”Det är tryggare att dansa med döden och rädslan än att låtsas att de inte finns i rummet,” skrev en nära vän till mig som tröst i Coronatider. 

Så låt mig få ta itu med döden och mitt förhållande till den.

Och som en av mina läsare till Kärringbloggen skrev efter mitt förra blogginlägg: ”Tänk på döden och njut av livet”

”Tack så vackert skrivet. Döden är livsviktig, och den talar vi så sällan om! Låt oss tala mer om den känsla som ordet döden skapar i oss.” 

En annan läsare, också en nära vän och ålderskamrat till mig skrev så här:

”Jag är inte rädd för döden! Bara det går fort, som min mamma sa. Har en vacker bild av döden med lie och allt på min dator. Skrattar åt döden. Det enda som oroar mig är att arvingarna ska stå där med min överbelamrade våning där jag bott i 45 år. Underbar känsla att bara skita i döden. Antroposfären kanske går under i alla fall.” 

Antroposfären är miljön på jordens yta som är bebodd av människor. Exempel är stads,- landsbygds och bostadsområden.  

Under de senaste veckorna har döden varit allestädes närvarande inte minst i medierna. I varenda nyhetssändning, på varje förstasida, i special artiklar. 

Döden förtäckt i siffror och statistik. Döden som nu heter Corona. 

Stefan Löfven, statsministern gick ut i DN och sa att: ” Vi kommer att få räkna de döda i tusental. Det är lika bra att vi förbereder oss på det.” 

Jaha hur förbereder man sig för det då? 

De enda svar jag hittar från det offentliga är att tvätta händerna med tvål i 20 sekunder i varmt vatten. Undvik sociala kontakter och håll två meters avstånd om du råkar träffa någon människa. Är du över 70 gå inte ut och handla utan stanna inne. 

Pragmatiska och värdefulla råd! Som en del följer, medan andra låtsas som om döden inte finns – inte når dom. 

Men hur hanterar vi alla de känslor och tankar som den nu allestädes döden skapar hos envar av oss? 

Nu då döden i dessa dagar blivit vår följeslagare i vardagen. 

I Sverige i ett land där döden så länge varit en personlig, individuell upplevelse. Där många av oss inte ens sett en död människa. I ett sekulärt land där människor bara går i kyrkan i juletider. 

Där man till och med i dessa tider kan bli smått avundsjuk på de som tror på någon gud.

Vi andra går till terapeuter och psykologer eller olika slags medier.

Men vad vet dom om döden? Vem överhuvudtaget vet något om själva döden – ingen. Många känner till vägen dit – lidandet. Fast i Corona tider blir det ännu mer skrämmande för respiratorerna kanske inte räcker? 

Eller de ord som min mormor sa och som följt mig hela livet:

“Det finns värre saker än döden.”

Var är de andliga ledarna nu? Vem säger ett tröstens ord i media. Jag tycker att de är förvånansvärt osynliga i dessa tider. 

För det kan väl inte vara så att man måste vara med i någon religiös sammanslutning för att få höra och prata om döden. 

Och nu mitt i Coronan kommer Stilla Veckan och Långfredagen med Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Kanske är det en tröst? Ett hopp? Men det var ju så längesedan! 

Det slår mig att människor i alla tider levt nära döden, bara inte vi i  vårt nutida högteknologiska samhälle. 

Att människor i alla tider har varit tvingade att förhålla sig till döden och livet. 

Att döden har varit en bärande kreativ kraft, i konsten, i litteraturen i musiken.  

Det är i brytpunkten mellan liv och död som den kreativa kraften förlöses. 

Så då sätter jag på Spotify och lyssnar på klassisk musik och plötsligt går den in i mig som den aldrig tidigare gjort. Jag förstår med mina känslor vad kompositören säger. 

Jag går tillbaka till renässansen. Jag har alltid älskat och fascinerats av de stora konstnärer som verkade då- Leonardo Da Vinci, Michelangelo. 

Och det är då som livet började hyllas och benranglet från medeltiden fick vingar och blev en ängel. 

Jag går ut i naturen och där finns ju också kontrasten i en spirande vår med döden som sällskap. 

Och denna vår 2020 har väl aldrig varit så lysande ,vacker, skir och ömtålig som just denna vår, när vi dansar med döden.

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975

 

 

 

3 Kommentarer

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Läs hela artikeln HÄR. […]

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar till Anita Lilja-Stenholm Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 4 =