Plötsligt är Döden nära. Den finns där hela dagarna i alla nyhetssändningar. Den finns överallt i media. 

Jag sätter på radion. När jag hör ordet Corona, byter jag kanal. Hör jag ordet Corona igen byter jag till nästa kanal. 

Jag ger upp och väljer min egen musik på Spotify.  Växlar mellan Soft Rock och Vivaldi. Jag måste få känna ro någonstans.  Att skriva ger mig ro. 

Men i coronatider kan jag inte skriva om det jag brukar. 

Jag skulle till exempel kunna skriva en krönika om varför varje Ekosändning handlar om Stockholm och coronan. 

Ja visst är Stockholm värst drabbat och visst bor nästan alla reportrar i Stockholm men, många av dom är födda någon annanstans. I Göteborg, Uddevalla, Kalmar  andra platser som journalisterna på P1 glömt.

Varför gör inte Ekot ett nyhetssvep över landet! Det är väl bara att utnyttja de lokala P4 redaktionerna, som kan lämna rapporter om aktuella siffror!

Men jag har ingen lust att skriva om allt det där,  jag vill faktiskt tänka lite på döden. 

Varför inte döden i Venedig ? 

Den meningen kommer till mig och jag googlar Wikipedia.

”Döden i Venedig är en kortroman av Thomas Mann som kom 1912. 

Handlingen:

Gustav von Aschenbach, en disciplinerad diktare med höga ideal far på semester till Venedig. Där blir han oemotståndligt tjusad av en vacker fjortonårig pojke. Hans personliga förfall och lystenhet tilltar i takt med en epidemi som grasserar i staden.”

I går, lördag hade TV2 ett helt program om Venedig. Om konsten, musiken och karnevalen, om Tintoretto, Vivaldi, svulstiga halvnakna damer. Livet som en evig karneval i lust och njutning. 

Jag har två karnevalsmasker från Venedig. Jag köpte dem själv när jag vara där.

Jag minns hur jag en tidig morgon stod på bryggan på kryssningsfartyget  där min dåvarande make var fartygsläkare. 

Det var en disig morgon när Venedigs skyline långsamt steg upp ur horisonten. 

Det här var längesedan, flera årtionden sedan. 

Turistboomen hade ännu inte nått sin kulmen. Vi kunde gå i de smala gränderna, åka gondol, mata duvorna på Marcusplatsen och ja köpa karnevalsmasker i en liten affär i en gränd. 

Det tröstar mig att gå tillbaka i historien, att tänka att människor har levt, skapat underskön konst och sedan dött. Det är så livet är. Vi föds, lever så gott vi kan och sedan dör vi. Enkelt och så svårt. 

Men nu har döden kommit så nära oss i form av respiratorer och triage. Nu ska vi sorteras, som om sjukvården inte alltid har gjort det på ett eller annat sätt. 

Vi tror som de nutidsmänniskor vi är att vi också kan kontrollera döden. Vi kan inte det. Vad vi kan är att försöka leva så gott vi kan. Att göra så bra vi kan. 

Arne och havet

I morse när jag bytte till rena lakan i min säng med öppet fönster där vårsolen sken in, kom jag att tänka på alla mina bästa vänner som redan lämnat mig. De är faktiskt ganska många och var mig väldigt kära. 

Kirurgen Arne dök upp i mitt minne. Han var speciell, en levnadsglad äventyrare med en faiblesse för lyx och njutning. 

Men han reste också till Libanon under kriget för att jobba som kirurg. 

Vi fick en särskild vänskap, en slags själarnas gemenskap. 

Arne fick tarmcancer. När han förstod att det inte fanns så mycket mer att göra, som kirurg var han mycket medveten om det, ställde han till med fest.

Han och hans familj bodde i ett gammalt kulturhus med lågt i tak, mörkgröna väggar, knarrande trappor och golv. 

Matsalen, vars fönster vette ut mot havet, bestod av ett stort matsalsbord. Där var det dukat i finaste porslinet med två kandelabrar och röda rosor. Vi, de närmaste vännerna, ett drygt tiotal, bjöds på finaste vinet och den läckraste måltiden.

Under hela måltiden höll Arne min hand i smyg, under bordet. 

Döden var också gäst, men just då väldigt tyst och vi gjorde allt för att mota bort honom, med vin, sång och skratt. 

Arnes högsta önskan var att dö ombord på det kryssningsfartyg han så många gånger varit fartygsläkare på. 

Men den önskan fick han inte uppfylld. 

Min exmake fick överta hans jobb och jag fick följa med. 

Innan jag flög till Fort Lauderdale för att gå ombord på kryssningsfartyget besökte jag Arne en sista gång. 

Vi visste båda att han snart skulle dö. Då sa han till mig:

”Ta min själ med dig! Kasta den i havet!” 

Jag lovade det. 

Vi hade varit några dagar till havs och stod ute på däck.

Plötsligt tog vinden tag i min solhatt. Jag försökte ta tag i den, men lyckades inte utan såg hur den seglade långt ut mot havet för att sedan landa på en stor våg som förde bort den. 

”Nu dog Arne,” sa jag till min make som stod bredvid mig. 

Jag visste att jag hade uppfyllt mitt löfte till Arne. 

Några dagar senare spelades ett klassiskt musikstycke över fartygsradion. 

Vi var i vår hytt och stannade upp för att lyssna. 

Senare fick vi höra att det var samma musik som spelades på Arnes begravning.

” Tänk på Döden,” som det står på en stor kyrkogård i Göteborg. 

Tänk på döden och njut av livet, så länge vi har det. 

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

  

 

  

Hon stoppar noga in allt vitt hår i mössan. Inga vita hårtestar får synas, därför drar hon ner mössan med kattögonen från Nordens Ark långt ner i pannan. Den rosa dunjackan blir bra till de svarta åtsittande sportbyxorna. 

Innan nycklarna kommer fram tar hon på sig de svarta läderhandskarna. Inte förrän hon känt på den låsta dörren fem gånger tar hon på sig RayBan glasögonen, öppnar ytterdörren och spejar ut på gatan. Nej det ser normalt ut förutom ett yngre par i 40-årsåldern med en unge i vagnen och en på en trehjuling. 

De behöver i alla fall inte känna dåligt samvete för att de är ute på gatan – i det fria!

Hon känner ett styng av dåligt samvete. Ja det gör hon faktiskt, men bara lite – sådär.

För det är så här att en sjuttioplussare ska hålla sig inne, inte gå ut. 

En sjuttiplussare ska inte bara tänka på sin egen hälsa utan också på att inte belasta sjukvården. 

En sjuttiplussare bör nu verkligen ta sitt samhällsansvar. 

Så här i Coronatider.  

Att de där sjuttiplussarna inte kan skärpa sig!Någon gång!  

Herregud måste de vara rebeller HELA livet?!  

Tänk hur samhället skulle se ut om alla sjuttioplussare skulle springer omkring ute på gatorna som de ville!

Neej en ansvarstagande sjuttioplussare ska ta in maten i papperspåsen som lämnats utanför dörren som någon vänlig  yngre medmänniska ställt där. 

Betalningen ska swishas om nu sjuttioplussaren har swish? För vi lever ju i ett kontantlöst samhälle!  

Sedan ska sjuttioplussaren leva resten av sitt liv nersjunken i en fåtölj framför TV:n medan kroppen förtvinar och paniken stiger i den allt mer skröpliga kroppen.  

Sjuttioplussaren ska matas med inslag om att alla snart kommer att dö och världen gå under. Ja det är verkligen inget att skoja om.

Då och då visar  nyhetsprogrammen bilder från Åre där alla drar ner i backarna och går på After Ski. De som på grund av sin ålder går fria från Coronan. 

Förresten är inte det rasistiskt och kränkande att kalla en pandemi för Corona, ett öl från Mexico?

Det är ju en del som nu tar illa vid sig av att pandemierna på 50 och 70 -talen kallades för  Asiaten och Hongkong. 

Nu är den sjuttioplussande Damen ute på gatan. Hennes mål är att träna lungorna.  Därför går hon med snabba steg- hon måste synas ung och spänstig, mot den första backen. Det finns många backar och till och med  berg i Göteborg.  

Bra för den som vill träna lungorna.

När hon flåsande tagit sig uppför och nedför berg , fortfarande med kattmössan på kommer hon ner till vildskogen med bäcken. Här andas hon djupare och drar in luften långt ner i lungorna. 

Vitsippsknopparna är i färd med att öppna sig och koltrastarnas gula näbbar skymtar då och då bland de bruna höstlöven.

Hon kramar ett träd, lägger kinden mot den grova barken och ser upp mot den blå vårhimlen. Inga flygplan så långt ögat kan nå. 

Där ute i naturen. Ja hon kallar det för NATUREN, inte klimatet eller miljön för då tänker hon bara på politik och det har hon faktiskt ingen lust att tänka på just nu. 

Ja här ute i naturen är hon stark, just nu. 

Där hon står lutad mot stammen till det höga, starka trädet tänker hon på vad den nära vännen, krigsfotografen en gång frågade henne: 

”Vet du vilka det var som var de verkliga hjältarna under Bosnienkriget ? Mormödrarna och farmödrarna. Det var de som vågade hämta mat och vatten till sina barn och barnbarn. Det var mormödrarna och farmödrarna som vågade ge sig ut på gatorna där krypskyttarna satt gömda på taken. Varför ? För att dessa kvinnor var inte rädda för att offra sina liv.”

Så nu, tänker den sjuttioplussande damen, gäller det att hålla sig så frisk som möjligt. 

Det måste ju vara bättre att göra det genom att träna sina lungor ute i i den fria naturen. 

Inte nog med det. Naturen hjälper henne att hålla paniken stången i Coronatider. 

Var och en sin egen lyckas smed.  

Helene Bergman 

Swish 123 220 79 75

 

Hej kära Kärringbloggsläsare!

Plötsligt förändras livet eller som John Lennon sjöng:

”Life is what happens to you while you’re busy making others plans.”

Planerar just nu för att skriva en bok om Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och omständigheterna kring rättegången. 

Det tar egentligen all min kraft och kreativa energi. 

Därför tänkte jag dra ner lite på mina blogginlägg här på Kärringbloggen cirka  ett halvår.

Det var så jag tänkte skriva innan Coronapandemin slog till.

Jag satt i min gamla kökssoffa från 1858 och tänkte på hur jag skulle planera mitt arbete. 

Tänk att människor suttit i den soffan i över 150 år och det var väl all den energin som strömmade till mig när tanken slog mig att jag kan ju skriva om min personliga upplevelse av Coronapandemin. 

Alla de tankar jag tänker kan jag ju lika gärna skriva ner för att dela med er alla. 

För plötsligt sitter vi alla i samma båt och vi är alla lika utsatta från ett osynligt virus. 

Visserligen kan det drabba oss olika, men likaväl delar vi den där rädslan, den där osäkerheten och känslan av att inte längre har kontroll över våra liv. 

Så hur gör jag nu? Stay calm and carrie on! Jag försöker behålla lugnet och låter inte fantasin skena på. Fast i ärlighetens namn så åker mina känslor upp och ner. Känner efter hur jag mår. Det är det värsta, särskilt för en som lider av hypokondri.  Fast jag har faktiskt någon slags astma eller är det allergi. Och är inte ung längre. Över 70. Riskgrupp! Puh. Ibland har jag lust att krypa ur kroppen. 

Läser mycket på Facebook. Blir irriterad över alla omnipotenta förståsigpåare, mestadels män i övre medelåldern som bara på några dagar lärt sig allt om virus, pandemi och ekonomi.

Hur i alla sin dar har de fått in så mycket kunskap på så kort tid? 

Och alla skäller hej vilt på myndighetspersoner och politiker. Det finns snart ingen som gör något rätt. Fast det kanske handlar om en slags kollektiv frustration. Jag vet att många läkare blir utskällda för att en nära anhörig dött. 

Trots att läkaren i fråga gjorde allt som stod i hans/hennes mänskliga makt. 

Men det känns som om alla, även männen, längtar efter storpappan som tar ansvar, visar med hela handen hur allt ska göras och också har svar på alla frågor vi alla ställer oss.  

Fast nu är dessa tider när var och en måste ta ansvar för sitt eget liv, dels för att skydda sig själv, men också för att skydda alla andra. 

Och tänk jag tror att alla, inte minst sjukvårdspersonal gör så gott som de bara kan. Jag tror till och med att våra politiker inser allvaret och gör så gott de kan. 

Det handlar om psykologi. Om människor bara får kritik och glåpord så tappar de i kraft och kan inte handla efter sin ultimata förmåga.

Vad gör jag själv? Tar en dag i sänder. Tvättar händerna- ofta. Tar långa promenader ute. Har handskar på mig om jag åker buss. Minimerar möten. Det är så himla tråkigt att inte kunna träffas, men det är bara att gilla läget. 

Tar en whisky eller två. Planerar min mat. Har köpt in basmat. 

Längtar efter solen och att det här ska ta slut på bästa sätt. 

Take care out there. 

Helene 

  

 

  

Nej, det var inte de två kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt. Det var den svenska polisen som åtminstone förfalskade ett av förhören. 

På order av vem?  

Regeringen Reinfeldt styrde landet, men det var valtider 20 augusti 2010 och en månad innan valet söndagen 19 september. 

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange var enligt FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, högst troligt fabricerade av svensk polis. 

Nils Melzer är FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

I ett dokument daterat 12 september 2019 skickat till Sveriges utrikesminister Margot Wallström belägger Nils Melzer sina påståenden. 

I augusti 2010 polisanmäldes Julian Assange misstänkt för våldtäkt. Nio år senare 3 juni 2019 las målet ner av Uppsala tingsrätt. 

Nu hotas Julian Assange av utlämning till USA från England, för att ha avslöjat krigsbrott under kriget i Irak, begångna av USA:s militär. 

Följande är ett sammandrag av FN rapportören Nils Melzers andra brev till Utrikesminister Margot Wallström.

Fredagen 20 augusti 2010 på eftermiddagen,

kommer två kvinnor, SW och AA in på Klara Närpolisstation i Stockholm. Båda två har haft samlag med Julian Assange. De ville nu fråga polisen om det gick att tvinga Assange till ett HIV-test. AA kände poliskvinnan IK.

Fredagen 20 augusti kl 16:21

påbörjar poliskvinnan IK ett förhör med SW.

Under förhöret blir SW känslomässigt upprörd när hon förstår att åklagaren avser att utnyttja hennes vittnesmål för att gripa Assange som misstänkt för våldtäkt.

Under och efter förhöret skickar SW textmeddelanden där hon berättar att hon bara vill få Assange att ta ett HIV-test. Hon vill inte  rapportera något brott, men pressas av polisen:

”De var angelägna om att lägga vantarna på honom” samt att ”det var polisen som hittade på anklagelserna”, skriver hon. 

SW vägrar att underteckna förhöret. Hon avbryter förhöret klockan 18:40 och lämnar polisstationen. 

Samma dag fredagen 20 augusti på kvällen

beordrar åklagaren att Assange ska gripas. Samtidigt informeras tidningen Expressen. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver: 

”Detta gjordes trots att Assange var närvarande i Sverige och lätt kunde förhöras innan man vidtog åtgärder som allvarligt och i onödan skulle skada hans rykte.”

Nils Melzer fortsätter:

”Expressen kontaktades trots kravet om anonymitet, diskretion och sekretess beträffande såväl målsägandens som den misstänktas identiteter vid förundersökning av anklagelser om sexualbrott.”

Dagen efter, lördagen 21 augusti 2010 kl 11:31

förhörs den andra kvinnan AA.

Nils Melzer skriver:

”AA hade inte någon avsikt att rapportera något brott mot Assange utan tog SW till en polisstation där hennes väninna IK arbetade som polis, så att SW kunde fråga om möjligheterna att tvinga Assange att ta ett HIV- test;

och AA i en tweet den 22 april 2013 offentligt bekräftade att hon inte hade våldtagits.”

Onsdagen 25 augusti 2010

efter att ha granskat bevisen, inklusive de ursprungliga förhören med de två kvinnorna avslutar formellt chefsåklagaren EF våldtäktsutredningen mot Julian Assange och konstaterar att:

”Jag tror att det inte finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt” samt att ”det beteende som anförts av SW inte visade tecken på något som helst brott.”

Den kriminaltekniska undersökningen av en kondom som lämnats som bevis, som påstods ha använts och rivits sönder av herr Assange under samlag med AA, uppvisade  inget spår av DNA från vare sig herr Assange eller AA. 

Under tiden  jobbar poliskvinnan IK,  tillsammans med  sin överordnade kriminalinspektör MG med att skriva om förhöret med SW. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver:

”Enligt bevis som gjorts tillgängliga för mig ändrade poliskvinna IK den 26 augusti, förhöret med kvinna SW  från den 20 augusti.”

Enligt en mejlkonversation mellan poliskvinnan och hennes överordnade, kriminalinspektör MG, publicerat av sajten Femte Juli, som i sin tur citerar den schweiziska tidningen Republik skriver kriminalinspektör MG bland annat:

”Gör ett nytt förhör. Klipp in texten i det och adressera förhöret till ärendet. Signera också förhöret.”

Poliskvinnan svarar:

”Jag är kanske trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar…”

MG svarar:

”Gör enligt följande. Klipp in detta i ett förhör och signera 

förhöret. Det kommer att se konstigt ut om jag signerar. Jag bifogar det gamla förhöret.” 

Dessutom publicerar Femte juli följande dokument där poliskvinnan själv skriver:

”Fredagen den 20 augusti 2010 höll jag förhör med målsäganden SW i ärende 0201-K246314-10 på Klara närpolisstation. Förhöret påbörjades kl 16:21 och avslutades kl 18:40. Därefter skrevs förhöret in i wordprogrammet Durtvå. Förhöret skulle renskrivas nästkommande tjänstgöringsdag, måndagen 23 augusti 2010. Detta var inte möjligt då jag nekades tillgång till förhöret jag hållit. 

Efter diverse brevväxling fick jag direktivet av MG att istället skapa och signera ett nytt förhör i Durtvå viket gjordes torsdagen den 26 augusti med behövliga ändringar. Tyvärr daterades och tidsangavs det dokumentet med rättelsens tidpunkt eftersom detta sker med automatik i Durtvås system. ”

Den 30 augusti 2010

förhörs  Julian Assange för första gången formellt av kriminalinspektör MG. 

Nils Melzer skriver:

”Efter att herr Assange äntligen blivit förhörd av  MG, som hade lovat honom full sekretess läcktes förhöret omedelbart till massmedier.”

Ny rättsprocess

Med utgångspunkt från ett fabricerat förhör startar rättsprocessen mot Julian Assange igen. 

Nu med en ny åklagare Marianne Ny och med försvarsadvokaten Claes Borgström som är utsedd av staten.

Nils Melzer noterar med djup oro:

”Att åklagare MN, trots begäran av herr Assanges försvarsadvokat, bestämt vägrade låta någon annan polis än MG förhöra herr Assange, med följd att MG:s rapporterade sjukfrånvaro förhindrade ytterligare förhör av herr Assange innan hans avresa från Sverige 27 september 2010, med uttrycklig tillåtelse från åklagaren att lämna landet.”

Då hade Julian Assange dessförinnan varit tillgänglig för förhör i Sverige i över tre veckor. Och trots upprepad begäran inte förhörts eller på annat sätt fått svara på ”anklagelserna” från SW.

Nils Melzer skriver: 

”Trots att Assange efter sin utresa föreslog flera datum då han var villig att att återvända till Sverige för att förhöras.”

”Trots att som alternativ Assange också hade  erbjudit sig att svara på frågor i London eller per telefon, via videolänk eller skriftligen.”

”Trots alla dessa möjligheter avvisade den svenske åklagaren av mindre sannolika skäl – arbetsbelastning, schemakrock, sjukfrånvaro hos polisman MG och juridiska hinder – som senare medgavs inte existerade. 

I november 2010 utfärdar den svenska åklagaren MN en europeisk arresteringsorder och ett relaterat Interpol utfärdat ”rött meddelande” för efterlysningar av rymlingar så att herr Assange kunde förhöras angående de anklagelser om sexuella brott som gjorts mot honom. 

Detta är upprinnelsen till det som sedan händer med Julian Assange. 

Nu, nio år senare, pågår en rättegång mot honom i London i vilken han hotas att lämnas ut till USA för att ha begått krigsbrott. 

Nils Melzer skriver bland annat  i sitt brev till dåvarande utrikesminister Margot Wallström  

”Trots starka tecken på att polisen avsiktligt har mörklagt och manipulerat bevis, verkar ingen utredning ha utförts samt inga disciplinära eller rättsliga påföljder ha ålagts de ansvariga tjänstemännen,” 

Till saken hör att min kollega Anders Carlgren och jag redan 19 augusti 2012 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

https://bergmanhelene.com/dn-debatt-fallet-assange-ett-hot-mot-den-svenska-rattsstaten/

Ingressen löd: 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny.”

Nils Mezler skriver alltså sju år senare i sitt brev till Margot Wallström följande: 

”Jag noterar också att ers excellens avvisar all antydan om 

”att de svenska myndigheterna hade några andra skäl för sitt agerande än att utreda det brott som Assange misstänks för i Sverige.”  

(Nils Mezler har tidigare skickat ett brev till Margot Wallström om Julian Assange situation i fängelset i England.)

Nils Mezler säger sig vara djupt oroad över hur förundersökningen mot Julian Assange bedrivits. Han är undrande till om Sverige har uppfyllt sina förpliktelser i förhållandet till förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning:

” Jag uppskattar verkligen påståendet av ers excellens regering att den inte kan blanda sig i, påverka eller kommentera de självständiga beslut som fattas av svensk åklagare och domstolar, i synnerhet när det gäller en pågående kriminell utredning.” 

Men, fortsätter, Nils Melzer:

” Samtidigt vill jag påminna om att Sveriges internationella skyldigheter i förhållande till förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte är begränsad till regeringens exekutiva gren. Dessa skyldigheter gäller landet i sin helhet samt till alla dess offentliga myndigheter och institutioner, inklusive domstolarna och åklagarmyndigheten, oavsett deras institutionella självständighet från regeringen.” 

Nils Melzer har noggrant granskat alla tillgängliga bevis vad gäller förundersökningen av Julian Assange. 

FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har kommit fram till att förundersökningen mot Julian Assange inte överensstämmer med de grundläggande principerna för rättssäkerhet och rättvisa.

Svaret som Nils Melzer får från Utrikesdepartementet 11 November 2019 lyder:

”In relation to the communication of 12 September 2019, I would like to refer to the Government`s response of 12 July 2019. The Government has no further observation to make.”

Undertecknat Carl Magnus Nesser, Ambassadör, Director General for Legal Affairs.  

Fallet Assange manifesterar den svenska arrogansen.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stor tack! 

Helene Bergman