I 16 år har jag haft Jante sittande på min axel i form av en artikel från Aftonbladet 2004.

I den kan jag läsa att dåvarande finansministern Pär Nuder kallade oss 40-talister för köttberget:

”Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda. Det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem.” 

Pär Nuder ville sätta fler i arbete för att klara försörjningskvoten.
Hans uttalande gjorde många människor upprörda och en del av oss kände oss utpekade som parasiter.

Då satt jag på en tjänst som utbildningsansvarig på en KY-utbildning i Reklam- och industrifoto på Fotoskolan i Gamleby som vi startade upp 1998. Vi gjorde ett bra jobb och slussade ut flera hundra yrkesfotografer under dessa 12 år som jag arbetade där.
Nuders ord fastnade i skallen. Jag ruvade på dom något år men sa till slut upp mig från min intressanta och välbetalda tjänst. Kände att jag skulle stiga åt sidan och lämna plats. Skaffade fram en ersättare i 30-årsåldern som jag trodde mycket på. 

Min chef bad mig ta tjänstledigt ett år istället, vilket jag gjorde och drog 35 mil ner till Västkusten. Firade min 60-årsdag i lugn och ro. Kände mig nöjd för att jag lämnat plats åt en annan generation. 

Efter ett halvår blev jag ombedd att komma tillbaka och jag gjorde det direkt. Glömde Nuder och köttberget och jobbade med glädje på ett tag till.

Att jag aldrig har slängt artikeln har jag undrat mycket över. Skulle jag aldrig glömma att jag var en del av köttberget som skulle ligga samhället till last? 

Men så kom jag på vad Henrik Höjer, Forskning &Framsteg skrev 2005:

”Finansminister Pär Nuder kallade 40-talisterna “köttberget”, men faktum är att de sedan länge är omsprungna av 60-talisterna – Nuders egen generation.” 

Mellan 1940 och 1949 föddes 1,2 miljoner barn i Sverige.
Under hela 60-talet föds 1,3 miljoner barn.
Alltså kommer det hela tiden nya ”köttberg”. Det är bara att gilla läget.

Krögare

Till slut tog jag en utmaning i en ny bransch och sa upp mig på riktigt. Jag skulle bli krögare ihop med min dotter. 

Ingen åldersnoja här inte vid 63 års ålder. Läste böcker och artiklar om ”Den tredje åldern” som jag tyckte att jag befann mig i trots att jag fortfarande arbetade. 

Till min 70 års dag bjöd jag in till öppet hus på vår restaurang. Jag ville att mina vänner skulle fira in min nya ålder tillsammans med mig. Det blev en trevlig fest med vänner i olika åldrar.

”Tredje åldrare” beskrivs som ålderspensionärer som är oberoende, har mycket tid till sitt förfogande, är relativt ekonomiskt välbärgade samt friska och inriktade på självförverkligande genom olika former av aktivitet. 

Istället för att utgöra en social livs fas som inkluderar en heterogen grupp äldre personer och sociala problem likväl som möjligheter, framträder snarare den tredje åldern inom forskning som en homogen social kategori av resursstarka och aktiva äldre personer eller som ett perspektiv som fokuserar på vad som inom samhällsvetenskaplig forskning om äldre och åldrande kallas det positiva, produktiva och aktiva åldrandet.”
(Ett utdrag ur en rapport om den tredje åldern som är skriven inom ramen för forskarutbildningen i socialt arbete, Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete vid Växjö universitet.) 

Förra året bestämde jag mig för att bli pensionär på riktigt för att få mer tid till mitt förfogande och kanske inrikta mig på ”självförverkligande” genom olika former av aktivitet. Visste inte riktigt vad det innebar, då jag alltid älskat att arbeta åt andra.

Slutade jobba och sålde mitt hus. Drog till Varberg. Fick en underbar liten lägenhet med stor altan. Köpte nya noga utvalda möbler och väntade bara på våren så att jag kunde köpa trädgårdsmöbler och växter till altanen. Ingen åldersnoja. Dammade av min cykel och köpte en bra cykelhjälm. Livet var ganska gött.

Men allting förändrades över en natt.

Åldersnoja och Corona

Den 7 mars sa det pang. Jag ramlade på en trottoar och slog mig så illa att jag inte kunde ta mig upp själv. Folk strömmade till för att hjälpa mig och jag hörde någon förklara för någon annan att ”det är en äldre dam som ramlat”. 

Åldersnojan kom till mig. På akuten konstaterades en bruten överarm. Blev hemskickad med morfin och andra vanliga värktabletter samt med armen i mitella. Var väldigt arg för att jag bröt armen. Det passade inte in i mitt liv just då.

Coronapandomin med isolering i hemmet för oss som var 70+ och äldre gjorde ju inte saken bättre för mitt ego, mina egna planer. 

Nu kom Pär Nuder upp i skallen igen. Jag plockade fram artikeln från Aftonbladet 2004 som tog upp Nuders uttalande om att det stora köttberget 40-talisterna skulle bli en stor belastning för samhället Det kändes som han hade rätt fast han uttryckte sig klumpigt och drog alla över en kam.

Jag tolkade att karantänen i hemmet berodde på att vi inte skulle ta upp plats i vården. Vi skulle återigen stiga åt sidan. Nu var plötsligt inte 70 det nya 50 längre. 

Sedan 1971 har äldres hälsa studerats i den så kallade H70-undersökningen. Forskare på Göteborgs universitet har under åren följt tusentals äldre och kartlagt deras hälsa.
”Åldrandet har förändrats dramatiskt de senaste 50 åren – i positiv riktning. Dagens 70-åring är som 70-talets 50-åring. Friskare, lyckligare och har bättre sexliv”. Det visar en studie från Göteborgs universitet.
”Det är enorma förändringar. De 70-åringar som vi undersökte på 70-talet var som små löv, blåste man på dem så ramlade de omkull. I dag är man mycket mer robusta, säger Ingmar Skoog, forskningsledare. Dagens 70-åringar är intellektuellt klarare, bättre på gångtester och fysisk funktion. Där ser vi en stor förändring på bara 15 år”.

Där hade jag ju varit alldeles nyss. Nu kände jag inte igen mig, blev riktigt sorgsen, tappade all lust och energi. Var jag på väg in i den ”Fjärde åldern”.

Fjärde Åldern

Den fjärde åldern är en term inom gerontologin och står för den sista perioden i en människas liv.
Denna tid präglas av högre grad av sjuklighet samt nedsatt fysisk och psykisk förmåga. Man klarar sig inte själv, utan är beroende av hjälp från andra. Det går inte att ange någon exakt biologisk ålder för den fjärde åldern utan den skiljer sig från den tredje åldern genom de begränsningar hälsan sätter för möjligheterna att leva ett oberoende liv och göra det man vill.

Gick själv in i en bubbla och tyckte väldigt synd om mig för att jag inte kunde åka ut och välja trädgårdsmöbler och växter. Det ingick ju i planen för mitt välbefinnande under några aktiva år 

Men givetvis kom barnen (60 och 70-talister) till min räddning. Dom köpte trädgårdsmöbler och växter som dom langade över staketet till altanen. (Jag betalar) Dom kom med godsaker till påsken och vi fikade på var sida om staketet. Svärsonen hade med sig camping stolar som han fick placera på körbanan eftersom det var en plantering utanför staketet. Nu fick jag en snygg prunkande altan och jag blev glad igen, fick mer energi, sådde och planterade, började ta promenader för att få upp konditionen igen och det hjälpte mig även att tänka klarare och ta mig ut ur min bubbla. 

Följde regeringens och Folkhälsomyndighetens uppmaning att hålla mig hemma för att inte bli smittad. Om jag går ut så håller jag avstånd.
Trivs egentligen rätt bra i min ensamhet som den introverta person jag är privat, men jag vill få tillbaka lusten att sysselsätta mig. Att tvätta händerna noga och väl är jag uppfostrad till så det är heller inga problem. 

Idag är mina tankar tillbaka på alla som lider av svåra sjukdomar, misshandel, fattigdom, utanförskap och människor som är på flykt eller i läger och som svälter. 

Coronapandomin är ju en del i det hela men vi får inte glömma det som idag inte får några rubriker eller inslag i nyheterna. Dom människorna och de problemen finns fortfarande kvar även när Coronapandomin lagt sig, med eller utan trädgårdsmöbler på min altan.

Ingelen Håkansson 

Swisha gärna en gåva till  123 220 79 75

 

Foto: Helene Bergman

Ingelen Håkansson är matfotograf, har varit föreståndare för Fotoskolan i Gamleby och även drivit en golfrestaurang på västkusten. Nu är hon också Gästkrönikör på Kärringbloggen.

Så här skriver Ingelen själv i sin presentation:

Jag har känt Helene i över 20 år. Vi har varit samtalspartner som uppmuntrat, stöttat och tröstat, skrattat och gråtit ihop. Mitt liv har kretsat kring bilder. Först som tecknare, sedan dekoratör, fotograf, fotolärare och utbildningsansvarig för en fotografutbildning. Slutade mitt aktiva arbetsliv som krögare, vilket inte var så stort steg som man kunde tro, då jag som kommersiell fotograf blev nischad som matfotograf. Det tar alltid lång tid för mig att inse att jag gjort något bra. Idag kan jag titta på mina reklambilder från 80-talet och bli förvånad över att dom var så bra. Det tog över 30 år. Min krönika handlar om att leva med Jante på axeln.

Ägnar sig Västra Götalandsregionen,VGR, åt härskarteknik?  Regionen håller nämligen inne stora delar av informationen om Covid 19. Ett beteende som kan liknas vid en av de fem härskarteknikerna – nämligen undanhållande av information. Det är tvärtemot vad Region Stockholm gör. 

Per Follin som är smittskyddsläkare i Region Stockholm anser att det är viktigt att såväl allmänheten som myndigheterna får en korrekt och faktagranskad information. 

Men se det tycker inte de ansvariga på VGR. Istället gömmer de sig bakom begreppet  “skyddsvärd information.”

Att förhindra relevant information innebär att rykten sprids, att konspirationsteorier frodas och att även missinformation från icke säkra källor florerar. 

Anledningen till att människor behöver korrekt information är att vi då själva kan fatta vettiga beslut. 

I veckor har jag eftersökt mer detaljerad information från Västra Götaland, liknande den som getts i Region Stockholm. Men förgäves! 

Jag var till och med osäker på VAR jag skulle söka den regionala informationen! 

Via kontakter fick jag tips om att en politiker på eget bevåg publicerar aktuella siffror om Covid 19. Det gör hon på sin privata Facebook vägg! 

Där berättar hon om antalet inneliggande patienter med positiv Covid- 19 i regionen. Hon namnger de olika sjukhusen och hur många som ligger på IVA. 

Jag uppskattar den politikern som tar ett eget informationsansvar. 

Länsstyrelsen i Göteborg  som har det övergripande samordningsansvaret skriver egentligen bara att Coronan är en pandemi och hänvisar sedan till övriga myndigheter. 

Varken P4 Väst eller SVT Nyheter Väst har haft någon information om Coronan att skryta med.  

Det som är uppseendeväckande är att de medier som  bevakar Västra Götalands Regionen har nöjt sig med  att ingen information getts av de ansvariga. 

Inte ens en artikel eller nyhetsinslag om varför det inte kommer ut någon information. Vilket i sig är en nyhet!

Jag vet inte om redaktionssekreterarna på respektive redaktion bara suttit och väntat på en presskonferens som först för några dagar sedan utlystes.  

Utifrån VGRs presskonferens skriver GP idag/ lördag  i en låst artikel med rubriken: 

”Därför redovisar Region Stockholm mer statistik än Västra Götalandsregionen. 

Redan tidigt kommunicerade olika regioner olika detaljer om det nya coronaviruset. Fortfarande är skillnaderna på sina håll stora.” 

Där slutar artikeln. För att kunna läsa mer måste man prenumerera! 

Medan DN: 

”Har gjort merparten av tidningens bevakning av spridningen av det nya coronaviruset och sjukdomen covid19 tillgänglig för alla läsare” 

Ytterligare en märklighet i detta svenska Coronaland är att varje region får göra som de vill, när det gäller information. 

Regeringen borde ha tillsatt en nationell informationstjänst så att alla medborgare i hela Sverige fått liknande information om Coronan. 

Jag går själv in på www.folkhalsomyndigheten.se varje dag och kollar deras information och staplar.

I dag lördag får jag veta detta för min region: 

”Total antal sjukdomsfall 1 405. Sjukdomsfall per 100 000 inv. 81,4. Totalt antal intensivvårdade 125, totalt antal avlidna 80.” 

Jaha men inte i vilka av de 49 kommunerna det gäller,  inte i vilka av Göteborgs tio stadsdelar det gäller, inte vilka åldrar, inte kön. 

VGR redovisar inte heller antalet lediga intensivvårdsplatser eller slutenvårdsplatser. 

Så länge patientsekretessen inte riskeras är det helt rimligt, inte bara rimligt, utan även nödvändigt att ge så detaljerad information som möjligt.

Men i nuläget kan jag själv inte ta reda på mer, trots att jag vill ha samma information som invånarna i Region Stockholm.  

Att hela tiden ägna min kraft, energi och tid  åt att eftersöka information som gäller mig själv och mina närmaste vad gäller Coronan skapar ångest och oro. 

Jag anser att de ansvarig i VGR -regionen ska bespara mig och alla andra som bor i regionen den oron. 

I en pandemi är det oerhört viktigt att medborgarna behandlas med respekt så att var och en kan ta det ansvar som åligger oss, men till det krävs att informationen inte mörkas. 

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 220 79 75

      

 

”Jag vill inte bli gammal i Sverige!” Hur många av oss har inte sagt det när vi träffats över ett glas vin.

”Neej usch!” Och sedan har berättelserna kommit om hur gamla får ligga i samma blöja en hel dag eller hur många tiotal som kommit på besök från hemtjänsten under en dag. 

Hur stressad personalen hela tiden varit och knapp hunnit hälsa på ”kunden.”

Innan Coronan slog klorna i oss var vi många som var livrädda för att hamna på ett äldreboende eller i hemtjänstens omsorg, när vi på ålderns höst inte längre klarar oss själva. 

Varför? För vi tyckte inte att Sverige tog väl hand om sina gamla. Coronan har visat  att vi hade rätt. 

Det börjar redan när en del, mest kvinnor, blir fattigpensionärer. Det är kvinnor som många gånger arbetat i den offentliga omsorgen och i sjukvården som får de sämsta pensionerna. Pensioner som ligger under EUs existensnivå. 

Har du en fattigpension är det svårare att köpa bra och näringsrik mat som du kan bygga upp ditt immunförsvar med. 

Är du fattig får du avstå från mycket till exempel träning på ett bra gym, för att inte tala om den oro och ångest det innebär att hela tiden leva under en ekonomisk stress. Att ligga sömnlös på natten gynnar inte immunförsvaret! 

I kampen mot Coronan är det bland annat fattigpensionärernas döttrar och dotterdöttrar som nu är i frontlinjen på sjukhusen och på äldreboendena. 

Jag hoppas att det inte längre bara kommer att handla om hyllningar, handklappningar och glada tillrop, när de  vunnit slaget mot Coronan. 

Jag förväntar mig att politikerna avskaffar fattigpensionerna, så att vi inte får nya generationer av fattigpensionärer i Sverige. 

Coronan har visat att bara viljan finns, finns också pengarna!     

Innan Coronan fick vi höra att Sverige inte hade råd att höja pensionerna. Tvärtom fick vi höra att 70 är det nya 50 och att svenska pensionärer är så friska att de kan jobba till 75. Förslag på att höja pensionsåldern var nära förestående. 

Men så över en natt blev vi 70 plussare sköra och skulle tas extra hänsyn till.

”De äldre ska skyddas och värnas,” Uttalas det gång på gång på presskonferenser från de som har makten. 

Det lät ihåligt redan då där i mars, när Coronan började smyga runt hörnen och tog sig in lite här och där. 

Visste inte makthavarna  hur det såg ut där ute på hemmen för äldrevård eller hur hemtjänsten fungerade eller inte fungerade. Eller det var kanske de det visste, men tog en chans att det inte skulle bli synligt och tydligt!

Coronan har visat på svagheterna i samhällsbygget.  

De senaste dagarna har det skymtat fram lite ursäkter: 

”Ja vi har har inte haft en tillräckligt god beredskap,”  sa statsminister Stefan Löfven.

Tänk om, bara tänk om de ansvariga politikerna hade lagt örat mot marken och lyssnat på de människor och organisationer som under årtionden berättat och skrivit om den äldrevård i Sverige som inte fungerat!  

Nu kommer eftertankens kranka blekhet.  

Helene Bergman

Swisha en gåva till 

123 220 79 75  

”Det är tryggare att dansa med döden och rädslan än att låtsas att de inte finns i rummet,” skrev en nära vän till mig som tröst i Coronatider. 

Så låt mig få ta itu med döden och mitt förhållande till den.

Och som en av mina läsare till Kärringbloggen skrev efter mitt förra blogginlägg: ”Tänk på döden och njut av livet”

”Tack så vackert skrivet. Döden är livsviktig, och den talar vi så sällan om! Låt oss tala mer om den känsla som ordet döden skapar i oss.” 

En annan läsare, också en nära vän och ålderskamrat till mig skrev så här:

”Jag är inte rädd för döden! Bara det går fort, som min mamma sa. Har en vacker bild av döden med lie och allt på min dator. Skrattar åt döden. Det enda som oroar mig är att arvingarna ska stå där med min överbelamrade våning där jag bott i 45 år. Underbar känsla att bara skita i döden. Antroposfären kanske går under i alla fall.” 

Antroposfären är miljön på jordens yta som är bebodd av människor. Exempel är stads,- landsbygds och bostadsområden.  

Under de senaste veckorna har döden varit allestädes närvarande inte minst i medierna. I varenda nyhetssändning, på varje förstasida, i special artiklar. 

Döden förtäckt i siffror och statistik. Döden som nu heter Corona. 

Stefan Löfven, statsministern gick ut i DN och sa att: ” Vi kommer att få räkna de döda i tusental. Det är lika bra att vi förbereder oss på det.” 

Jaha hur förbereder man sig för det då? 

De enda svar jag hittar från det offentliga är att tvätta händerna med tvål i 20 sekunder i varmt vatten. Undvik sociala kontakter och håll två meters avstånd om du råkar träffa någon människa. Är du över 70 gå inte ut och handla utan stanna inne. 

Pragmatiska och värdefulla råd! Som en del följer, medan andra låtsas som om döden inte finns – inte når dom. 

Men hur hanterar vi alla de känslor och tankar som den nu allestädes döden skapar hos envar av oss? 

Nu då döden i dessa dagar blivit vår följeslagare i vardagen. 

I Sverige i ett land där döden så länge varit en personlig, individuell upplevelse. Där många av oss inte ens sett en död människa. I ett sekulärt land där människor bara går i kyrkan i juletider. 

Där man till och med i dessa tider kan bli smått avundsjuk på de som tror på någon gud.

Vi andra går till terapeuter och psykologer eller olika slags medier.

Men vad vet dom om döden? Vem överhuvudtaget vet något om själva döden – ingen. Många känner till vägen dit – lidandet. Fast i Corona tider blir det ännu mer skrämmande för respiratorerna kanske inte räcker? 

Eller de ord som min mormor sa och som följt mig hela livet:

“Det finns värre saker än döden.”

Var är de andliga ledarna nu? Vem säger ett tröstens ord i media. Jag tycker att de är förvånansvärt osynliga i dessa tider. 

För det kan väl inte vara så att man måste vara med i någon religiös sammanslutning för att få höra och prata om döden. 

Och nu mitt i Coronan kommer Stilla Veckan och Långfredagen med Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Kanske är det en tröst? Ett hopp? Men det var ju så längesedan! 

Det slår mig att människor i alla tider levt nära döden, bara inte vi i  vårt nutida högteknologiska samhälle. 

Att människor i alla tider har varit tvingade att förhålla sig till döden och livet. 

Att döden har varit en bärande kreativ kraft, i konsten, i litteraturen i musiken.  

Det är i brytpunkten mellan liv och död som den kreativa kraften förlöses. 

Så då sätter jag på Spotify och lyssnar på klassisk musik och plötsligt går den in i mig som den aldrig tidigare gjort. Jag förstår med mina känslor vad kompositören säger. 

Jag går tillbaka till renässansen. Jag har alltid älskat och fascinerats av de stora konstnärer som verkade då- Leonardo Da Vinci, Michelangelo. 

Och det är då som livet började hyllas och benranglet från medeltiden fick vingar och blev en ängel. 

Jag går ut i naturen och där finns ju också kontrasten i en spirande vår med döden som sällskap. 

Och denna vår 2020 har väl aldrig varit så lysande ,vacker, skir och ömtålig som just denna vår, när vi dansar med döden.

Helene Bergman

Swisha gärna en gåva till 

123 22 07 975