KRÖNIKA

 

Förtalsmål TR B 12803-18. 

Tilltalad: Ann-Sofie Hermansson.

Målsägande 1: Fatima Doubakil

Målsägande 2: Maimuna Abdullahi

27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt, sal 29.

 

I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad för att hon skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter,  i ett antal personliga blogginlägg. Inläggen handlar om Fatima Doubakil och Maimuna Abbdullahi som stoppades som debattörer efter visningen av filmen Burka Songs 2.0  i Göteborg 2018.

Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:

”Vad är det som händer här och nu?”

Det är ett slags uppvaknande. 

Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. 

Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag ville. Att vara övervakad av den hemliga polisen och ha telefonen avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. 

Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. 

Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.  

Vittring

Den iskyla/ skräck jag känner i denna rättssal betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla oss andra som använder vår yttrandefrihet.  

Men det är först på den första rättegångens eftermiddag som iskylan griper tag i mig. 

Rättegången börjar lugnt  denna regniga och gråa vintermåndag i Göteborg.  

Utanför sal 29 är det en lång kö. Vakterna delar ut platsbiljetter så länge de räcker. Hälften av de som vill komma in får vända om. 

Som en av de sista får jag en biljett. När dörren öppnas sitter redan rättens ordförande, på ett podium omgiven av sin bisittare och tre äldre nämndemän, en kvinna och två män. 

På höger sida i salen finns Soffan omgiven av advokat Allan Stutzinsky och Sofie Löwenmark. På motsatta sidan sitter Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, de är omgivna av juristerna Silas Alibi och Joakim Lundqvist, med några års yrkeserfarenhet sedan de tog sina juridiska examina. De driver Folkets Juristbyrå. 

Helt naturligt sätter sig kontrahenternas supporters på samma sida som målsägarna och den åtalade.

Till vänster på åskådarplats i salen de unga, de som många gånger kallar sig rasifierade. En stor del av dem bär hijab. 

På höger sida sitter vi, äldre, några gråhåriga etniska svenskar. 

Domaren kallar oss ”två lag” lite skämtsamt. Men den här rättegången ska visa sig vara allt annat en skämtsam. 

Politisk rättegång

Som journalist har jag bevittnat ett antal rättegångar, men aldrig en stämningsansökan om enskilt åtal.

Först polisanmälde Fatima och Maimuna Soffan. Men såväl polisen som åklagaren la ner fallet. 

Då stämde de båda kvinnorna Soffan i ett enskilt åtal. 

Rättens ordförande säger att det är en brottsmålsrättegång. 

Det upprepar han några gånger. 

Rättegången kommer dock att utveckla sig till en politisk rättegång. 

Det är inte gärningen som kommer att diskuteras utan åsikterna. Vem som har rätt att ha en åsikt och i så fall vilken åsikt. Den kommer att handla om vilka som utnyttjar demokratin för sina egna syften, men inte tillåter andra samma sak.

Den kommer att handla om vilka som är offer och vilka som är förövarna. Den kommer att handla om huruvida  Sverige är en rasistisk apartheidstad som instiftar särskilda terrorlagar för muslimer eller inte.  

Det börjar förvånansvärt bra för Soffan. 

Efter det att Silas Alibi idkat högläsning ur Soffans alla blogginlägg, det tar några timmar, framstår Soffan som en hjälte. Hon skriver bra, skarpt, tydligt och klart. De olika böjningarna av ordet extrem framstår som naturliga satta sitt sammanhang. 

Efter en försenad lunchpaus förhörs Fatima och Maimuna. 

BaaderMeinhofligan

Det är då jag börjar förstå vad det här handlar om. Kommer ihåg mitt 70-tal med BaaderMeinhofligan och Ulrike Meinhof. Deras aktioner och terrorhandlingar.  

Vi som var unga då i opposition mot det etablerade samhället. Då kvinnorörelsens fick fart och kraft.

Engagemanget att se de förtryckta och att utse sig själv som aktivist och offer på samma gång för att på så sätt kunna förändra samhället. 

Att med andra medel och metoder än det majoritetssamhället stipulerar skapa förändring för de förtryckta. 

Kvinnorörelsen lyckades, BaaderMeinhof ligan misslyckades. Ulrike Meinhof, som lämnat bort sina barn för att uppfostras i den rätta andan,  dog i fängelset.

Såväl Fatima som Maimuna säger sig vara feminister.  

När jag hör Fatima Doubakalis bakgrundshistoria förstår jag varför hon blivit extrem aktivist. 

Attacken mot World Trade Center

Hennes uppvaknande skedde då hon var i USA under attacken mot World Trade Center 2001. Efter det blev kriget mot terrorismen västvärldens viktigaste fråga.

Fatima upplevde hur muslimer i USA pekades ut och enligt henne själv, deras rättssäkerhet snabbt minskades. 

Enligt Fatima så är att vara muslim idag samma sak som att du eller dina närmaste lever med en ständig risk att bli utsatta för hatbrott eller politiska åtgärder som minskar dina medborgeliga och mänskliga rättigheter. 

Fatima tog med sig sina erfarenheter till Sverige och likställer alltså Sverige med USA. 

Hon startade MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittèn. 

MMRK har bara fyra, fem medlemmar och har nära samröre med den brittiska CageUK.

Som Magnus Sandelin, Stiftelsen Doku och som också var en av de fyra expertvittnena under rättegången skriver:

”Man ska förstå varför MMRK:s engagemang för rättssäkerhet för muslimer i praktiken ofta innebär försvar för islamistiska terrorister och även samarbete med den hårt kritiserade brittiska organisationen Cage.”

Såväl Fatima som Maimuna framställer sig under rättegången som offer och som Fatima påstår aldrig själva skulle kalla någon för islamofob.

Ärkeislamofober

Men som  Sakine Madon skriver i anslutning till rättegången i  Upsala Nya Tidning. 

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade.

När jag exempelvis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk” (Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för “rasistiska” problemformuleringar (Expressen, 6/10 2014). Pekguls namn verkade få dem att se rött.

Ett samtal i anslutning till att “Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammed för att vara “ärkeislamofober”. Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Under den andra dagen av rättegången hade Soffan kallat fyra expertvittnen. 

Nämligen Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och författare till boken Ljusets fiende, Magnus Sandelin, journalist och ansvarig utgivare för stiftelsen Doku, Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan och Eli Göndör, doktor i religionshistoria och redaktör för Antologin, Muslimer i Sverige.

Samstämmigt och mycket sakkunnigt förklarade de att den retorik och propaganda som MMRK det vill säga Fatima och Maimuna bedriver syftar till att skapa kaos i det svenska samhället. Det sker genom att kollektivisera alla muslimer som offer, att skapa ett myndighetsförakt för polisen och Säpo. Dessutom ser de till att motarbeta alla förslag till antiterroristlagar genom att påstå att det är apartheidlagar som riktar sig mot muslimer. 

Konsekvenser

Som Magnus Ranstorp påpekade:

”Det är inte förbjudet i Sverige att bedriva politisk propaganda. Men det får konsekvenser.” 

Att notera är att målsägandesidan inte hade kallat några expertvittnen, varken akademiker eller professorer som kunde verifiera deras utsagor.  

Allan Stuzensky, Soffans advokat gav i sin slutplädering ord för det jag upplevt under de två rättegångsdagarna i Göteborgs Tingsrätt. 

Att vad jag bevittnat var just en politisk rättegång.

Allan Stuzensky sa medan han vände sig mot tingsrätten: 

”Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion där åsikter och inte gärningar diskuterats.” 

Han menade också att inte ens domstolen kommer att gå fri från den propaganda MMRK bedriver mot Myndighets Sverige oavsett utgång. 

Dom meddelas 11 februari klockan 11.00.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Stort tack! 

Helene Bergman 

Kommer just hem efter att under två dagar lyssnat på förtalsrättegången mot tidigare s- kommunalrådet i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson.

Den första politiska rättegången som hållits i Sverige enligt Soffans advokat, Allan Stutzinsky:

“Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, sa advokat Stutzinsky och avslutade sin plädering med att säga:

“Skillnaden mot en politisk rättegång i en demokrati är att vi inte vet utgången. I en diktatur är också en politisk rättegång given.”

Dom faller 11 februari klockan 11.

Jag tänker nu använda de närmaste dagarna till att sammanfatta två dagars rättegång för att sedan publicera artikeln här på Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

Krigets första offer är sanningen. Propagandakriget mellan demokratin och extremismen är i full gång.

Det handlar bland annat om vår yttrandefrihet, en av grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.

Kommer att följa rättegången mellan tidigare S-kommunalrådet Ann- Sofie, Soffan, Hermansson och Fatima Doubakil/Maumuna Abdullahi, MMRK, Muslimska Rättighetskommittén.

Rättegången börjar i morgon, måndag klockan nio och håller på under två dagar. Platsen är Göteborgs Tingsrätt.

Kommer att rapportera här på Kärringbloggen.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson som hålls på måndag  i Göteborgs Tingsrätt berör oss alla. Rättegången ska inte ses som om den bara gäller Soffan personligen och Göteborg lokalt. Nej den är ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta demokratiska samhällets rättsystem.

Den berör alla oss som värnar yttrandefriheten och vill ha kvar vår svenska demokrati intakt. 

Som folkvald s-politiker stod det dåvarande kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson upp mot extremismen 2018. En extremism som bryter mot Göteborgs Stads värdegrund och mot det som är en av grundpelarna för det demokratiska samhället. 

Nu har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi väckt enskilt åtal om grovt förtal mot Soffan.De två kvinnorna anser att motivet för brottet har varit att kränka dem på grund av deras trosbekännelse. 

” Förtalsrättegången mot Ann- Sofie Hermansson är ett försök att skapa frizoner där islamistiska aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt. Rättegången är ett vapen för att tysta meningsmotståndare,” skriver forskaren Magnus Norell i GP. 

På våren 2018 ställdes evenemanget  ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Stadsledningskontorets Mänskliga Rättighetsavdelning i Göteborg. Som kommunalråd välkomnade Ann-Sofie Hermansson det beslutet. 

Hon skrev också följande i ett av sina blogginlägg: 

”Problemet var inte filmen som sådan. Den har visats på flera håll och kommer fortsatt att visas. Problemet var i stället samtalet. Det skulle ensidigt domineras av extrema röster, båda representerades av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads värdegrund.” skriver Soffan och fortsätter:

“För detta fick jag hård kritik. Mina kritiker hävdade att jag inte alls ska sätta några gränser mot extremismen. Jag blev kallad ”kulturfiende”, ”rasist” och ”islamofob”. Samtliga kritiker har också valt att blunda för hur MMRK faktiskt jobbar. 

Terrorister

DN skrev följande i en kort summering: 

”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

Soffan skriver vidare:

”Detta är bara kärnan i en bredare bild. Vad som blir påtagligt, även i annan mötesverksamhet och debattinlägg, är att det påstådda försvaret av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. I min värld är en svensk IS-krigare inte i något avseende bättre än, för att använda en historisk parallell, en svensk SS – frivillig. Det är rakt avskyvärt i båda fallen,” skriver Soffan på sin blogg 30 mars 2018.

Hon menar att hennes kritiker istället för att ta reda på vad MMRK står för angriper henne som  svensk folkvald politiker. 

Ann-Sofie Hermansson avsattes ett år senare 2019 som kommunalråd av en extrainsatt s-kongress. 

Doubakil och Abdullahi polisanmälde först Soffan för förtal. Men såväl polisen som åklagen la ner ärendet utan vidare åtgärd. Då gick Doubakil och Abdullahi vidare med en stämningsansökan.

Via Folkets Juristbyrå och ombudet jur.kand. Silas Alibi Quezada yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi att Soffan fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal, i enlighet med 5 kap 1 och 2 paragraferna: 

”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.”

Gärningsbeskrivningen lyder såsom följande: 

” Ann – Sofie Hermansson  har på sin blogg vid ett flertal tillfällen spridit uppgifter om att Fatima Doubakali och Maimuna Abdullahi, hädanefter målsägandena, är extrema röster, extremister, att de försvarar terrorister och att de avfärdat anti- terrorinsatser mot bland annat IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater. Ann – Sofie Hermansson har även spridit uppgifter där hon jämfört målsägandena med fascister och nazister.” 

Därefter följer ett antal datum på blogginlägg som det dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson gjort.

Juridiskt krig

Forskaren Magnus Norell menar att motivet till stämningsansökan helt enkelt är att störa:

” Och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi företräder helt öppet.” 

Magnus Norell fortsätter: 

” Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris ( personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.(..) Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram ; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.” 

Magnus Norell tycker att det är intressant att det är första gången  som begreppet ”Lawfare” ( krig med juridiska medel ) används i Sverige:

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum.” 

Det handlar alltså om vår yttrandefrihet, en av grundpelare i det demokratiska samhället. Rättegången mot Soffan ska alltså inte bara uppfattas som lokal och personlig. Nej den är återigen ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta och demokratiska samhällets rättsystem.

Helene Bergman 

 

Var det här en viktig artikel? En artikel som gav dig ny kunskap? Som gjorde dig upprörd? 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Kärringbloggen är gratis att läsa men kostar att tekniskt producera, att researcha och att skriva.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

  

Slopa skatten på pensionerna! Ta bort bostadsbidraget och lägg ner den tioåriga Pensionsmyndigheten. Nu krävs ett kirurgiskt snitt eftersom hela det nuvarande pensionssystemet med livbojen bostadsbidraget inklusive Pensionsmyndigheten verkar vara i fritt fall. 

JO, Justitieombudsmannen riktar allvarlig kritik mot Pensionsmyndigheten för brister i tillgänglighet och service.  Bland annat för att väntetiderna i telefon är för långa. 

De som ansöker om nytt bostadsbidrag får vänta i minst fem månader. De som gör ändring för hyra och ändrad inkomst får vänta i nio månader. 

Dessutom är Pensionsmyndighetens blanketter alldeles för krångliga att fylla i.  De är inte heller anpassade efter den verklighet många pensionärer lever i, särskilt inte för dom som drygar ut pensionen med extraarbete, trots att de är många år över 70 år. 

Krångliga blanketter innebär att många inte ens orkar fylla i dom. 

“Och omkring 40 000 med redan låg pension kommer att få minskat bostadstillägg eller till och med bli av med det nu i år 2020,” skriver tidningen Senioren. 

Inga fattigpensionärer i Sverige

Såväl Sveriges Pensionärers förbund, SPF som Pensionärernas Riksorganisation, PRO har otaliga gånger påtalat den allvarliga situationen och krävt att hela pensionssystemet görs om från grunden. 

Nu sällar sig också LO-ordföranden Karl – Petter Thorvaldsson till den kören. Han vill nu höja sina medlemmars pensioner rejält:

”Vi ska inte ha några fattigpensionärer, det är ovärdigt”, säger han till DN.   

Ja gör något radikalt så att främst ensamstående kvinnliga pensionärer kan leva och njuta av sitt återstående liv.Kvinnor har nämligen lägre pension än män bara för att de är av kvinnligt kön. 

Inte nog med detta: 

”Över 40 år i ett slitsamt yrke ger lägre pension än grundskyddet för den som inte jobbat en enda dag.” 

Det visar nya siffror från SPF Seniorerna.

Hela pensionsdebaclet är nu bara ett lappande, lagande och hukande från ansvariga politiker. Det höjs några hundralappar här och sänks några hundralappar där. Det är procentsatser hit och dit som ändå bara äts upp av skatten. 

Det räknas upp och ner och en vanlig pensionär har snart ingen möjlighet att hänga med i svängarna. Pensionerna debatteras inte ens i riksdagen. Nej det är en liten hemlig parlamentarisk grupp, Pensionsgruppen, som har ansvaret.

Odemokratisk

”Dessutom saknas debatt i pensionsfrågorna. Väljarna har ingen insyn och vet inte vad ansvariga partier tycker då de gömmer sig bakom Pensionsgruppens stängda dörrar. Denna odemokratiska ordning måste få ett slut, väljarna måste kunna ta del av partiernas åsikter och skiljelinjer även i pensionsfrågor,” skriver Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna.     

Och hur ska andra som inte är pensionärer, inklusive politiker, kunna sätta sig in i denna skamfläck som kallas ett svenskt pensionssystem?

De som ännu inte har kommit upp i pensionsåldern – stoppar väl huvudet i sanden och tänker att det ordnar sig väl? Det är så långt till pension!”

Sorry, men det kommer det inte att göra! 

Vi som redan hamnat i pensionseländet, får väl ännu en gång gå före och kämpa för våra rättigheter!

Hur vågar ni?

Och hur vågar ni svenska politiker förstöra vår pensionärstid?

Hur vågar ni politiker i den feministiska regeringen kränka och behandla oss framförallt pensionärskvinnor som fattighjon som ska stå och niga för överheten?

Vi som var med om att skapa ett välståndsverige, där kvinnor lever ett liv i frihet tack vare egen försörjning. Ett liv som drastiskt förändras när pensionen slår till. Från att ha varit självständiga och oberoende människor förvandlas vi till bidragstagare. Men alla pensionärskvinnor tiger och lider inte! Tantpatrullen är ett gott exempel på att de gamla takterna sitter i. 

Varje torsdag demonstrerar tanterna i sina röda hattar på Mynttorget i Stockholm. Slagordet är: 

”Gammal tant behöver större slant.” 

Och nya Tantpatruller startar runt om i landet.

Nyligen kom Tanpatrullens Tantologi med teckningar av Cecilia Torudd. 

I Tantologin berättar 29 tanter om sina liv fram till fattigpensionen i dagens välfärdssverige. Många har och är fortfarande aktiva i samhällslivet. Nu finns cirka 330 000 fattigpensionärer varav 80 procent är kvinnor. Deras liv förändras drastiskt efter pensionen.

Kränkande !

Elisabeth Löfvander skriver under rubriken:

”Gammal tant behöver större slant! Pensionsystemet ur ett kvinnoperspektiv” bland annat följande:

” Det nuvarande pensionssystemet – grundpension, garantipension, äldreförsörjningsstöd eller låg inkomstpension – täcker inte normala levnadskostnader för denna grupp. 

Systemet har skapat ett glapp som pensionären  själv förväntas klara genom att att ansöka om bidrag från olika myndigheter och institutioner.

Pensionären måste alltså ställa in sig på att under sin sista tid bli berövad sin personliga integritet. Hon tvingas utlämna sin privata ekonomiska, sociala och medicinska situation för att ansöka om ekonomisk hjälp. Det gäller sådant som bostadstillägg, färdtjänst, socialbidrag med mera hos olika myndigheter. Det kan också gälla pengar till glasögon, kläder, tandläkare och andra nödvändiga utgifter som får sökas hos kyrkor och frivilligorganisationer. Ofta går ansökningarna till olika myndigheter inte igenom vid första försöket, utan pensionären tvingas överklaga ärendet i olika instanser. Många pensionärer upplever dessa processer som så förnedrande och komplicerade att de avstår från att ansöka om bistånd trots stora behov.”

I Svenska Dagbladet 2017 sa Göran Persson, före detta statsminister:

”Vi har skapat världens bästa pensionssystem med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”

Och vi har det sämsta systemet för pensionärerna i jämförelse med övriga nordiska länder. 

I Norge är lägsta pensionen dubbelt så hög som i Sverige.I Danmark följer pensionerna löneutvecklingen. På Island är folkpensionen 19 000 per månad och i Finland baseras pensionen på alla arbetsår.  

Tidigare och nuvarande svenska regeringar kan inte skylla på att ” ”de inte såg det komma.” Med den grövsta cynism har de sett till att ett antal människor i detta land blivit fattigpensionärer. Räknar de också med att pensionärer är en grupp som inte orkar eller kan konfrontera politikerna och starta ett uppror.

Men nu får det vara nog. 

 

Swishorans bön.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar. Till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !

Helene Bergman 

  

Vad är en journalist?

Efter femtio år i det bästa yrke som finns, tror jag mig kunna besvara den frågan.
Det var tidigt 70-tal. Vi satt på var sin sida av det stora skrivbordet på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidningens redaktion.
Den erfarne kriminalreportern och jag, den oerfarna studentreportern.
Under tre års tid, dagligen, lärde han upp mig i grunden för det hederliga, journalistiska hantverket.
Det var inte bara han, där fanns en hel redaktion av äldre, erfarna journalister som var stolta och inte minst professionella.

Journalister som var ytterst medvetna om ansvaret och tyngden av det skrivna ordet.
Människor som visste att det enda kapital vi egentligen hade/har är vår trovärdighet som journalister.

Ordet trovärdighet inrymmer ett stort antal aspekter:
Mod, nyfikenhet, analysförmåga, en sann känsla för rättvisa, kritik mot makten, underifrån perspektiv och faktakontroll.
Men framför allt integritet och att veta var gränserna går för övertramp och förtal.

Den fria journalistiken är en av hörnpelarna i det demokratiska samhället.
När journalister blir maktens förlängda arm har vi inte någon demokrati kvar.
Det är journalistikens uppgift att hålla rent mot maktmissbruk och korruption.

Personligen fick jag lära mig att inte vara älskad som journalist, tvärtom. Jag fick lära mig att min roll var budbärarens, att inte sätta mig själv i första rummet, att lyssna och att försöka förstå och att höra alla parter.
Men framför allt att ge de röstsvaga röst gentemot den politiska makten. Att ställa politiker och andra som har makt över människors liv mot väggen och avkräva svar.
En annan viktig aspekt av journalistiken är att vara konsekvensneutral.

Detta kan tyckas vara vackra ord, men en bra grund att stå på om man vill kalla sig journalist.
En än viktigare grund att stå på idag 2020, då medielandskapet totalt förändrats.

Då på 70-talet och några årtionde framåt var de traditionella medierna allenarådande.
Journalisterna, med chefredaktörer, nyhetschefer, redaktionssekreterare, kultur och debattredaktörer i spetsen kunde välja och vraka vilka personer som fick komma till tals och vilka som aldrig fick en syl i vädret.

Jag vet för jag har varit fast anställd med månadslön i pressen och på Sveriges Radio under en stor del av min journalistkarriär.
Vi som jobbade på de traditionella medierna styrde debatten och samhällsklimatet.
Vi valde ut vilka samhällsämnen som skulle belysas och vilka vi lät bli.
Vi valde ut vilka vi ansåg vara värda att intervjua och vilka vi nonchalerade.
Och det är så de traditionella medierna med sina löneanställda journalister forfarande gör.

Men så kom internet med de sociala medierna och allt förändrades. De traditionella mediernas monopol sprack, eftersom olika internetsajter såg dagens ljus.
Det var då som andra yrkeskategorier som länge drömt om att bli journalister öppnade sina egna sajter.
Inget ont i det, men ibland har det journalistiska hantverket gått förlorat.
Hjärtat i journalistiken, trovärdigheten, har förflackats.

Men internetsajterna öppnade också samhällsdebatten i och med att kommentarer och klick såg dagens ljus.
Responsen från läsare, lyssnare och tittare blev omedelbar.

Det som vi i de traditionella medierna på 70,80 och 90-talet efterlyste.
Nämligen direktkontakt med människorna där ute i verkligheten långt från redaktionernas, ofta dammiga inskränkta och slutna rum.

Några av oss erfarna journalister drömde om den journalistiska friheten.
Att få göra de jobb vi längtade efter utan att be en redaktionssekreterare om lov. Vi ville inte längre sälja vår journalistiska själ för ett lönekuvert.
Vi blev frilansare och chansade på att kunna leva på vår journalistik.

Men eftersom de traditionella medierna var de som skulle köpa våra frilansartiklar var vi ändå tvungna att hålla oss inom de ramar som de traditionella medierna ansåg vara viktigt – för vår försörjnings skull.

Så kom swishjournalistiken och med den den ultimata journalistiska friheten.
Med den också en medial agendamotvikt mot de traditionella medierna.
Nu är det inte längre de stora mediehusen med sina aktieägare som bestämmer priset på journalistiken.

Det är swishjournalisternas läsare, lyssnare och tittare som bestämmer om t ex Kärringbloggen är värd att läsa och stödja.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar.

Och till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?
Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !
Helene Bergman