Fyllegubbar, blottare och Tage Erlander

 

Hade inte insett att jag är ett barn av Tage Erlanders tid. Hade inte tänkt på det förrän Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare i en intervju sa att hennes förebild var Tage Erlander. Tage Erlander? Alla känner ju till det namnet, men när var han statsminister – egentligen? Googlade fram honom och ser att han var Sveriges statsminister mellan åren 1946 till 1969. I 23 år! Den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier som i oavbruten följd suttit längts på sin post. Var det egentligen så bra? Samma statsminister och samma parti en hel barn -och ungdomsgeneration?!  

Herregud! Det är ju hela min barn – och ungdom! Jag och alla mina generationskamrater har blivit präglade på socialdemokratin, vare sig vi velat det eller inte. I ett litet land med drygt 7 miljoner invånare och ett starkt socialdemokratiskt parti på 40-50-och 60 talen. Klart att vi blev påverkade på ett eller annat sätt, när den socialdemokratiska ideologin sipprade ner i hela samhällskroppen under så många år!   

Och som jag skrev i rubriken, faran var fyllegubbarna och blottarna som stod gömda bakom ett träd och som vi småflickor fnittrade förskräckta åt. Det var ett tryggt samhälle och inskränkt. Nu är det otryggt och inskränkt, men på ett annat sätt, trots att sossarna fortfarande sitter vid makten. Men hur var det att vara barn och ungdom då på Tage Erlanders tid?

Jag har skrivit en del om det i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 på Beijbom Books.  För några dagar sedan tog jag fram den och började läsa vad jag skrivit om mitt sena 50-tal. Hur många människor som under Erlanders tid fick det bättre materiellt genom att arbeta och spara: 

”Vi hade just flyttat, från en hyreslägenhet, i ett tvåfamiljshus till en egen, nybyggd, arkitektritade 60-tals villa i gult tegel, stora fönster med fönsterbågar i teak och öppen planlösning.( min morbror var arkitekt och hade ritat vår villa) Badrummet var kaklat i gult och svart och hade, förutom gult badkar, toalett och handfat också en bidé. Men vi bodde fortfarande i Mölndal, industristaden, med de stora industrierna, Papyrus, SOAB och Mölnlycke, där majoriteten av invånarna var arbetare. Mina klasskamrater i Kvarnbyns folkskola var arbetarbarn. Jag visste redan då vilka pojkar som hade det svårt och vilka som var svagare. Jag brydde mig om dem, i någon slags barnslig solidaritet. Det var Rolf och Håkan, som båda hade skinnpajar, svarta platsjackor med gula dragkedjor. Rolfs pappa jobbade på Papyrus och Håkans var spårvagnskonduktör. Min mamma påpekade det ett antal gången och tyckte inte att jag skulle leka med dem. Jag förstod inte riktigt varför och jag tror inte att jag brydde mig om det. Men jag tänkte på det!  Min mamma ville aldrig bo i Mölndal. Hon ville komma ifrån sin klassbakgrund. Men morfars snickerifirma hade flyttat rån Göteborg till Mölndal och där jobbade den ingifte svärsonen, min pappa. Han var också starkt engagerad i högerpartiet för han kom från en överklassfamilj. 

Min bästis var Marianne. Hennes familj var halvdanskar, välutbildade, konstsamlare, socialdemokrater och hade ett tyskt hembiträde. De bodde i en stor våning i ett gult HSB tegelhus i Mölndal. De ville bo i arbetarstaden för att inte tappa kontakten med verkligheten. Jag var ofta hos dem och hörde deras diskussioner om det som var bra med socialdemokratin. Jag begrep inte så mycket, men tyckte att det där med solidaritet lät bra. Mina föräldrar kunde inte förstå att Mariannes familj kunde vara socialdemokrater. De gick till och med i demonstrationståget på Första Maj, något som mina föräldrar aldrig skulle göra.

Med vår flytt till villan i ett mer välbärgat kvarter hade vår familj klättrat en bit på samhällsstegen. Det var viktigt, särskilt för mamma. Jag hade lysande betyg från folkskolans sjätte klass och skulle fortsätta på läroverket det vill säga flickskolan.  Mina föräldrar tyckte att det var viktigt för flickor att ha en  utbildning. Anledningen var att jag skulle kunna försörja mig om min blivande make, när vi gift oss skulle dö. Att jag skulle ha kunnat gå i Mölndals realskola, där det fanns pojkar och arbetarbarn, var det aldrig tal om. 

Mina rottrådar slets av. Men min grundläggande känsla av solidaritet med de svagare och mod att slåss för dem hade grundlagts i folkskolan. Min känsla för människors lika värde var rotad om än omedveten. Jag kom till en helt ny värld, som ansågs finare. Det var en skola för familjeflickor. Vi uppfostrades och undervisades i borglighetens kvinnliga värderingar om hur flickor skulle vara och uppföra sig. Förutom språk och de andra ämnena fick vi lära oss representera och duka vackra bord. 

I folkskolan hade jag som pojkflicka känt en slags frihet och respekt för den jag var. Jag hade känt av flickfriheten. Den friheten saknades i flickskolan, där jag för första, men absolut inte sista gången fick känna på det kollektiva kvinnliga förtrycket. I flickskolan skulle jag tuktas och anpassas efter rådande kvinnliga regler och normer och måste lära mig koderna för att överleva. 

Bland annat den kvinnliga ”godhetens” dygd, att samla pengar till fattiga barn. Att känna sig förmer, att ge av sitt överflöd. Den förtryckande givmildheten. Snällheten som saknar respekt för människovärdet. Den som inte går att kritisera, men som förlamar. Jag var vilsen och tyckte att jag kommit till en märkligt, sluten och i det fördolda grym värld.

Jag blev en flickvärsting. Bråkade, var uppkäftig, åkte ut ur klassrummet under lektionerna och var tvungen att gå om en klass. Ingen brydde sig om varför den lilla flickan var så bråkig och olycklig. Flickor skulle inte uppföra sig som jag gjorde. Flickskolan var en sluten kvinnovärld. Och tack och lov att den försvann på 1970-talet. Trodde jag/vi!

Men, nej könssegregeringen försvann inte. Den har bara återuppstått i en annan skepnad. För återigen fostras flickor till att vara underdåniga männen, men nu i religionens namn.  Och ett förtryck är ett förtryck oavsett hur det är paketerat. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

På Roadtripp: Männens Land. Skellefteå -Kiruna.Etapp Två.

Malmberget/Gällivare och Kiruna svälts ut på infrastruktur. Städer där männen gärna jobbar och tjänar pengar, men inte vill bo med sina familjer. Istället är det hotellen som tjänar pengarna. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll.

 

Jag gör en roadtripp med bil från Hjo via Stockholm till Kiruna på E4:an utmed kusten, fram till dess att vi svänger av vid Luleå och tar E10 inåt landet med målet Kiruna. 

Det är en resa på 167 mil och som tar sex dagar. På den tiden hinner jag se mycket och inte minst fundera på vad det är jag ser. 

I förra artikeln här på Kärrinbloggen, beskrev jag städerna utan ansikte – Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå och Piteå, men nu lämnar vi dem och beger oss inåt landet. 

Vi passerar Boden och kör sedan E10 omgivna av skog, skog och åter skog. Vi möter mest lastbilar tunglastade med timmer  när vi kör mot Jokkmokk. Ett namn som bär ett skimmer av en snöklädd Jokkmokks marknad när samerna samlas i februari. Men nu ser Jokkmokk ut som vilken annan norrländsk stad som helst, grå och utan liv. 

Det är som att komma in i ett annat land, gråare, stenigare. Man går ner i en svacka för att sedan efter Kiruna ta sig upp i den vidunderliga fjällvärlden. Den som säljs in till framförallt utländska turister. 

Soppatorsk

 

Precis innan Porjus upptäcker vi att bensinen håller på att ta slut. Datorn i bilen räknar ut att vi kan komma till Gällivare minus en halv mil. Soppatorsk här! Vi får säkert hjälp av någon, men frågan är om det överhuvudtaget kommer någon? Vi ser inga bilar och absolut inga människor, bara skog. Min vän och den som just nu kör bilen och jag träffades i början av 2000-talet i Zimbabwe, Afrika. Nu säger hon: 

”Det känns som att köra i Zim. Nu är det bara att lita på försynen. Och att det ordnar sig.” 

Vi har ingen aning om det finns någon mack i Porjus, däremot ser jag genom bilfönstret enorma kraftanläggningar byggda vid och över Stora Luleälv, vid utloppet av Stora Lulevattnet. 

Jag kollar på Wikipedia och läser att Porjus kom till i början av 1900-talet i samband med att Porjus kraftverk byggdes åren 1910-1915. Åren 1971- 1982 byggdes den nya kraftstationen. Den är mycket imponerande med sina slingrande, skinande rör. Det finns alltså gott om elkraft i Porjus, frågan är om det finns någon mack, för nu börjar också bensinlampan lysa?

När vi närmar oss samhället, ser vi en kvinna. Vi stannar, jag trycker ner rutan och ställer frågan om det finns någon mack i Porjus. Vi sitter där i vår högteknologiska bil och väntar på hennes svar. När det kommer drar vi en suck av lättnad. Ja det finns en enda mack i Porjus. Och så beskriver hon vägen. 

Det är klart att den ligger utmed E10. Vi går ur bilen och medan bilen fylls med bränsle, hör jag det brusande vattnet från älven och skymtar kraftstationen mellan björkarna. 

De sista milen fram till Gällivare, där vi ska övernatta, passeras utan några problem.

Hotellet fullbokat av män.

Det första jag ser när vi kommer in i receptionen på Grand Hotell Lapland i Gällivare, är en glasmonter som visar skjortor. Rabatterade lyxskjortor!  Brukar det inte vara klänningar, smycken och parfym i hotellreceptioner?

Snart förstår jag varför, för jag ser bara män runt omkring mig. 

Det är inga kostymmän, nej detta är grövre män, klädda i grova skor, fjällbyxor, t-tröjor. Många bär keps. Eller gula lysande västar. De sitter i klungor med ölglas. 

I matsalen blir männens dominans ännu mer påtaglig. 

Inget finlir här inte och matportionerna är stora – mat för en karl. Här dricker man inte vin. Ölen solglimmar i glasen eftersom det fortfarande är ljust i midnattssolens land. 

Hotellet är fullbokat. Likadant är det i Kiruna, nästan med bara män. 

Män i grova kläder. Män som vet sitt värde. Män med stolt gång och kraftiga kroppar. Det är männen som jobbar i gruvan. Stämningen är öppen och generös, god och glad. 

Det sägs att Scandic Hotels Ferrum i Kiruna, är det mest lönsamma i hela kedjan. Här bor de arbetspendlande männen till skyhöga priser. Företagen betalar och konkurrensen är lika med noll. 

Varken Gällivare eller Kiruna är särskilt vackra städer. De ser snarare ut som  Ryssland gjorde på 70-talet. Alla hus är grå, ofta trevånings hus, trist och ensidigt. Det är kargt och stenigt. 

Det är inte några attraktiva samhällen att bo i. Här är det jobben och pengarna som gäller, inte så mycket mer. Förutom då den fantastiska naturen med jakten och fisket. Eller fjällvandringarna. Detta är kontrasternas land, det som gör det fulare så mycket fulare och det skönare så mycket vackrare. 

Människans verk är det fula, naturens egen kreativitet står för det sköna och vackra. 

Jag känner mig konfunderad och vill komma bakom den yta jag som tillfällig gäst ser när jag kommer till Malmfälten. Till  gruvorna, älvarna, skogen och männen som jobbar där. Jag ringer upp en vän, född och uppvuxen i Kiruna. En som jobbat där men inte längre bor i Kiruna. Familjen trivdes inte. Men han har den kunskap jag efterfrågar och han är villig att  berätta. 

De flesta män som jag träffat på är arbetspendlare från södra Sverige. 

”Man vill gärna jobba och tjäna pengar i Norrland, men inte bo där.” 

Männen jobbar i två veckor och är sedan hemma i två veckor. Problemet är att kompetensen inte finns där gruvorna och vattenkraften finns. Pengarna/miljardvinsterna, däremot  slussas ner till statskassan södra Sverige. 

Männen som arbetspendlar, får lönen från Norrland men  betalar kommunalskatt där de bor i södra Sverige. 

Så varken miljardvinsterna eller männens kommunalskatter kommer städerna och orterna i Norrland till del. Allt samlas i södra Sverige. 

Det blir en ond cirkel. Norrlandskommunernas skattepengar räcker inte till för att möta upp kraven och behovet som människor har för att bosätta sig i tex Gällivare och Kiruna. Därför är  det svårt att få folk att flytta och bosätta sig i bland annat Malmfälten. 

Till detta kommer att LKABs gruva alltid varit nedläggningshotad. Framförhållningen är max 15 år. 

Och om nu gruvan skulle läggas ner, ja då finns inga samhällen kvar. 

Få vågar satsa på framtiden, ta risker. Stugan på fjället blir tryggheten dit man åker för att  jaga och fiska, släppa oron över framtiden. 

Just nu är det stor omflyttningen i Kiruna. Stora delar av staden måste rivas och nya hus måste byggas. För att ersätta de bostäder som går förlorade.

Men ett pampigt nytt kommunhus har redan byggts och ett stort hotell.  

Det råder bostadsbrist och människor vet inte vart de ska ta vägen. Några flyttar ut till stugan och bosätter sig där. 

Jag går in på det statligt helägda LKABs hemsida och där finns den statliga framtidstron- LKAB kommer att skapa 3 000 nya jobb och omfattande investeringar till Malmfälten de kommande åren.  

”LKAB:s plan för framtiden innebär omfattande om-och nybyggnationer av produktionsanläggningar i Kiruna och Malmberget, samt utbyggnad av infrastruktur djupare ner i gruvorna. Sedan försäkrar staten att: 

” LKAB tar ett stort ansvar för sitt närsamhälle där vi är verksamma. I Norrbotten pågår en samhällsomvandling där nya samhällen i Kiruna och Gällivare tar form. I det arbetet finns en unik möjlighet att skapa hållbara lösningar för ett attraktivt samhälle där alla invånare trivs, och som harmoniserar med sin omgivande miljö.”

Men trots LKABs vackra ord vidhåller min vän att det ändå verkar som om Sverige inte vill ha ett avlångt land. 

Han jämför Sverige med Norge, där de lokala tillgångarna också ger blomstrande städer. Han nämner Tromsö i norra Norge. En expansiv stad med ett stort utbud av av utbildning, forskning och ett kulturellt och kommersiellt centrum. Den politiken har inte nått makthavarna i Stockholm – ännu. 

Norrbotten är också männens land. 

På nära 400 år har det inte funnits någon kvinnlig landshövding i Norrbotten, dit Malmfälten hör. 

Fast i år har Lotta Finstorp, tidigare riksdagledamot för moderaterna blivit den första kvinnliga landshövdingen. 

Och dessutom  byggs och expanderar allt fler industrier i Norrland. Industrier som skapar tusentals nya jobb och behöver kompetenta människor som vill jobba där.  

Kanske det nu äntligen är dags för svenska staten att följa Norges regionalpolitik och satsa på städerna i Norrland. I så fall inte en dag för tidigt att låta Hela Sverige Leva. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975