Varför hyllar kulturfeministerna den mördande machokulturen?

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till Dig som redan har swishat, det gör att jag orkar lite till!

Du som också vill stötta Kärringbloggen! Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 624209-3

 

Varför  hyllar kulturfeministerna/journalisterna på Sveriges Radio ”ortens” mördande machokultur? Det kan väl inte vara för att dessa kulturfeminister när en romantiserad bild av ”riktiga män” som bär vapen? Eller för att de tycker synd om dom? Sveriges Radio ska stå för jämställdhet och ändå delar kulturfeministerna/journalisterna ut priser till ”ortens” rappare som uttrycker en kvinnosyn i sina texter som strider mot vår grundlag om allas lika värde oberoende av kön. 

Inte nog med det! I sändningstillståndet för Sveriges Radio står i § 5:

”Programverksamheten ska som helhet bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet och nyskapande form och innehåll.” 

Det verkar som om de som kallar sig kulturfeminister spelat ner jämställdhets – och kvalitetskravet till förmån för ”ortens” kriminella machomän eftersom de delar ut priser till dom.  Men det är inte okej att kulturfeministerna använder kulturen som täckmantel för att hylla unga män som uttrycker att kvinnor är horor. Unga män som rapparen Yasin som får P3 Guld, som löser konflikter med vapen och dödande. Vad de här rapparna förmedlar är inte kultur – det är propaganda och makt. De är smarta nog att utnyttja sig av den trendssättande journalistiska naiva kultureliten för att med våld, mord och narkotika infiltrera det svenska samhället och sätta demokratin i gungning. De utnyttjar den svenska toleranta yttrandefriheten för att bedriva den intoleranta propagandan.

Och kulturmedia i Sverige som, under sken av att försvara den fria kulturen,  kräver att politiker ska ”hålla armlängds avstånd” låter sig utnyttjas som krigshetsare. Gängvåldet där polisen nu utreder 250 mord och försök till mord, handlar inte längre om kulturjournalisternas förment privata tyckande, det handlar om en maffiakultur som har understötts av kulturetablissemangets hejarop.

Det har gått så långt att Rikspolischef Anders Thorngren i SR:s P1 Morgon, med undertryckt vrede i rösten säger att situationen är Fruktansvärd och att vi i Sverige har en:

”Synnerligen allvarlig situation som äter sig in i vårt demokratiska samhälle.” 

Rikspolischefen menar att den här situationen inte kommer att brytas om inte övriga samhället mobiliseras för att bryta nyrekryteringen:

”Det är ständigt ny påfyllning av nya kriminella som ser upp till de andra där de tidigare har varit.”

SRs P1 Morgons programledare nämner inte med ett ord de gängkriminella rapparnas påverkan på de kriminella wannbees som hejas på av public service. En public service som dessutom ingår i landets totalförsvar. Däremot står en f d kriminell rappare i SVT:s Aktuellt studio och berättar hur gangsterrapen drog in honom i kriminaliteten.

” Att lyssna på gangsterrap som ung bidrog till att han började begå brott. Och det går inte att vara framgångsrik inom genren utan att i någon mån själv vara en del av den kriminella världen. Det menar rapparen Alex Ceesay – som själv levt både ett kriminellt liv och är känd för sina grova texter . – Det drog mig ditåt, säger han i SVT:s Aktuellt. 

På 70-talet fanns  en tidningen som hette Musikens Makt. I deras första nummer som kom ut i juni 1973 löd programförklaringen:

”Maktens musik, Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” (Wikipedia)

Låter som kulturfeministernas/journalisternas förklaringar till att prisa gangsterrappen men som i dagens samhälle helt spårat ur och gått från ord till vapen och mord.

Och nu utropar den tyska tidningen Bild, med miljontals läsare Sverige till Europas farligaste land.  Att kulturfeministerna inte fattar att de blivit nyttiga idioter med sin perveterade kultursyn där de attackerar vita medelåldersmän till förmån för det verkliga patriarkatet från förorten som inte ens döljer sin fientliga kvinnosyn. Eller som Amineh Kakabaveh,vänsterfeminist säger i min intervjubok Förortens Grupp 8:

”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället. Jag har kämpat för dialogen, men det är ett värre krig än att kämpa med vapen.”

Amineh menar att det svenska samhället blundar för könsrasismen.Under kvinnokampen på  70-80- talen kämpade vi mot könsrasismen med bland annat text och musik. Vem minns inte sången ”Vi måste höja våra röster.”  I den kampen spelade Sveriges Radio en avgörande roll som föregångare när det gällde att lyfta fram kvinnorna, inte minst i kvinnoprogrammen. Jag var själv med. Det var bland annat därför vi gjorde framsteg och vann.

Men det är med en kombination av vrede och sorg som jag måste konstatera att det patriarkat vi bekämpade och vann över nu är tillbaka i form av ”ortens” machokultur och dess artister. Ett patriarkat som till och med hyllas av dagens kulturfeminister i Sveriges Radio. Public Service som för 50 år sedan gick före i den kamp som var kvinnokampen och som mynnade ut i ett jämställt Sverige.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärrtingbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975,

eller till PG 624209-3

 

P.S På lördag, 30 /10  är jag inbjuden av Liberala Kvinnor till Alingsås. Klockan 13 finns jag på Estrad och berättar om min bok Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Boken finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

Offentlig jättesnippa en käftsmäll mot kvinnoförtryckande islamister.

Vi som var med om den sexuella revolutionen i Sverige. Utsnitt av verket ”God giving a fuck”av den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt. Målningen finns på Trafikverkets plank mellan Nordstan och Operan i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

 

En skönt målad jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg är en riktig käftsmäll mot de kvinnoförtryckande islamisterna som härjar i stan. Det är också i de här kvarteren som de flesta invandrare, på väg till och från Hisingen och Biskopsgården (där polisen Andreas sköts till döds) finns. 

Det är den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt, som målat konstverket ”God giving a fuck,” Hon som tidigare gjort sig känd för sina målade jättepenisar. Men nu sträcker sig särade horisontella nätstrumpeben flera meter över planket och i mitten, naturligtvis en tydligt öppen vagina. En hyllning till den kvinnliga fria sexualiteten. 

För mig som var ung på 1960-talet och upplevde den sexuella revolutionen blir den här bilden en revivial av ett samhälle där kvinnors sexualitet väcktes och tilläts. Där sex även för oss kvinnor skulle vara roligt och njutningsfullt. Där vi lärde oss att uppskatta våra kroppar, men också att försvara dom. Där män och kvinnor kunde njuta tillsammans, såväl inom som utanför äktenskapet. Det var långt innan moralismen och radikalfeministerna med sin offerideologi kom i maktposition och de kvinnoförtryckande inhemska islamisterna också flyttat fram sina positioner i Sverige. Jag tar till och med upp det här i min bok – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. Jag går tillbaka till 70-talet och skriver:

”Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. På östra sidan av torget ligger numera Nordstan. Gallerian där jag 2015 av (islamistiska) Dahwa – missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs Moské. Där läste jag bland annat:

”I Islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna) när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet att gifta sig med.”

I broschyren står också att den heltäckande klädseln skyddar kvinnor från mäns trakasserier. Samtidigt uppmuntras männen att i äktenskapet ge en upprorisk kvinna ett slag, som inte får synas eller ge något märke. 

”Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppföranden.”  

Inom de abrahamitiska religionerna har den kvinnliga sexualiteten varit det största hotet och därför måste det  patriarkala prästerskapet med alla medel ta kontroll över  kvinnan. Som i Islam hota henne med helvetet eller på olika sätt straffa henne om hon bejakar sin sexualitet och låter den blomma. Under kvinnokampen på 60,70 -och 80 talen gjorde vi upp med kristendomens bigotta sexuella kvinnosyn. Vi släppte vår sexualitet fri och vi hade de flesta av våra män med oss. Det var bland annat detta som gjorde vårt samhälle jämställt. Tyvärr ser jag idag krafter som återigen vill förpassa kvinnorna under det patriarkala förtrycket i namn av religionen. Ett samhälle där kvinnor förtrycks är ett icke jämställt samhälle och ett samhälle som inte utvecklas. 

Denna jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg säger mer än tusen ord om att återta den fria kvinnliga sexualiteten. Medan jag skriver detta funderar jag på om partiet Nyans tänker bränna ner planket med jättesnippan?

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

P.S Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.