner och terrorhandlingar.  

Vi som var unga då i opposition mot det etablerade samhället. Då kvinnorörelsens fick fart och kraft.

Engagemanget att se de förtryckta och att utse sig själv som aktivist och offer på samma gång för att på så sätt kunna förändra samhället. 

Att med andra medel och metoder än det majoritetssamhället stipulerar skapa förändring för de förtryckta. 

Kvinnorörelsen lyckades, BaaderMeinhof ligan misslyckades. Ulrike Meinhof, som lämnat bort sina barn för att uppfostras i den rätta andan,  dog i fängelset.

Såväl Fatima som Maimuna säger sig vara feminister.  

När jag hör Fatima Doubakalis bakgrundshistoria förstår jag varför hon blivit extrem aktivist. 

Attacken mot World Trade Center

Hennes uppvaknande skedde då hon var i USA under attacken mot World Trade Center 2001. Efter det blev kriget mot terrorismen västvärldens viktigaste fråga.

Fatima upplevde hur muslimer i USA pekades ut och enligt henne själv, deras rättssäkerhet snabbt minskades. 

Enligt Fatima så är att vara muslim idag samma sak som att du eller dina närmaste lever med en ständig risk att bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgeliga och mänskliga rättigheter. 

Fatima tog med sig sina erfarenheter till Sverige och likställer alltså Sverige med USA. 

Hon startade MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn. 

MMRK har bara fyra, fem medlemmar och har nära samröre med den brittiska CageUK.

Som Magnus Sandelin, Stiftelsen Doku och som också var en av de fyra expertvittnena under rättegången skriver:

”Man ska förstå varför MMRK:s engagemang för rättssäkerhet för muslimer i praktiken ofta innebär försvar för islamistiska terrorister och även samarbete med den hårt kritiserade brittiska organisationen Cage.”

Såväl Fatima som Maimuna framställer sig under rättegången som offer och som Fatima påstår aldrig själva skulle kalla någon för islamofob.

Ärkeislamofober

Men som  Sakine Madon skriver i anslutning till rättegången i  Upsala Nya Tidning. 

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade.

När jag exempelvis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk” (Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för “rasistiska” problemformuleringar (Expressen, 6/10 2014). Pekguls namn verkade få dem att se rött.

Ett samtal i anslutning till att “Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammed för att vara “ärkeislamofober”. Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Under den andra dagen av rättegången hade Soffan kallat fyra expertvittnen. 

Nämligen Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och författare till boken Ljusets fiende, Magnus Sandelin, journalist och ansvarig utgivare för stiftelsen Doku, Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan och Eli Göndör, doktor i religionshistoria och redaktör för Antologin, Muslimer i Sverige.

Samstämmigt och mycket sakkunnigt förklarade de att den retorik och propaganda som MMRK det vill säga Fatima och Maimuna bedriver syftar till att skapa kaos i det svenska samhället. Det sker genom att kollektivisera alla muslimer som offer, att skapa ett myndighetsförakt för polisen och Säpo. Dessutom ser de till att motarbeta alla förslag till antiterroristlagar genom att påstå att det är apartheidlagar som riktar sig mot muslimer. 

Konsekvenser

Som Magnus Ranstorp påpekade:

”Det är inte förbjudet i Sverige att bedriva politisk propaganda. Men det får konsekvenser.” 

Att notera är att målsägandesidan inte hade kallat några expertvittnen, varken akademiker eller professorer som kunde verifiera deras utsagor.  

Allan Stuzensky, Soffans advokat gav i sin slutplädering ord för det jag upplevt under de två rättegångsdagarna i Göteborgs Tingsrätt. 

Att vad jag bevittnat var just en politisk rättegång.

Allan Stuzensky sa medan han vände sig mot tingsrätten: 

”Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion där åsikter och inte gärningar diskuterats.” 

Han menade också att inte ens domstolen kommer att gå fri från den propaganda MMRK bedriver mot Myndighets Sverige oavsett utgång. 

Dom meddelas 11 februari klockan 11.00.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

Kommer just hem efter att under två dagar lyssnat på förtalsrättegången mot tidigare s- kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson.

Den första politiska rättegången som hållits i Sverige enligt Soffans advokat, Allan Stutzinsky:

“Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, sa advokat Stutzinsky och avslutade sin plädering med att säga:

“Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given.”

Dom faller 11 februari klockan 11.

Jag tänker nu använda de närmaste dagarna till att sammanfatta två dagars rättegång för att sedan publicera artikeln här på Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

Krigets första offer är sanningen. Propagandakriget mellan demokratin och extremismen är i full gång.

Det handlar bland annat om vår yttrandefrihet, en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.

Kommer att följa rättegången mellan tidigare S-kommunalrådet Ann- Sofie, Soffan, Hermansson och Fatima Doubakil/Maumuna Abdullahi, MMRK, Muslimska Rättighetskommittén.

Rättegången börjar i morgon, måndag klockan nio och håller på under två dagar. Platsen är Göteborgs Tingsrätt.

Kommer att rapportera här på Kärringbloggen.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson som hålls på måndag  i Göteborgs Tingsrätt berör oss alla. Rättegången ska inte ses som om den bara gäller Soffan personligen och Göteborg lokalt. Nej den är ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta demokratiska samhällets rättsystem.

Den berör alla oss som värnar yttrandefriheten och vill ha kvar vår svenska demokrati intakt. 

Som folkvald s-politiker stod det dåvarande kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson upp mot extremismen 2018. En extremism som bryter mot Göteborgs Stads värdegrund och mot det som är en av grundpelarna för det demokratiska samhället. 

Nu har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi väckt enskilt åtal om grovt förtal mot Soffan.De två kvinnorna anser att motivet för brottet har varit att kränka dem på grund av deras trosbekännelse. 

” Förtalsrättegången mot Ann- Sofie Hermansson är ett försök att skapa frizoner där islamistiska aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt. Rättegången är ett vapen för att tysta meningsmotståndare,” skriver forskaren Magnus Norell i GP. 

På våren 2018 ställdes evenemanget  ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Stadsledningskontorets Mänskliga Rättighetsavdelning i Göteborg. Som kommunalråd välkomnade Ann-Sofie Hermansson det beslutet. 

Hon skrev också följande i ett av sina blogginlägg: 

”Problemet var inte filmen som sådan. Den har visats på flera håll och kommer fortsatt att visas. Problemet var i stället samtalet. Det skulle ensidigt domineras av extrema röster, båda representerades av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads värdegrund.” skriver Soffan och fortsätter:

“För detta fick jag hård kritik. Mina kritiker hävdade att jag inte alls ska sätta några gränser mot extremismen. Jag blev kallad ”kulturfiende”, ”rasist” och ”islamofob”. Samtliga kritiker har också valt att blunda för hur MMRK faktiskt jobbar. 

Terrorister

DN skrev följande i en kort summering: 

”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

Soffan skriver vidare:

”Detta är bara kärnan i en bredare bild. Vad som blir påtagligt, även i annan mötesverksamhet och debattinlägg, är att det påstådda försvaret av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. I min värld är en svensk IS-krigare inte i något avseende bättre än, för att använda en historisk parallell, en svensk SS – frivillig. Det är rakt avskyvärt i båda fallen,” skriver Soffan på sin blogg 30 mars 2018.

Hon menar att hennes kritiker istället för att ta reda på vad MMRK står för angriper henne som  svensk folkvald politiker. 

Ann-Sofie Hermansson avsattes ett år senare 2019 som kommunalråd av en extrainsatt s-kongress. 

Doubakil och Abdullahi polisanmälde först Soffan för förtal. Men såväl polisen som åklagen la ner ärendet utan vidare åtgärd. Då gick Doubakil och Abdullahi vidare med en stämningsansökan.

Via Folkets Juristbyrå och ombudet jur.kand. Silas Alibi Quezada yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi att Soffan fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal, i enlighet med 5 kap 1 och 2 paragraferna: 

”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.”

Gärningsbeskrivningen lyder såsom följande: 

” Ann – Sofie Hermansson  har på sin blogg vid ett flertal tillfällen spridit uppgifter om att Fatima Doubakali och Maimuna Abdullahi, hädanefter målsägandena, är extrema röster, extremister, att de försvarar terrorister och att de avfärdat anti- terrorinsatser mot bland annat IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater. Ann – Sofie Hermansson har även spridit uppgifter där hon jämfört målsägandena med fascister och nazister.” 

Därefter följer ett antal datum på blogginlägg som det dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson gjort.

Juridiskt krig

Forskaren Magnus Norell menar att motivet till stämningsansökan helt enkelt är att störa:

” Och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi företräder helt öppet.” 

Magnus Norell fortsätter: 

” Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris ( personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.(..) Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram ; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.” 

Magnus Norell tycker att det är intressant att det är första gången  som begreppet ”Lawfare” ( krig med juridiska medel ) används i Sverige:

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum.” 

Det handlar alltså om vår yttrandefrihet, en av grundpelare i det demokratiska samhället. Rättegången mot Soffan ska alltså inte bara uppfattas som lokal och personlig. Nej den är återigen ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta och demokratiska samhällets rättsystem.

Helene Bergman 

 

Var det här en viktig artikel? En artikel som gav dig ny kunskap? Som gjorde dig upprörd? 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Kärringbloggen är gratis att läsa men kostar att tekniskt producera, att researcha och att skriva.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

  

Slopa skatten på pensionerna! Ta bort bostadsbidraget och lägg ner den tioåriga Pensionsmyndigheten. Nu krävs ett kirurgiskt snitt eftersom hela det nuvarande pensionssystemet med livbojen bostadsbidraget inklusive Pensionsmyndigheten verkar vara i fritt fall. 

JO, Justitieombudsmannen riktar allvarlig kritik mot Pensionsmyndigheten för brister i tillgänglighet och service.  Bland annat för att väntetiderna i telefon är för långa. 

De som ansöker om nytt bostadsbidrag får vänta i minst fem månader. De som gör ändring för hyra och ändrad inkomst får vänta i nio månader. 

Dessutom är Pensionsmyndighetens blanketter alldeles för krångliga att fylla i.  De är inte heller anpassade efter den verklighet många pensionärer lever i, särskilt inte för dom som drygar ut pensionen med extraarbete, trots att de är många år över 70 år. 

Krångliga blanketter innebär att många inte ens orkar fylla i dom. 

“Och omkring 40 000 med redan låg pension kommer att få minskat bostadstillägg eller till och med bli av med det nu i år 2020,” skriver tidningen Senioren. 

Inga fattigpensionärer i Sverige

Såväl Sveriges Pensionärers förbund, SPF som Pensionärernas Riksorganisation, PRO har otaliga gånger påtalat den allvarliga situationen och krävt att hela pensionssystemet görs om från grunden. 

Nu sällar sig också LO-ordföranden Karl – Petter Thorvaldsson till den kören. Han vill nu höja sina medlemmars pensioner rejält:

”Vi ska inte ha några fattigpensionärer, det är ovärdigt”, säger han till DN.   

Ja gör något radikalt så att främst ensamstående kvinnliga pensionärer kan leva och njuta av sitt återstående liv.Kvinnor har nämligen lägre pension än män bara för att de är av kvinnligt kön. 

Inte nog med detta: 

”Över 40 år i ett slitsamt yrke ger lägre pension än grundskyddet för den som inte jobbat en enda dag.” 

Det visar nya siffror från SPF Seniorerna.

Hela pensionsdebaclet är nu bara ett lappande, lagande och hukande från ansvariga politiker. Det höjs några hundralappar här och sänks några hundralappar där. Det är procentsatser hit och dit som ändå bara äts upp av skatten. 

Det räknas upp och ner och en vanlig pensionär har snart ingen möjlighet att hänga med i svängarna. Pensionerna debatteras inte ens i riksdagen. Nej det är en liten hemlig parlamentarisk grupp, Pensionsgruppen, som har ansvaret.

Odemokratisk

”Dessutom saknas debatt i pensionsfrågorna. Väljarna har ingen insyn och vet inte vad ansvariga partier tycker då de gömmer sig bakom Pensionsgruppens stängda dörrar. Denna odemokratiska ordning måste få ett slut, väljarna måste kunna ta del av partiernas åsikter och skiljelinjer även i pensionsfrågor,” skriver Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna.     

Och hur ska andra som inte är pensionärer, inklusive politiker, kunna sätta sig in i denna skamfläck som kallas ett svenskt pensionssystem?

De som ännu inte har kommit upp i pensionsåldern – stoppar väl huvudet i sanden och tänker att det ordnar sig väl? Det är så långt till pension!”

Sorry, men det kommer det inte att göra! 

Vi som redan hamnat i pensionseländet, får väl ännu en gång gå före och kämpa för våra rättigheter!

Hur vågar ni?

Och hur vågar ni svenska politiker förstöra vår pensionärstid?

Hur vågar ni politiker i den feministiska regeringen kränka och behandla oss framförallt pensionärskvinnor som fattighjon som ska stå och niga för överheten?

Vi som var med om att skapa ett välståndsverige, där kvinnor lever ett liv i frihet tack vare egen försörjning. Ett liv som drastiskt förändras när pensionen slår till. Från att ha varit självständiga och oberoende människor förvandlas vi till bidragstagare. Men alla pensionärskvinnor tiger och lider inte! Tantpatrullen är ett gott exempel på att de gamla takterna sitter i. 

Varje torsdag demonstrerar tanterna i sina röda hattar på Mynttorget i Stockholm. Slagordet är: 

”Gammal tant behöver större slant.” 

Och nya Tantpatruller startar runt om i landet.

Nyligen kom Tanpatrullens Tantologi med teckningar av Cecilia Torudd. 

I Tantologin berättar 29 tanter om sina liv fram till fattigpensionen i dagens välfärdssverige. Många har och är fortfarande aktiva i samhällslivet. Nu finns cirka 330 000 fattigpensionärer varav 80 procent är kvinnor. Deras liv förändras drastiskt efter pensionen.

Kränkande !

Elisabeth Löfvander skriver under rubriken:

”Gammal tant behöver större slant! Pensionsystemet ur ett kvinnoperspektiv” bland annat följande:

” Det nuvarande pensionssystemet – grundpension, garantipension, äldreförsörjningsstöd eller låg inkomstpension – täcker inte normala levnadskostnader för denna grupp. 

Systemet har skapat ett glapp som pensionären  själv förväntas klara genom att att ansöka om bidrag från olika myndigheter och institutioner.

Pensionären måste alltså ställa in sig på att under sin sista tid bli berövad sin personliga integritet. Hon tvingas utlämna sin privata ekonomiska, sociala och medicinska situation för att ansöka om ekonomisk hjälp. Det gäller sådant som bostadstillägg, färdtjänst, socialbidrag med mera hos olika myndigheter. Det kan också gälla pengar till glasögon, kläder, tandläkare och andra nödvändiga utgifter som får sökas hos kyrkor och frivilligorganisationer. Ofta går ansökningarna till olika myndigheter inte igenom vid första försöket, utan pensionären tvingas överklaga ärendet i olika instanser. Många pensionärer upplever dessa processer som så förnedrande och komplicerade att de avstår från att ansöka om bistånd trots stora behov.”

I Svenska Dagbladet 2017 sa Göran Persson, före detta statsminister:

”Vi har skapat världens bästa pensionssystem med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”

Och vi har det sämsta systemet för pensionärerna i jämförelse med övriga nordiska länder. 

I Norge är lägsta pensionen dubbelt så hög som i Sverige.I Danmark följer pensionerna löneutvecklingen. På Island är folkpensionen 19 000 per månad och i Finland baseras pensionen på alla arbetsår.  

Tidigare och nuvarande svenska regeringar kan inte skylla på att ” ”de inte såg det komma.” Med den grövsta cynism har de sett till att ett antal människor i detta land blivit fattigpensionärer. Räknar de också med att pensionärer är en grupp som inte orkar eller kan konfrontera politikerna och starta ett uppror.

Men nu får det vara nog. 

 

Swishorans bön.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar. Till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !

Helene Bergman 

  

Vad är en journalist?

Efter femtio år i det bästa yrke som finns, tror jag mig kunna besvara den frågan.
Det var tidigt 70-tal. Vi satt på var sin sida av det stora skrivbordet på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidningens redaktion.
Den erfarne kriminalreportern och jag, den oerfarna studentreportern.
Under tre års tid, dagligen, lärde han upp mig i grunden för det hederliga, journalistiska hantverket.
Det var inte bara han, där fanns en hel redaktion av äldre, erfarna journalister som var stolta och inte minst professionella.

Journalister som var ytterst medvetna om ansvaret och tyngden av det skrivna ordet.
Människor som visste att det enda kapital vi egentligen hade/har är vår trovärdighet som journalister.

Ordet trovärdighet inrymmer ett stort antal aspekter:
Mod, nyfikenhet, analysförmåga, en sann känsla för rättvisa, kritik mot makten, underifrån perspektiv och faktakontroll.
Men framför allt integritet och att veta var gränserna går för övertramp och förtal.

Den fria journalistiken är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället.
När journalister blir maktens förlängda arm har vi inte någon demokrati kvar.
Det är journalistikens uppgift att hålla rent mot maktmissbruk och korruption.

Personligen fick jag lära mig att inte vara älskad som journalist, tvärtom. Jag fick lära mig att min roll var budbärarens, att inte sätta mig själv i första rummet, att lyssna och att försöka förstå och att höra alla parter.
Men framför allt att ge de röstsvaga röst gentemot den politiska makten. Att ställa politiker och andra som har makt över människors liv mot väggen och avkräva svar.
En annan viktig aspekt av journalistiken är att vara konsekvensneutral.

Detta kan tyckas vara vackra ord, men en bra grund att stå på om man vill kalla sig journalist.
En än viktigare grund att stå på idag 2020, då medielandskapet totalt förändrats.

Då på 70-talet och några årtionde framåt var de traditionella medierna allenarådande.
Journalisterna, med chefredaktörer, nyhetschefer, redaktionssekreterare, kultur och debattredaktörer i spetsen kunde välja och vraka vilka personer som fick komma till tals och vilka som aldrig fick en syl i vädret.

Jag vet för jag har varit fast anställd med månadslön i pressen och på Sveriges Radio under en stor del av min journalistkarriär.
Vi som jobbade på de traditionella medierna styrde debatten och samhällsklimatet.
Vi valde ut vilka samhällsämnen som skulle belysas och vilka vi lät bli.
Vi valde ut vilka vi ansåg vara värda att intervjua och vilka vi nonchalerade.
Och det är så de traditionella medierna med sina löneanställda journalister forfarande gör.

Men så kom internet med de sociala medierna och allt förändrades. De traditionella mediernas monopol sprack, eftersom olika internetsajter såg dagens ljus.
Det var då som andra yrkeskategorier som länge drömt om att bli journalister öppnade sina egna sajter.
Inget ont i det, men ibland har det journalistiska hantverket gått förlorat.
Hjärtat i journalistiken, trovärdigheten, har förflackats.

Men internetsajterna öppnade också samhällsdebatten i och med att kommentarer och klick såg dagens ljus.
Responsen från läsare, lyssnare och tittare blev omedelbar.

Det som vi i de traditionella medierna på 70,80 och 90-talet efterlyste.
Nämligen direktkontakt med människorna där ute i verkligheten långt från redaktionernas, ofta dammiga inskränkta och slutna rum.

Några av oss erfarna journalister drömde om den journalistiska friheten.
Att få göra de jobb vi längtade efter utan att be en redaktionssekreterare om lov. Vi ville inte längre sälja vår journalistiska själ för ett lönekuvert.
Vi blev frilansare och chansade på att kunna leva på vår journalistik.

Men eftersom de traditionella medierna var de som skulle köpa våra frilansartiklar var vi ändå tvungna att hålla oss inom de ramar som de traditionella medierna ansåg vara viktigt – för vår försörjnings skull.

Så kom swishjournalistiken och med den den ultimata journalistiska friheten.
Med den också en medial agendamotvikt mot de traditionella medierna.
Nu är det inte längre de stora mediehusen med sina aktieägare som bestämmer priset på journalistiken.

Det är swishjournalisternas läsare, lyssnare och tittare som bestämmer om t ex Kärringbloggen är värd att läsa och stödja.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar.

Och till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?
Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !
Helene Bergman

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Det enda som fanns kvar av Munira Subasics son var en benbit. Den hittades i en av massgravarna där kropparna grävdes ner efter massakern i Srebrenica i juli 1995.
I år är det drygt 24 år sedan folkmordet på muslimer ägde rum i den Bosniska enklaven Srebrenica som stod under FN-bevakning. I dag 10 december, Nobeldagen, protesterar tusentals bosnier i Stockholm mot att Peter Handke får Nobelpriset.

Handke har förnekat att massakerna i Srebrenica var ett folkmord.

Jag träffade Munira Subasics, ordförande för Srebrenicas mödrar, i Sarajevo 2014. Då sa hon bland annat:

“Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

 

Munira Subasic var 51 år när den Serbiska armén sköt ner 22 av hennes nära manliga anhöriga i den etniska rensningen av muslimer.

Innan kriget i f d Jugoslavien levde Munira ett gott liv i Srebrenica. Hon var gift med en högt uppsatt statstjänsteman, hade två halvvuxna söner, reste till Adriatiska Havet på semester och älskade vackra kläder.
Då jag träffade Munira Subasic i Sarajevo var hon 71 år gammal.

Nu lever hon på en knapp pension, går i andras avlagda kläder och har vigt sitt liv åt Srebrenicas mödrar, där hon är ständig president.
Hon reser inte längre till Adriatiska Havet på semester. Hon reser istället till Paris, New York och London och berättar om Srebrenicas mödrar.

Det tog den Serbiska armén tre dagar i juli att avrätta drygt 8 000 muslimska män och pojkar trots att Srebrenica stod under FN- bevakning.
När männen som hade försvunnit under de där julidagarna 1995 inte hörde av sig började kvinnorna fråga om någon visste vart deras make, deras son, deras pappa tagit vägen? Ingen visste något eller ville säga något.

“Vi hade ju varit under beskydd av FN så hur kunde det vara så att våra älskade bara hade kunnat försvinna,” berättar Munira Subasic.
“Först bildades små grupper av oroliga, undrande kvinnor, sedan samlades vi i den stora moskén. Vi var 10 000 kvinnor som alla ställde oss samma fråga – var är våra älskade? Vi kunde inte tro, inte acceptera att varenda en var dödad. Vi frågade vår regering, vi frågade UNHCR, vi frågade alla organisationer, vi frågade FN. Ingen visste, därför att de inte visste att det fanns massgravar.”

Munira misstänker att de berörda myndigheterna hoppades att de muslimska kvinnorna skulle tystna i sorg och svälta ihjäl:
“Men de missbedömde den kvinnliga urkraften. Istället väcktes en helig vrede som gav oss styrka och kraft att få rättvisa.”

Under de 20 år som gått har Munira Subasic och de övriga 8 000 kvinnorna i Srebrenicas Mödrar, vänt den ofattbara sorgen till en obändig kraft.
Men det är inte hatet som driver dem, snarare att rättvisa skipas, att de döda upprättas.
Mödrarnas arbete har resulterat i att många av de skyldiga dömts av ICTY, Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och massakern har klassats som folkmord.

Under åren som gått har Munira Subasic vänt den ofattbara sorgen till helig vrede och en obändig kraft som kommer att gå i arv till kommande generationer, inte minst till hennes egna dotterdöttrar.

Det är inte hatet som driver henne. Det är sanningen och att rättvisa skapas.Som hon så klokt svarar när jag frågar om hon hatar Serberna:

“Nej,” svarar hon.

“Varför inte?”

“Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

Jag känner Munira Subasics styrka men också den djupa sorgen, när vi träffas i Mödrarnas lokal, som är inhyst i en lägenhet i stadsdelen Cengi Vila i Sarajevo. Lägenheten ägs av Sarajevos kommun och lånas ut till Mödrarna.
I lägenheten finns arkivet, där tusentals dokument över de som dödades under massakern samlats in och arkiverats av de överlevande kvinnorna.

Helene Bergman