Avhumanisering av 70+ i Coronatid

Foto: Helene Bergman

Att i Coronans tid avhumanisera, förbarnsliga och inkompetensförklara en hel generation 70+, många gånger med döden som följd, i Sverige idag gör mig livrädd.

Antalet döda  fredagen 5 juni i coronaviruset är 4639 

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Bi Puranen, ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att våra röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år.

Den attityden från de som nu har makten, trojkan Giesecke, och hans pojkar Carlsson och Tegnell, Folkhälsomyndigheten, i vars fotspår regeringen låter sig manipuleras, ger mig flashbacks till mina journalistiska besök på det mänskliga laboratoriet i Matlab. 

Laboratoriet ligger på en ögrupp i Gangesflodens delta. Här bor cirka 200 000 människor, isolerade från civilisationen. Sedan 1966 står de med sina kroppar till förfogande för den medicinska forskningen, till stor del västerländsk. Det mänskliga laboratoriet finns fortfarande.

Likheten med det jag var med om och såg 1986 och 2001 i Bangladesh och det jag upplever i dag i Sverige 2020 är slående. 

2001 reste jag tillsammans med journalisten, ”lägg ut, lägg ut”, Bo Holmström på reportageresa på uppdrag av TV4. De betalade drygt 100 000 kronor för det här jobbet. Men när vi kom hem vågade/ville  TV4  inte sända vårt reportage. Vi fick aldrig någon förklaring till varför? 

Det är bara ett exempel på alla de gånger som jag i media försökt berätta om det mänskliga laboratoriet i Bangladesh.

I stort är det samma cyniska värderingar gentemot människor  av en speciell grupp, 70+ och äldre från den medicinska forskartrojkan här och nu, som den jag såg från det västerländska forskaretablissemanget i Bangladesh gentemot de så kallade ”infödingarna,” främst kvinnor och barn.

Jag känner så väl igen attityden. Den att bortse från människor som individer, istället reduceras de till ett nummer utan själ.

Att se människor som ett kollektiv. 

Här i Sverige genom att kalla alla över 70 för sköra, orkeslösa och mer eller mindre dementa. 

I Bangladesh för okunniga, fattiga och illitterata. 

Johan Giesecke sa själv häromdagen i Sveriges Radios direktsändning att många av de medicinska forskarna lever i ett forskarsamhälle där det är positioner, pengar och makt som styr:

”Det är inte så  många som känner till den världen,” förklarade Giesecke. 

Nej det är inte många som gör det! Men jag som upplevt den på nära håll som journalist, gör det. Det är ingen vacker värld!

Jag har skrivit ett 200-sidigt manus om detta med arbetsrubriken ” Forskaren som hatar människor” Underrubriken lyder: 

”Om jag inte talar blir jag en medbrottsling.” 

Jag har ännu inte hittat någon förläggare som vågar ge ut min berättelse om det mänskliga laboratoriet. För det handlar till en stor del om Sverige, svenska forskare, tjänstemän och politiker. 

När jag började inse vad det var jag upplevt ute i Matlab skrev jag till den brittiske författaren John Le Carré som bland annat skrivit Den trägne odlaren. Jag frågade honom om jag var galen?

Han svarade mig med vändande post i ett handskrivet brev.:

” Nej, du är inte galen. Det du berättar äger rum runt om i världen. Men din plikt som journalist är att berätta.” 

Det är drygt 20 år sedan jag var där ute i Gangesflodens delta. Jag börjar min bok på följande sätt:

”Motorbåten styr med hög fart ut i den breda floden Meghna, en av Ganges många bifloder.

Det blonda håret piskar henne i ansikte när hon vänder sig om för att se ögruppen Matlab, med sina gulbruna lerhus och gröna palmer, snabbt försvinna vid den allt suddigare horisonten. 

En tanke som snart blir till insikt griper tag i henne. Att det skiljer tusentals år mellan människorna som bor  i Matlab och de högutbildade forskarna från västvärlden som använder dessa människor i sin forskning.

Öbefolkningen lever av fiske och risodling. De har en självklar stolthet och värdighet. Deras ögon möter betraktarens utan rädsla och misstänksamhet. Men avskärmade från det moderna tekniksamhället faller de lätt offer för de västerländska forskarnas egoism.” 

I Sverige dör flest äldre människor i Coronapandemin. De som är avskärmade på äldreboendena. 

Men fortfarande håller Anders Tegnell på att protestera mot att bära munskydd, trots att många andra länder gör det.

Fortfarande är Anders Tegnell kritisk till antikroppstester, trots att andra länder inte gör annat än att testa. 

Detta har inneburit att Sverige nu är isolerat från omvärlden.

I Sveriges Radio P1 program Konflikt säger Bi Puranen, som arbetar på Institutet för Framtidsstudier och är generalsekreterare för World Values Survey, att Sverige sticker ut väldigt mycket i sin syn på äldre.

Det är nästan lite chockerande, säger hon.

” Vi är så vana vid att ligga i topp när vi ser på mänskliga rättigheter, på kvinnors möjligheter, på hbtq. 

Då är vi uppe i högra krysset.” 

Men när det gäller 70-åringars sociala positionering:

”Då är vi längst ner på kartan. Det är bara Estland som ligger lägre. Vi ligger kolossalt dåligt till när det gäller just social positionering av de som är 70+. Där sticker vi verkligen ut.”

Hon säger också att om det är så att de bilder som ges, att de äldre inte får träffa en läkare, att äldreboendena har ont om personal som är utbildad, så är det naturligtvis väldig allvarligt.

Bi Puranen har gjort några snabba undersökningar om Coronakrisen.

Hon ser att även om oron är skyhög bland de äldre i Sverige så är förtroendet för både regeringen, myndigheterna och sjukvården fortsatt stor.

”De äldre är väldigt tacksamma över hälso-och sjukvården.

Men det är också så att vi måste förtjäna den tacksamheten,” säger hon och tillägger:

”Jag tror att  vi måste se upp lite grann när det gäller den här frågan.” 

Hon ser tydliga tecken på hur äldre har blivit marginaliserade i Sverige. Att deras röster inte hörs.

”Vi måste fråga de äldre. Nästan alla undersökningar som görs är från 18 år och upp till 65 år. 

Vi vet alldeles för lite när det gäller 65+. Och med tanke på att 20 procent av befolkningen är över 65 är det ur demokratisynpunkt inte acceptabelt att vi har det så.”

Vad Bi Puranen säger är att 20 procent av Sveriges befolkning  inte hörs. 

Och hörs och syns man inte, existerar man inte som människa. Frågan inställer sig osökt.

Hur kan Folkhälsomyndigheten och regeringen överhuvudtaget utfärda direktiv om hur vi 70+ ska leva, när de inte har en aning om hur vi lever?

De ser oss 70 +  inte som människor utan istället som kroppar, precis som de medicinska forskarna gör med människorna ute på det mänskliga laboratoriet i Bangladesh. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975