#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Kvinnors urkraft upprättade Srebrenicaoffren

Det enda som fanns kvar av Munira Subasics son var en benbit. Den hittades i en av massgravarna där kropparna grävdes ner efter massakern i Srebrenica i juli 1995.
I år är det drygt 24 år sedan folkmordet på muslimer ägde rum i den Bosniska enklaven Srebrenica som stod under FN-bevakning. I dag 10 december, Nobeldagen, protesterar tusentals bosnier i Stockholm mot att Peter Handke får Nobelpriset.

Handke har förnekat att massakerna i Srebrenica var ett folkmord.

Jag träffade Munira Subasics, ordförande för Srebrenicas mödrar, i Sarajevo 2014. Då sa hon bland annat:

”Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

 

Munira Subasic var 51 år när den Serbiska armén sköt ner 22 av hennes nära manliga anhöriga i den etniska rensningen av muslimer.

Innan kriget i f d Jugoslavien levde Munira ett gott liv i Srebrenica. Hon var gift med en högt uppsatt statstjänsteman, hade två halvvuxna söner, reste till Adriatiska Havet på semester och älskade vackra kläder.
Då jag träffade Munira Subasic i Sarajevo var hon 71 år gammal.

Nu lever hon på en knapp pension, går i andras avlagda kläder och har vigt sitt liv åt Srebrenicas mödrar, där hon är ständig president.
Hon reser inte längre till Adriatiska Havet på semester. Hon reser istället till Paris, New York och London och berättar om Srebrenicas mödrar.

Det tog den Serbiska armén tre dagar i juli att avrätta drygt 8 000 muslimska män och pojkar trots att Srebrenica stod under FN- bevakning.
När männen som hade försvunnit under de där julidagarna 1995 inte hörde av sig började kvinnorna fråga om någon visste vart deras make, deras son, deras pappa tagit vägen? Ingen visste något eller ville säga något.

”Vi hade ju varit under beskydd av FN så hur kunde det vara så att våra älskade bara hade kunnat försvinna,” berättar Munira Subasic.
”Först bildades små grupper av oroliga, undrande kvinnor, sedan samlades vi i den stora moskén. Vi var 10 000 kvinnor som alla ställde oss samma fråga – var är våra älskade? Vi kunde inte tro, inte acceptera att varenda en var dödad. Vi frågade vår regering, vi frågade UNHCR, vi frågade alla organisationer, vi frågade FN. Ingen visste, därför att de inte visste att det fanns massgravar.”

Munira misstänker att de berörda myndigheterna hoppades att de muslimska kvinnorna skulle tystna i sorg och svälta ihjäl:
”Men de missbedömde den kvinnliga urkraften. Istället väcktes en helig vrede som gav oss styrka och kraft att få rättvisa.”

Under de 20 år som gått har Munira Subasic och de övriga 8 000 kvinnorna i Srebrenicas Mödrar, vänt den ofattbara sorgen till en obändig kraft.
Men det är inte hatet som driver dem, snarare att rättvisa skipas, att de döda upprättas.
Mödrarnas arbete har resulterat i att många av de skyldiga dömts av ICTY, Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och massakern har klassats som folkmord.

Under åren som gått har Munira Subasic vänt den ofattbara sorgen till helig vrede och en obändig kraft som kommer att gå i arv till kommande generationer, inte minst till hennes egna dotterdöttrar.

Det är inte hatet som driver henne. Det är sanningen och att rättvisa skapas.Som hon så klokt svarar när jag frågar om hon hatar Serberna:

”Nej,” svarar hon.

”Varför inte?”

”Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

Jag känner Munira Subasics styrka men också den djupa sorgen, när vi träffas i Mödrarnas lokal, som är inhyst i en lägenhet i stadsdelen Cengi Vila i Sarajevo. Lägenheten ägs av Sarajevos kommun och lånas ut till Mödrarna.
I lägenheten finns arkivet, där tusentals dokument över de som dödades under massakern samlats in och arkiverats av de överlevande kvinnorna.

Helene Bergman

Anmäld för våldtäkt – friad men ändå dömd

Mer än hälften, 55 procent, av alla våldtäktsanmälningar läggs ner. Det beror inte på att polis och åklagare gjort ett dåligt jobb. De tar våldtäktsanmälningarna på stort allvar. Istället beror nedläggningarna på att anmälningarna många gånger är påhittade, väcker tvivel och är omöjliga att utreda.

I klarspråk innebär detta att det finns kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna. Detta är slutsatser man kan dra efter att ha läst Brottsförebyggande rådets, Brås rapport:

”Våldtäkt från anmälan till dom. En studie av rättsväsendet med våldtäktsärenden.”

Rapporten kom i våras men har inte fått den mediala uppmärksamhet den förtjänar.

Brå konstaterar i sin rapport att en stor del av anmälningarna om våldtäkt kommer att läggas ner, även med ett bättre arbete från polis och åklagare och med de effekter som lagändringen 2018 kan tänkas få. Brå har också kommit fram till att ett bättre utredningsarbete inte skulle öka uppklarningsprocenten vad gäller våldtäkter särskilt mycket.

Att kvinnor numera i allt högre grad vågar våldtäktsanmäla har setts som något positivt. Men det finns den andra sidan av myntet. Nämligen att kvinnor ljuger.

Det är bara att Googla på ”ljög om våldtäkt”. Jag fick upp ett 70-tal tidningsrubriker från hela landet som innehöll just orden ”ljög om våldtäkt”.

Varför ljuger kvinnor? Enligt de brottsmålsadvokater jag varit i kontakt med kan det handla om hämnd, skam och skuld från kvinnornas sida.

För mannen som anmäls och blir anklagad för våldtäkt innebär det att livet raseras. Han är dömd även om våldtäktsanmälan läggs ner.

Brå har i sin rapport även tittat på vilka kvinnor det är som har störst benägenhet att anmäla en man för våldtäkt. Brå skriver att: ”en stor del av kvinnorna i ärendena är extra sårbara.” Det är kvinnor som har problem med alkohol och droger, de kan ha en kognitiv funktionsnedsättning, adhd, Aspergers, svår ångest och självskadebeteende.

Brå ställer själv frågan varför extra sårbara kvinnor är överrepresenterade? Brå skriver:

Det finns en rad internationella studier som ger stöd för att överrepresentationen åtminstone delvis beror på en faktiskt ökad utsatthet.

Det vill säga att de kvinnor som är extra sårbara:

I större utsträckning än andra kan hamna i situationer där de riskerar att utsättas för sexuella övergrepp”.

Brå konstaterar vidare att:

Kanske är risken för traumatisering efter händelsen större om kvinnan redan tidigare befann sig i kris eller hade extra sårbarhet, och då kan motivationen att göra en polisanmälan kanske bli större.

Det finns ytterligare en aspekt och det är att män döms för våldtäkt utan påtagliga bevis.

Mikael Westerlund och Sargon de Basso, båda brottsmålsadvokater med stor erfarenhet av sexualmål skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att:

Domstolarna har sänkt beviskraven i sexualmål för att kunna döma till ansvar i mål där ”det slutna rummets problematik råder.” Konsekvenserna av det är att människor felaktigt döms för våldtäkt till långa fängelsestraff och ett liv av stigmatisering utan substantiell, påtaglig, bevisning.

De båda brottsmålsadvokaterna är oroliga för att vem som helst kan dömas utan substantiell, påtaglig, bevisning. De skriver:

Ska man vara helt uppriktig så har vi ett läge i dag där decennier av aktivism med fokus på rättstillämpningen i sexualmål har skapat en missvisande bild av vårt rättsväsende.

Landets brottsmålsjurister har suttit på sina höga hästar och i många fall inte ens intresserat sig för att bemöta den missvisande bilden.Ur denna missvisande bild har, fullt förståeligt, en folklig och politisk vilja kommit till som sätter press på landets domstolar att fälla i fler sexualmål, där den tilltalade annars hade friats i brist på bevisning.

Oskyldiga offras på rättssäkerhetens altare. Det är den beska sanningen.

Lögnaktiga anmälningar om våldtäkt måste upphöra.

Då skulle rättsapparaten kunna lägga mer resurser på det växande antalet överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som skapar livslånga trauman hos kvinnor som blivit offer.

Särskilt när gärningsmännen går fria.

Helene Bergman