Trots att Omar Mustafa tvingats att avgå, var det ändå många socialdemokrater som stöttade honom och gav honom andra tunga poster. Att stå upp för Mustafa Omar blev en karriärväg inom det socialdemokratiska partiet.
Det innebar att Stockholms arbetarekommuns samarbete med islamisterna redan var etablerat. Och den s k entrismen det vill säga att islamisterna skulle tränga sig in i de etablerade politiska partierna, redan hade fått fäste.
Istället för att höra vad kvinnorna ute i förorten, som värnar om sina barn – som alla vi mödrar gör, hade att säga, lyssnade de socialdemokratiska partitopparna bara på de kvinnoförtryckande islamistiska männen.
Carina Hägg var den första socialdemokratiska toppolitiker som redan 2009 varnade S partistyrelse för infiltrationen av islamister. Men det statsbärande partiet valde att inte lyssna. Inte heller lyssnade partiet på de muslimska invandrarmödrarna som också varnade. Nej istället lyssnade partiet på de kvinnoförtryckande islamistiska männen.
”Det socialdemokratiska partiets stora svek mot invandrarkvinnorna har skapat den krissituation vi har i Sverige idag. Det handlar om parallella samhällen, gängvåld och infiltration av extremistisk politisk islam,” säger Carina Hägg i en exklusiv intervju för Kärringbloggen. Partiet ansåg också att Carina Hägg var farlig som kritiserade politisk islam. Med förnedrande, ibland till och med livshotande metoder rensades Carina Hägg ut ur partiet.
I fyra artiklar på Kärringbloggen i en exklusiv intervju berättar Carina Hägg om bakgrunden till att hon tvingades ut ur det Socialdemokratiska partiet mot sin vilja.
Den första artikeln med rubriken:
”Varför lyssnar Socialdemokrater på islamistiska män, men inte på muslimska invandrarkvinnor,” publiceras tisdagen 14 februari.
Vi, svenska journalister, författare, akademiker och politiker, som på olika sätt, stöttade Ann- Sofie, Soffan, Hermansson som 2020 och 2021 i tre juridiska instanser åtalades för förtal, men friades, hängs nu ut som islamofober. Vi förtalas offentligt i en internationell rapport med kopplingar till den turkiska Erdoganregimen. Syftet är självklart att skrämma oss till tystnad!
Ansvarig för det svenska materialet i den internationella rapporten, är bland annat Anna Ardin, mest känd för sin roll i Assangeaffären. Rapporten får också stöd av det statliga CEMFOR, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. CEMFOR vars grundare och vetenskaplig ledare är professor Mattias Gardell, som vittnade mot Ann- Sofie Hermansson i Hovrättsrättegången 2021.
Uthängningen görs i European Islamphobia Report 2021, som publicerades häromdagen. Rapporten är på 664 sidor och rapporterar från varje land, även Sverige.
Rapportförfattarna beskriver ensidigt utan hänsyn till fakta och i propagandasyfte den ”växande antimuslimska radikaliseringen” i Europa. Det nybildade identitetspolitiska partiet Nyans skildras däremot i positiva ordalag. Ett parti som säger sig vara det enda Turkietvänliga partiet i Sverige. Inte så konstigt eftersom den Europeiska Islamofobrapporten har nära kopplingar till Turkiets president Erdogan via tankesmedjan SETA, som publicerat Islamofobrapporten sedan 2015.
Den svenska delen i 2021 års rapport är skriven av förutom Anna Ardin, även av Mattias Irving, i rapporten presenteras han som student och ”journalistisk researcher och Emin Poljarevic, lektor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Anna Ardin och Mattias Irving var tidigare aktiva i den religiösa delen av socialdemokraterna- Tro och Solidaritet, samt föreningen Hjärta, där satt de i styrelsen tillsammans med Islamiska förbundets, IFiS, ordförande Omar Mustafa. Magnus Sandelin, ansvarig utgivare för Doku, som också hängs ut, skriver beträffande Anna Ardin och Mattias Irving:
”Under flera år har de bedrivit en hätsk kampanj mot forskare, myndigheter och enskilda medarbetare som arbetar med frågor kopplade till radikal islamism.”
Uthängningen av oss sker via en bild tagen vid en middag tillsammans med tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson. Bilden är avfotograferad från terrorforskarens Magnus Ranstorp personliga twitterkonto där några av oss också namnges, förutom Carina Hägg och jag själv, även forskaren Magnus Ranstorp, Magnus Sandelin och ytterligare medarbetare på Doku.
Magnus Sandelin skriver om Islamofobrapporten:
”I kapitlet om Sverige hävdas att ”en liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker, har kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige idag.”
Den 27 januari 2020 stod den tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson åtalad. De som åtalade henne för förtal var Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Anledningen var att Ann- Sofie Hermansson kallat de två muslimska kvinnorna för ”extrema röster.”
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, representerar MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. En islamistisk cell som säger sig tala för alla muslimer, utan att ha fått mandat för det.
Det politiska partiet Nyans har också nära kopplingar till MMRK.
Hösten 2021 kom boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten ut. Boken skildrar hur begreppet ”lawfare”för första gången användes i svensk tingsrätt i modern tid. Nämligen att kriga med juridiska medel och att med hjälp av domstolen tysta och krossa meningsmotståndare. (Samma taktik som nu används mot oss i den Erdogan anknutna islamofobrapporten med stöd från Uppsala universitet!)
I Den politiska rättegången, skildras rättegången i Göteborgs tingsrätt i januari 2020. Bokens innehåll bygger i stort på Tingsrättens dokument: förhören med de inblandade, expertvittnenas utsagor och advokaternas pläderingar. Men här finns även material från mediebevakningen, andra tidningsartiklar och hur det göteborgska kulturlivet agerade. Ann- Sofie Hermansson friades såväl i tingsrätten som hovrätten. Högsta domstolen gav inte heller prövningstillstånd. Det är mycket allvarligt att det svenska rättsväsendet, som är en av demokratins hörnstenar, indirekt inte respekteras av en statlig institution CEMFOR, som ligger under Uppsala universitet. Ordförande för Uppsala universitet är Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet. Istället för respekt används statliga medel för att internationellt, offentligen förtala de svenska medborgare som står upp till försvar för den svenska demokratin och yttrandefriheten. Att låta främmande makt med hjälp av svenska aktivister och universitet internationellt offentligen anklaga enskilda svenska journalister, författare och forskare för att vi bevakar radikal islamism måste vara ett starkt hot mot den svenska demokratin och yttrandefriheten.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, senior adviser
Debattartikel på stoppagrundlagsandringen.com.
En regering är inte god. En regering vill ha makt.
När nu regeringen vill hindra oss medborgare från insyn i rättsystemet digitalt, är det första steget på en vandring mot en odemokratisk maktutövning.
Publicerad 2012-08-19
Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.
Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.
En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.
Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.
Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.
Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.
Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.
Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.
När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.
Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.
Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.
I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.
Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.
Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propagandamaskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.
Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.
Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.
Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.
På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.
Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.
Helene Bergman, journalist
Anders Carlgren, journalist
Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-14.
Journalist: Dagens feminister saknar samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, rättsväsendet, forskningen och media. Nu har vi en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa.
Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-13.
Julian Assange har kallat Sverige för “feminismens Saudiarabien”. Efter att ha levt med den svenska feminismen från 70-talet fram till idag är jag benägen att hålla med honom. Den statsfeminism som nu visar sitt fula ansikte i Sverige vill jag inte ens kalla för feminism. Det senaste exemplet är det typiskt svenska förslaget om ett samlagskontrakt.
Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-12.
Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.
